Du, vet du vad, det är egentligen en ganska sorglig men ändå varm historia om Elvira. Hon har snart fyllt fyrtio och ändå är hon helt ensam fortfarande. Allt annat har hon ju smart, snygg, har ett bra jobb här i Stockholm och tjänar riktigt bra. Men det där berömda kvinnolyckan, det vill sig bara inte.
Hennes föräldrar, Ann-Britt och Lennart, de bryr sig verkligen. De hjälper till mest på det moraliska planet, för Elvira kan faktiskt stötta dem ekonomiskt om det skulle behövas, men de tackar alltid nej till sånt. De säger:
Bo kvar hos oss, älskling, vi har gott om plats. Pengarna kommer nog till användning när du hittar din lycka en dag, säger Ann-Britt och Lennart till henne.
Och varje dag tycker de synd om lilla Elvira när hon kommer hem trött från jobbet.
Stackars dig, det är ingen annan än vi som bryr oss om dig! suckar mamman.
När vi inte längre finns kvar, då kommer du ha det tungt, Elvira. Ingen kommer att lyssna på dig då! Du måste faktiskt hitta din egen lycka, säger pappan.
Sen sitter de där alla tre tillsammans framför På spåret eller någon gammal repris på SVT. Det har liksom blivit en vana år efter år, dag efter dag. Ganska trist, alltså.
Och så säger pappa alltid det där konstiga: När vi inte finns längre Hallå, Ann-Britt och Lennart fick ju Elvira när de båda var 19, gifte sig för de var jättekära. Lite väl tidigt att börja snacka om avsked och sorg, tycker man.
Redan från universitetstiden träffade Elvira en kille han hette Mattias. Storväxt, lite klumpig, men så varm och rolig. Han kunde snubbla till på precis allt, tappa eller välta saker jämt.
Ann-Britt retade honom vänligt och kallade honom Mattias-slarvmajas eller den vandrande olyckan.
Pappa Lennart brukade skoja till det med att gå runt och härma hans stapplande steg och hur han försökte ta tag i det som trillat.
Nej, Elvira, han är en sån där evig otursgubbe, allt han rör vid går sönder. Det är inte din lycka, vännen, försökte de påverka henne.
Och det satte sig efter ett tag började Elvira själv känna likadant.
Men de hade faktiskt fel! Mattias tog examen, startade en juristbyrå och gifte sig med en tjej som tyckte han var charmig trots klumpigheten. Nu bor de ute på landet i ett fint hus och har det toppen.
Elviras lycka finns nånstans, vi ska bara hitta den! försökte Ann-Britt och Lennart fortfarande intala sig själva.
Men de har faktiskt en fin och tät familj. För bara några månader sen åkte de på semester till Thailand tillsammans. Nu sitter de och tittar på bilder på kvällarna, pratar om hur bra allt var, hur skönt det var med sola och vad de åt, du vet!
Det var där på resan Elvira träffade en man som hette Rasmus. Han bodde annars i Malmö men var född i Helsingfors.
Självklart skrattade hennes föräldrar åt det också:
Tänk att vi fick en semesterromans med Rasmus från Finland! skrattade Ann-Britt och kastade ordvitsar.
Lennart la en kudde under tröjan och gick runt i hotellrummet och låtsades att Rasmus var rundmagad.
Elvira blev lite ledsen, han var ju faktiskt bara storväxt, inte tjock. Han visste massor om stjärnor och brukade peka ut Orion och Karlavagnen för henne på stranden. Till och med mot föräldrarnas vilja gav Elvira honom sitt nummer.
Men så fort de var tillbaka hemma igen och Ann-Britt hörde att Elvira och Rasmus fortfarande sms:ade, så muttrade hon:
Semesterromanser är förkastliga! Det leder aldrig till något bra.
Och det spelade ingen roll att varken Elvira eller Rasmus var upptagna det där med semesterromanser, det var ändå fel i hennes ögon.
