Son, jag vill inte att du ska skilja dig på grund av mig! Sätt mig på ålderdomshem!
För ungefär ett halvår sedan tog jag hem min mamma till oss. Hon började bli riktigt till åren kommen 83 år fyllda. Sedan pappa gick bort blev det svårt för henne att bo ensam ute på landet. Våra barn är sedan länge utflugna och lever sina egna liv. Jag och min fru blev kvar ensamma i vår tvårumslägenhet i Stockholm. Jag tänkte att det skulle gå bra att ta hit mamma.
I början sade min fru Ingela ingenting. Men redan efter en vecka började mammas närvaro störa henne.
Hör du, kan hon inte äta efter oss istället? sa hon en kväll.
Varför då?
Det känns mer bekvämt så. Jag tappar aptiten när jag ser henne försöka tugga med sina lösa tänder, det är bara äckligt.
Sluta, alla blir vi gamla en dag.
Det är något annat.
Hon kunde också klaga på att mamma hade svårt med magen eller att snarkningarna om natten väckte henne. Till slut förbjöd hon mamma att använda köket och ville helst att hon bara skulle hålla sig inne på sitt rum. En kväll sa Ingela till mig:
Jag trodde inte hon skulle bo här så länge … Jag orkar faktiskt inte längre.
Men vad vill du att jag ska göra?
Skicka tillbaka henne till torpet.
Hon klarar sig ju inte ensam nu!
Det gör många äldre. Varför ska just vi dra på oss det här? Varför ska jag känna mig som en främling i min egen bostad, stå ut med smackandet och lukten?
Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle göra. För någon kväll sedan kom jag hem och där satt mamma, klädd och redo med resväskan i hallen.
Mamma, vad håller du på med?
Ta mig till servicehemmet, min son.
Vad menar du? Varför då?
Jag vill inte att ni ska sluta älska varandra på grund av mig.
Hon fortsätter vädja. Och jag står rådlös. Jag kan inte leva med tanken på henne på ett hem. Kanske skulle jag lämna allting och flytta till landet tillsammans med mamma. Vad ska jag ta mig till?
