När Sören återigen ritade Spider-Man i sitt skrivblock i stället för att lösa mattetalet, förstod föräldrarna att det bara var katten i familjen som hade en bekymmersfri och trygg framtid framför sig.

När man såg hur Axel satt och ritade ännu en Spiderman i sitt rutiga block istället för att försöka sig på mattetalen, fattade hans föräldrar att i deras familj var det nog bara katten Saffran som kunde räkna med ett bekymmerslöst och tryggt liv. De hade provat med ett dussin olika privatlärare, men ingen lyckades väcka något intresse för naturvetenskap hos pojken. Tvärtom med varje ny lärare gled Axel bara djupare in i filosoferandet. Livet var ett enda stort strunt samma, tyckte han. Lycka det var att slappa, mumsa på chokladbiskvier och kolla på serier i mobilen.

När föräldrarna nästan hade gett upp allt hopp fick pappa Lars syn på en skum annons på nätet: Säljer skivstång och introducerar barn och ungdomar till kärleken för skola och sport. Egna metoder. Jobbar med matte, historia, svenska, engelska, biceps, triceps, rygg, axlar, bröst, litteratur. Rolf.

De brydde sig inte mycket om riskanalys längre desperationen var för stor. Lars slog numret, och ur högtalaren kom ett tungt, pustande andetag.
Ja, det är Rolf. I bakgrunden dunkade det rytmiskt i metall.
Hej, jag ringer om annonsen.
Skivstången är redan såld, mumlade Rolf och skulle just lägga på.
Nej nej, det är inte det. Jag undrar om du kan hjälpa vår son med matten och svenskan, kanske även litteratur?
Hur gammal är han? Vad väger han? Vad har han för förkunskaper?
Rolfs röst lät både inspirerande och lite skräckinjagande. Metallet byttes mot ljudet av ett hopprep. Lars tyckte nästan det osade svett ur mobilen.
Nio år, tjugofem kilo, han börjar få koll på addition och…
Hur många armhävningar klarar han?
Ursäkta?
Armhävningar och chins, hur många?
Öh, fem kanske?
Vet han skillnaden mellan prefix och suffix?
Nja, det får jag ta med hans mamma.
Finns det några redskap hemma?
Redskap?
Passare, gradskiva, expander, hantlar?
Vi har en trälinjal.
Okej, skicka adressen, jag är där inom en timme, sa Rolf och ropade plötsligt: Bredda benen, rak rygg! Inte till dig, jag har historielektion just nu, tillade han och la på.

Lars stod kvar en stund med benen brett isär och rak i ryggen innan han gick till Axel.
När han berättade att det skulle komma ett nytt stöd i plugget, reagerade Axel som alltid höjde ljudet på tv och bad om te och smörgås. Pojken var totalt ointresserad av all form av lärande.

Dörrklockan ringde och Axels mamma, Karin, tittade genom kikhålet och såg ett par imponerande bröstmuskler som fick henne att känns en viss avundsjuka.
God dag, sa ett muskelberg som doftade kokos, drogade på sig genom hallen i tajt linne, Var är er lilla OS-hoppfull?
Vi vi vete katten, kom det ur Karin.
Ursäkta, min fru måste ha tagit fel, ropade Lars inifrån lägenheten, förlåt, jag är ögonläkare Var det.
Namnet är Rolf Evertsson, privatlärare nuvarande syssla!

När Lars hjälpte honom av med hockeybagen sänkte sig den tunga väskan i golvet med en smäll, och katten Saffran tog till flykten genom två dörrar och en stängd garderob i panik.
Vad sjutton har du där i? pustade Lars och drog väskan till Axels rum.
Studielitteratur. Grundskola samt praktiska ämnen.

Axel satt, halvsjunken i soffan, tittandes i mobilen när dörren öppnades. Han blev genast på sin vakt.
Dra åt dig själv! ropade Lars, men alldeles för sent. Rolf gick in och tog kommando direkt. Hans blick svepte över väggarna.
Har ni slagborrmaskin?
Va? Vadå?
För svenskan, svarade Rolf och packade upp ett pull-up-ställ, boxsäck och rep ur väskan.
Frågar grannen, sa Lars matt, Ni kan väl hälsa så länge? Här är Axel, han lyfte stort sett upp pojken, och det här är Rolf Evertsson, din ja, plugghjälp.