Hitta din lycka, gumman! Vi stöttar dig i allt, du vet att du kan räkna med oss, intygade pappa Lennart.
På sommaren åkte de alltid till kolonistugan utanför Uppsala, där det blev grillkvällar och långfikor i trädgården under äppleträdet. Och alla grönsaker och bär var deras egna. Grannarna brukade titta förbi på kaffe, det var riktigt svenskt, du vet.
En dag kom grannen Elsa med sin son Henrik och dennes lilla pojke, Arvid, kanske fem år. Båda två var så där nordiskt vackra med ljust hår, klarblå ögon och fräknar över näsan och öronen förstås, de stack rakt ut!
Det visade sig senare att Henriks fru stuckit iväg med en bankman i Göteborg, Arvid var för lik sin pappa för att hitta nån nåd hos den nya gubben. Och till slut stod Henrik där själv med en liten pojke.
Elvira fastnade direkt för både Henrik och Arvid. Det var något ömtåligt och mänskligt med dem båda. Det fanns kemi, det där lilla extra, och Arvid drogs till Elvira direkt.
Givetvis kunde Ann-Britt inte låta bli:
Henrik, han har ätit upp alla morötter utom en såklart grannarna bjuder hit honom bara för att du ska träffa honom! Och varför ska du ta hand om en man med släp på köpet, Elvira?
Vadå, det är väl ett tecken på misslyckande att bli lämnad med ett barn? hojtade Lennart.
Men för första gången sa Elvira emot:
Nej men pappa, en bra man är ju just den kvinnan vågar lämna ett barn hos! Om hon varit osäker på honom hade hon väl aldrig gått?!
Nej, Elvira och så var det med det.
Vi vill ju ha barnbarn som vi kan hålla i handen, små fötter som klapprar över golvet i vårt hem, inte någon annans barn!
Efter det blev det frostigt med grannarna. Ingen mer gemenskap, och grannarna fick höra ett och annat surt från Ann-Britt och Lennart om sig själva också. Kvällsfikat under äppelträdet blev tyst och dystert, och sommaren rann förbi i vemod.
Men Elvira, hon älskade Henrik och Arvid mer och mer, men också sina föräldrar djupt. Hon ville inte göra dem besvikna, hade som dåligt samvete för att hon blev kär i fel man. När sommaren tog slut, packade de ihop och drog tillbaka till Stockholm.
Och föräldrarna, de låtsades som att Henrik och Arvid aldrig existerat. Det blev inga skämt eller prat om grannarna.
En regnig höstdag såg Elvira en liten orange kattunge ute på Södermalm, som försökte gömma sig från regnet under en bil. Darrig och blöt, alldeles ensam och Elvira tänkte direkt på Arvid, hur de båda var så övergivna på nåt sätt. Den lilla katten kunde lika gärna bli överkörd vilken minut som helst.
Spontant tog Elvira upp katten tätt mot bröstet under jackan, utan att bry sig om att den var smutsig och blöt. Hon ville bara ge den värme.
Hon bar hem den till lägenheten, torkade av pälsen och hällde upp en skvätt mjölk i en skål.
Hon satte sig på golvet i köket och såg hur katten drack hennes lilla rosa tunga viftade runt som en visp.
Stackarn, du måste varit jättehungrig, mumlade Elvira.
In i köket kom Lennart med DN i handen, och efter kom Ann-Britt. De glodde på katten, men inte minsta lilla medkänsla i blicken.
Vad ska vi göra nu? Hur ska vi bli av med det där?
Efter att katten slukat mjölken, gäspade lillen stort, tassade runt och la en liten pöl på golvet.
Elvira hann inte ens dra fram papper innan morsan började gasta:
Få ut det där djuret genast! Den kommer förstöra hela lägenheten, riva möbler, klösa tapeterna! Lennart, säg nåt!
Ja, vi kommer stinka katt och ingen kommer vilja hälsa på! instämde pappa.
Men snälla ni, hon är ju bara en liten kattunge! Vi kan skaffa klösbräda, lära henne gå på lådan, kolla så söt hon är!
