Kardiologen Björnsson kom till kurorten för att vila upp sig lite. Han bestämde sig för att raka sig och gå ut på kvällen. Alla de där reglerna om livet efter fyrtio, men han är ju över sextio vem märker det?
Just då stormar en kvinna in på rummet. För att beskriva henne skulle det behövas rena konsten, kanske en Carl Larsson, eller åtminstone någon med pedagogisk ådra. Man hade kunnat leda lektioner på henne, peka med pekpinne och säga: En kvinna består av…
Hon ropar ut: sån himla tur att en så framstående kardiolog som du är här på kurorten! För i behandlingsrummet är det akut vaktmästaren rullar in en sjukling. Den ordinarie kardiologen är borta, eftersom ingen planerar hjärtinfarkt vid midnatt. Men just nu finns det en känd hjärtläkare här…
Björnsson känner hur hela grejen börjar om från början. Han inser att han inte kommer att klara sig ur det här. Det finns närmare hundrafemtio kilo kvinna, och mitt i ansiktet ett eldigt läppstift, som en förbannelse stämplad i sminket. De här kvinnorna släpper aldrig taget. Det är lika meningslöst att försöka förklara för sådana att inte ens en trollkarl till hjärtläkare förmår undsätta om han bara har sällskap av en vaktmästare och en sjuksköterska i Snögubbens förföriska utstyrsel.
Så han kommer in i behandlingsrummet, där väntar vaktmästaren med stirrig blick och bår. På båren ligger en slapp, skäggig man, nedtryckt av sin journal ser ut som en sjundeklassare med skogshuggarskalle. Den kroppen brukar tillhöra seniora forskare.
Han yrar, säger vaktmästaren. Blommar ut i ros och ros hela tiden. Han tror han är i en blomsteraffär.
Sjuksköterskan tar blodtrycket och konstaterar att det ser mörkt ut. Sjuttio över femtio, men till och med det verkar falla. Detta är inget blodtryck, det är ett mått på mina ben och armar, skrattar hon plötsligt. Rysningar går längs ryggen på Björnsson. I journalen står att för denna man är 180/100 bara uppvärmning.
Han letar med blicken bland instrumenten men hör då en ovanlig ljudbild gråter verkligen sjuksköterskan? Han frågar lite tyst vad händer? Hon snyftar att hon tycker synd om mannen.
En diffus oro sprider sig inom Björnsson.
Adrenalin, säger han och spritar händerna. Vet du ens vad det är? Vad ska det blandas i?
Åh, så synd om mannen… skrålar sjuksköterskan och lutar sig mot dörrposten och gråter.
Björnsson tar sprutan själv, drar upp medicinen. Då blir vaktmästaren synlig.
Han har aldrig sett en sån nål förut den man kunna använda mot pirater. Inget sällskap har någonsin varit oberört inför en sådan nål. Pupillerna på vaktmästaren verkar försvinna inåt; han står och vaggar. Sjuksköterskan gråter i hörnet. Björnsson tänker att det nog är lika bra med en örfil, men hejdar sig vad om hon får nån slags reflex och flyger ut genom fönstret som en tegelsten från tredje våningen?
Han bestämmer sig: nu får det vara nog. Han hittar plats på bröstkorgen och sticker in nålen. Plötsligt faller vaktmästaren ihop som en påle.
Vaktmästaren, åh vad synd…! skriker sjuksköterskan nu.
Vad är det med er?! skriker Björnsson tillbaka. Var är ammoniaken?
Kommer de dö..? Kommer de dö! Gud, låt mig slippa se detta…
På bordet står en tung gjuten lampa. Kanske föreställer den David botar lejonet från halsfluss. Fem kilo minst. Björnsson överväger att klubba ner någon med lampan, men ångrar sig. Befaller att skärpa sig. Det börjar bli obegripligt vem som är patient och vem som ska botas.
Ordning nu! skriker han. Disciplin och lugn!