Hur har du blivit så stark? frågade Axel istället för att säga hej.
Jag har plussat i kolumner, svarade Rolf och började stapla viktskivor på golvet.

Ni får väl dra igång då, sa Lars och smet ut i köket.

Är du starkare än Spindelmannen?
Klarar Spindelmannen bänkpress på tvåhundra kilo? kontrade Rolf.

Axel fattade inte riktigt, men nånstans inom sig kände han: nej, det gör han nog inte.

Jag gillar inte läxor, ville Axel markera direkt.
Lämna läxorna till förlorare. Vi kör sit-ups.
Rolf la sig på golvet och satte igång. Axel stod bredvid och väntade på att han skulle tröttna, men det gjorde han inte. Bara ökade tempot och bytte till tyngre vikter. Sen hantlar, expander, avslutade med armhävningar.

Så, har du fattat? Vill du bli stark? Eller tänker du sitta här hela livet och trassla in dig bland dammtussar och tv-spel som din lilla mutant?
Axel skakade på huvudet.
Bra, då kör vi alltihop tre gånger fyrtiofem minus trettionio, säger vi.
Men, vad blir det?
Det får du räkna ut.

Ingen slagborr men jag hittade en borrmaskin, flämtade Lars, men blev stående när han såg Axel göra armhävningar.
Jag kollar till er senare, mumlade han och försvann tyst ut med dörren.

***

Nästa morgon, halv sex, ringde det på dörren. Lars öppnade sömndrucket och laddade med svenskt svordomsförråd, men när Rolfs enorma flint krävde all plats i dörröppningen, insåg han att ordförrådet skulle vara otillräckligt.

Idag har vi historia och geografi. Kläder: gympaskor, linne, shorts. Vi tar ett långt löppass och lär oss om stadens historia och natur.

Han går bara i trean, han har inte de ämnena än, gäspade Lars.
Poesi ingår också. Kommer du med?
Nej tack, jag hade rätt bra betyg när jag gick i skolan.

Vilket år drog sig danskarna ur Skåne?
Eh, måste väcka ungen mumlade Lars och försvann till Axel.

Efter några minuter:
Han vaknar inte.
Klä på honom, han vaknar på vägen, sa Rolf lugnt.

***

Tre gånger i veckan knackade Rolf på dörren hemma hos Axel och så började de. Måndag: bröst-triceps-axlar-matte-svenska; onsdag: rygg-biceps-litteratur-engelska; fredag: ben-geografi-historia.

Tre veckor senare gick Axel självsäkert in i köket utan tröja, och när Lars såg sonens magrutor så gömde han sitt eget öl-mage bakom vattenkokaren. Sonen var piggare, rakare, började till och med skälla på föräldrarna för deras stillasittande liv.

Lars, det här känns konstigt, sa Karin vid middagen. Vet du vad Axel bad om i födelsedagspresent?
Ja, en Xbox. Han har redan frågat mig.
Fel. En ribbstol och en mixer till smoothies! Jag börjar tro att Rolf inte är någon lärare alls. Han är väl bara nån träningsnörd som förstör vår son.

Men de gör väl matte ändå?
Har du ens sett en bok hos dem?
Kaloritabellen.
Just det! Du vet ju själv hur såna där är
Vad menar du?
Intelligens är inte deras starka sida, knackade hon på glasbordet.
Tja, kanske bättre med korkad muskelknutte än svag plugghäst?
Jag vill bara ha en helt vanlig unge! Nu får det vara slut på det här!

Telefonen ringde.
Det är fröken, sa Karin med orolig blick. Ja hej? Vad har han gjort? Ja, jag kommer!

Vad nu då?
Axel har startat ett bråk. Ser du, jag sa ju att det här skulle sluta illa!
Jag följer med.

