Jag blev gravid när jag var sexton år, fortfarande skolgången i lilla byn vår. Det blev naturligtvis en rejäl skandal folk viskade bakom ryggen på mig, pekade och suckade. Mina föräldrar visste knappt vart de skulle ta vägen av skam. Min pappa ville inte ens se åt mitt håll. “Det hade varit bättre om du hade dött än att dra sådan skam över oss! Dra till mormor, jag står inte ut längre,” sa han.
Så jag reste till mormor i grannbyn utanför Östersund, där hon bodde i ett gammalt, dragigt hus vid skogsbrynet. Det var kallt och ensamt, men jag bet ihop. De sista månaderna av graviditeten var värst ingen hjälpte till, ingen brydde sig. När värkarna väl satte igång var ambulansen knappt framme i tid. Ändå klarade jag mig. Jag födde en pojke, som jag uppfostrade själv där i mormors gamla stuga.
Alla sa åt mig att jag borde hitta en man, men jag ville bara ta hand om min son. Jag jobbade och slet för hans skull. När Emil blev äldre och flyttade till Uppsala för att plugga, tog jag mig också utomlands för att jobba, närmare bestämt till Italien.
Tidigare vågade jag inte åka kunde inte lämna barnet. Att jobba utomlands kändes som himlen, jämfört med det livet jag levt på landet. Jag tog hand om en äldre italiensk kvinna som behandlade mig väl. Lönen räckte gott, och ibland stoppade la signora till mig 100-200 euro extra som tack. Under åren sparade jag tack vare jobben ihop så jag kunde köpa Emil en liten etta i Stockholm och ge honom allt han behövde. Men pengarna förändrade Emil han slutade till och med att hälsa på mormor. Det gjorde ont, men jag skickade ändå varje månad 500 euro till honom. Resten la jag undan till mitt eget boende, för jag tänkte minsann inte tillbaka till den dragiga stugan.
Åren gick och Emil berättade att han skulle gifta sig. Självklart stod jag för bröllopet och hjälpte till med alla inköp. Jag hoppades kunna börja spara till mig själv. Men på fem år hann de få två barn och när kriget bröt ut väntade min svärdotter deras tredje. Jag fortsatte stötta dem ekonomiskt. Trots det lyckades jag lägga undan 200,000 kronor till en lägenhet åt mig själv. En väninna sålde just en fin etta med nya tapeter och vi kom överens om att jag skulle köpa den.
På sommaren reste jag hem för att ordna all pappersexercis hos notarien, men då överraskade Emil mig ordentligt. “Mamma, vi sålde lägenheten och köpte ett hus. Vi har betalat handpenningen, men nu behöver du hjälpa oss med nästa inbetalning.”
“Vad menar du?!”
“18,000 euro. Vi behöver dem, mamma.”
“Nej, jag har sparat till ett eget boende.”
“Mamma, i en etta får vi inte plats med tre barn, vi var säkra på att du skulle hjälpa.”
“Om du nu varit så säker, varför har du inte sparat själv? Dessutom sade du inget till mig! Nej, hitta pengarna någon annanstans. Jag har redan lovat att köpa lägenheten. Kanske kan jag stötta lite senare, men inte hela summan.”
“Mamma, bryr du dig inte om dina barnbarn?”
“Såklart jag gör. Jag har skickat er 500 euro varje månad ni hade kunnat lägga undan dem också. Då hade ni haft pengarna nu.”
“Du kan snabbt jobba ihop till en ny bostad i Italien. Varför behöver du en nu? Du kommer ju åka tillbaka!”
“Men om något händer? Vad om jag blir sjuk eller måste hem snabbt? Vart ska jag bo?”
“Bo hos mormor i byn!”
“Då får du åka till byn själv med barnen!”
Jag stod fast vid mitt beslut och gav honom inte pengarna. Jag vägrar riskera mitt eget hem igen. Emil blev mycket sårad och slutade prata med mig. Jag hörde att han lånat pengar överallt. Men var det min plikt att hjälpa ännu en gång? Hur länge ska det vara så?