Och då sätter sig mannen på båren, ögonen slutna.
Ni får inte ställa till med något nu, säger sjuksköterskan allvarsamt, trycker hans huvud mot båren med handflatan. Ammoniaken är förstås i skåpet.
Vaktmästaren är så bortom sig att pulsen knappt känns. Skäggigmans hand faller åter slak från båren. Borta igen. Vad är det här, tänker Björnsson.
Hjärtmassage! ropar han, medan han sliter ut vaktmästaren från under båren.
Sjuksköterskan vänder mannen på magen, drar upp kjolen, är på väg över båren.
Hjärtat, hjärtat ska masseras, era sanatorieskallar! skriker Björnsson.
Sjuksköterskan vänder honom igen, sätter sig på honom. Båren knakar. Luft pyser ur mannen som ur en trasig pump.
Björnsson drar vaktmästaren i armen mjuk som en bläckfisk, ingen rak vinkel någonstans. Släpar honom till britsen, sätter honom där. Ser att sjuksköterskan håller på att mosa stackars mannen. Galen.
Han rycker henne av patienten, håller ammoniaken under näsan på henne, sätter henne bredvid vaktmästaren. De sitter som höns, vadd i näsborrarna. Den enes byxor har hasat ner till knäna, hennes kjol upp till midjan. Sjukvårdsteamet. De reagerar knappt på ammoniaken.
Plötsligt reser sig patienten på nytt som en ryggstöd. Ögonen stängda, vrider sakta huvudet mot britsen. Vaktmästaren ser det, tappar all ledighet och faller framåt. Björnsson märker från kontakten mellan pannan och klinkergolvet strålar linjer ut.
Kamrater… säger skäggmannen utan att öppna ögonen. Jag ber er vänligen, behandla mig inte mer…
Sedan berättar mannen att han är kronisk hypotoniiker, slocknar som en ballong före varje snöfall, under åska sveps han över golvet. Hans grundtryck är 80/50, ibland sjunker det ännu mer då räcker det med en kopp kaffe. Problemet löses dock definitivt inte av att en kvinna med kulhalsband sätter sig på honom. Han tror faktiskt att detta var slutet. Rosita hans fru kommer ut från toaletten och förväntas bli förvånad. Hon är sjuk, men det är honom de ska begrava.
Björnsson känner sig bli grå i håret, rycker åt sig journalen och läser: Rosita Levin. Han minns hur han på resan hit fantiserade om att träffa någon lokal dam, kanske få lite närkontakt… Men nu känner han hur intresset försvunnit.
Vad är det här? frågar han sjuksköterskan och visar journalen.
Journalen, svarar hon och stirrar framför sig, vadd i näsan.
Det här är inte Rosita Levin, säger Björnsson. Det här är Leif Rosenius, minst.
Som behandlande läkare borde du ha märkt det.
Ditt s…
Kamrater, inflikar mannen, min fru är här nånstans. Jag hämtade kefir till henne…
Hon gick på toaletten och lämnade journalen här. Då blev jag dålig. Så drog den här mannen, som just opåvisat principen om att det mjuka aldrig kan besegra det hårda, ner mig på båren och rullade iväg. Och här är jag. Det var illa, men nu är det bra. Inte ett ord till om hypotoni; det är överspelat. Kommer någon med tändare, så lyfter jag från marken och tar mig rakt ut i kosmos. Så bra blodtryck har jag nu. Han vet inte vad den här karlaktige läkaren injicerat, men han kommer inte kunna sova på tio år passar ändå planerna på att skriva en ny vetenskaplig artikel.
Föreslår, säger sjuksköterskan när kefirmannen gått. Vi har aldrig varit här.
Björnsson är nära att ge henne lampan, men hon är snabbare:
Vaktmästaren tar jag hand om.
Så blev det så, att Björnsson aldrig fick chans att lära känna någon ny på kurorten.