***

De tog en Taxi Stockholm till skolan, blev snabbt inkallade till rektorn.

Härligt, tänkte Lars ironiskt, privatlärare och i tredje klass redan på rektorns kontor.

Det var fullt med föräldrar, barn, skolkurator så högljutt att grannrummets musiklärare ville sluta.

Det här är en skola, inget gym! snäste en förälder.

Vad har egentligen hänt?
Klassföreståndaren tog till orda:
Axel fick killarna att köra styrketräning på rasten och räkna reps med bråkdivision.

Vad skulle de göra?
Chins på tur, med ökande motstånd, svarade Axel snällt.

Tyst! Det var ingen som ville! Axel tvingade dem och hotade!
Men de började! De ville slå mig när jag rättade deras svordomar.
Hur då menar du?
Jag förklarade hur man böjer snorunge och stöddig. Då gick de på mig, och jag fick försvara mig. Rolf Evertsson säger: Har man mycket energi, kan man alltid göra fler chins och slåss inte med idioter, lär dem division istället, sa Axel till sist och tittade ner.

Han hotade att han skulle dra ut rötter om vi bråkade igen! tjöt en kille.

En sån grottmänniska har inget med våra barn att göra! vrålade en mamma.

Vänta lite nu, sa Lars och sansade sig. Så det blev aldrig nån riktig slagsmål?

Den andra föräldragruppen skakade på huvudet.

Så han svarade på deras aggression med matte och chinsträning?
Och tvingade oss springa och läsa Fröding! sa ett barn.
Såg du, Karin, var han nu korkad muskelknutte?

Jag vill be om ursäkt, sa rektorn plötsligt.

Han ska be oss om ursäkt! ropade någon och pekade på Axel.

Nej, jag ber om ursäkt till Axels föräldrar. Er son är otrolig, log rektorn men la till: men utifrån vad jag hört får han hoppa upp en klass.
Äntligen rättvisa! och lilla muskelhjärnan åker dit, vrålade någon.

Till fjärde klass, alltså. Han är långt före planen, förtydligade rektorn.

Alla blev tysta. Man kunde nästan höra nerverna gnissla. Folk smet ut från rummet utan att vilja möta blickar.

Tjena, Rolf? Jo, nu är det så att vi byter till fyran, det blir nya ämnen, sa Lars när de gick ut från rektorsexpeditionen.

***

En vecka senare började Axel i fyran. Två veckor efter det åkte han på crossfit-tävling och laddade inför sin första bokolympiad för barn. Efter ännu en månad ringde en förälder från förra klassen och ville ha Rolfs nummer.

Efterhand bildades det en juniorgrupp för kombinerad träning och plugg. Där åkte man inte ut för man var dålig på sporten man åkte ut om man hade dåliga betyg i skolan.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