Nej, nej och åter nej! Vi vill inte ha nåt sånt här hemma!
Elvira, jag fattar att du tycker synd om den, men ta den till ett djurhem, eller hota dem med en insändare om de inte hjälper till! skrek Lennart.
Elvira sa ingenting. Hon stoppade ner kattungen under jackan, slängde igen dörren och gick.
Det gjorde så ont. Här var hon, snart 40, och inget av det hon ville ha var hennes eget inget barn, ingen man, inte ens ett litet eget hem. Till och med en katt var för mycket att drömma om hon kunde inte ens bestämma själv om det.
Nu var det nog! Hon behövde sitt eget bo, om så bara ett litet krypin.
Istället för att gå till katthemmet svängde hon in på en mäklarbyrå där på Ringvägen. Det tog inte lång tid; de hjälpte henne hitta en liten etta där det stod klart och tydligt i annonsen att husdjur är välkomna.
Elvira kände för första gången i livet att nu var hon sin egen. Hon köpte allt nödvändigt till katten. Vetrinären sa det är en hon, kanske två månader gammal. Elvira döpte henne till Elsa.
Plötsligt kändes livet lite, lite bättre ändå. Och varje gång hon såg Elsa tänkte hon på Arvid och hans pappa Henrik.
En kväll, oväntat, plingade det till i telefonen. Det var Henrik! Trots bråk med hennes föräldrar vågade han ändå ringa.
Hej! Hur mår du? Arvid vill säga något!
Och så i luren:
Elvira! Vi saknar dig! Kom och hälsa på snart! Pappa och jag väntar på dig! hör hon lillsnorrens röst.
Jag kommer, men jag tänker ta med mig en kattunge, är det ok? svarar hon.
Henrik skrattade:
Ja du, ta med hela Cirkus Scott om du vill! Säg bara vart vi ska hämta dig!
Och vet du, det var så Elvira hittade sin lycka! Mot alla odds blev hon lycklig med Henrik, Arvid och lilla Elsa och snart väntade de dessutom tillökning.
Föräldrarna glömdes inte bort. Hon ringer ofta till Ann-Britt och Lennart bara för att säga att hon mår bra och har hittat sitt eget lilla familjelycka.
Det var inte den lycka hennes föräldrar drömt om men det är Elviras egen.
Kanske, kanske kan Ann-Britt och Lennart en dag förstå och acceptera det där. Och vem vet, kanske får de där små barnhänderna och lätta barnfötterna tassa runt i deras lägenhet också, så småningomOch en dag, när vintern började ge med sig och vårsolen silade genom taken på Elviras nya lilla hem, ringde det oväntat på dörren. Där stod Ann-Britt med en påse bullar i ena handen, Lennart med ett fång tulpaner och båda såg stelare ut än vanligt.
Elsa var först fram och nosade nyfiket. Ann-Britt sneglade försiktigt ner mot den lilla katten som spann ivrigt kring hennes ben, och så, nästan viskande, sa hon:
Får vi komma in ett tag? Vi ville bara se hur du har det.
Elvira tvekade ett ögonblick. Sedan log hon och släppte in dem i värmen. De satt tätt kring köksbordet; Elsa hoppade självsäkert upp i mammas knä och började spinna högt. Ann-Britt strök henne först försiktigt över ryggen, sedan lite mer som om hon aldrig gjort annat. Lennart la tulpanerna i en vas och satte sig mitt emot dottern, och plötsligt såg Elvira något nytt i hans blick: inte oro, inte besvikelse bara kärlek, när han sa:
Vi ser att du har det fint, Elvira. Och… kanske blev det inte som vi tänkt oss men det blev rätt ändå.
Elvira tog deras händer, och just där, mellan bullarna, blommorna och kattens spinnande, kände hon att den där kvinnolyckan hennes föräldrar pratat om faktiskt hela tiden burit ett annat namn: hennes egen.