När Sören återigen ritade Spider-Man i sitt skrivblock i stället för att lösa mattetalet, förstod föräldrarna att det bara var katten i familjen som hade en bekymmersfri och trygg framtid framför sig.
Du gör honom till en vekling – Varför skrev du in honom på musikskolan? Lena Ekström passerade förbi svärdottern och drog av sig handskarna i farten. – Hej Lena, kom in. Trevligt att se dig också, verkligen. Sarkasmen gick över huvudet på svärmor, som slängde handskarna på hallbordet och vände sig mot Maria. – Tomas ringde. Och strålade: “Jag ska spela piano!” Vad är det för trams? Är han nån liten tjej för dig, eller? Maria stängde ytterdörren långsamt och försiktigt, rädd att tappa tålamodet och börja skrika. – Det betyder att ditt barnbarn får ta musiklektioner. Han älskar det. – Älskar! – Lena fnös som om Maria sagt något helgalet. – Han är sex år, han vet inte vad han vill. Du ska styra honom. Han är pojke, min sonson – och vad gör du med honom egentligen? Svärmor marscherade ut i köket och satte på vattenkokaren som om det vore hennes eget hem. Maria följde efter och bet ihop. – Jag gör honom till en glad och trygg människa. – Du gör honom till en vekling och mes! – Lena satte händerna i sidorna. – Du skulle ha satt honom på fotboll! Brottning! Han ska väl bli karl, inte… inte nån pianist! Maria lutade sig mot dörrkarmen. Räknade till fem. Det hjälpte inte. – Tomas bad själv om det. Han älskar musik. – Älskar, pyttsan! – svärmor viftade bort det. – Per i hans ålder lekte hockey ute med killarna! Och din son? Ska han spela skalor? Pinsamt! Något brast i Maria. Hon steg fram. – Är du klar? – Nej, det är jag inte! Jag har länge velat säga dig… – Och jag har länge velat tala om för dig – Tomas är min son. Min. Det är jag som bestämmer hur han fostras. Det är inte din sak. Lena blev röd i ansiktet. – Du… hur talar du till mig?! – Gå ut härifrån. – Vad sa du?! Maria hämtade svärmors jacka i hallen och sträckte fram den. – Gå ut ur mitt hem. – Sparkar du ut mig? Mig?! Maria öppnade dörren, tog Lena om armbågen och ledde henne ut. Lena stretade emot men Maria var starkare. Hon tryckte ut svärmor över tröskeln. – Jag kommer att kämpa för min sonson! Hör du mig?! Jag tillåter dig inte att förstöra honom! – Hejdå Lena. – Per ska få veta allt! Jag berättar allt! Maria stängde dörren, lutade sig mot den och andades ut. Länge, djupt, tills allt luft var borta. Det hördes fortfarande dämpade rop utifrån – sen steg och tystnad. Svärmor hade fått nog. De ständiga klagomålen, råden, föreläsningarna. Hur Maria skulle fostra, vad hon skulle laga mat, vilka kläder Tomas skulle ha. Per såg ingen konflikt. “Mamma vill bara väl”, “Hon har erfarenhet”, “Lyssna bara för hennes skull”. Han dyrkade sin mamma. Varje ord – lag. Maria fick stå ut. Dag ut och dag in. Men inte idag. Per kom hem vid åtta. Maria hörde låset klicka – hon visste att Lena redan hade ringt honom. På sättet han kastade nycklarna på bordet, på hur tungt han gick till köket utan att titta in till Tomas som såg på barnprogram. – Tomas, älskling, stanna här – Maria satte på honom stora hörlurar och startade robotserien han älskade. – Vi vuxna måste prata lite. Tomas nickade, Maria stängde dörren till barnrummet och gick ut till köket. Per stod vid fönstret, armarna i kors. Vände sig inte om. – Du har kastat ut min mamma. Inte en fråga. Ett konstaterande. – Jag bad henne gå. – Du slängde ut henne genom dörren! – Per vände sig, käkarna hoppade. – Hon grät i telefon i två timmar! Två timmar, Maria! Maria satte sig vid bordet. Benen värkte efter jobbet – nu detta också. – Bryr det dig inte att hon sårade mig? Per tystnade ett ögonblick, viftade bort det. – Hon bryr sig bara om sitt barnbarn. Vad är det för fel med det? – Hon kallade vår son för mes och vekling. Vår sexåring! – Hon var arg, det händer. Men hon har ju en poäng, Maria. En pojke behöver sport. Laganda, tuffhet… Maria såg länge på sin man tills han vek undan blicken. – Min mamma tvingade mig på gymnastik som barn. “Du ska bli gymnast”. I fem år. Fem år grät jag inför varje träning. Drog ut mina spagater i smärta, gick ner i vikt av hårda pass, bönade om att få slippa. Per sa inget. – Jag står inte ut med sporthallar än idag. Jag vill aldrig utsätta min son för sånt. Om han vill spela fotboll – jättegärna. Men bara om han själv vill. Aldrig mot hans vilja. – Mamma vill bara väl… – Då får hon skaffa eget barn och göra som hon vill, – Maria reste sig. – Kostas uppfostran rör ingen annan. Inte dig heller, om du står på hennes sida. Per började säga något men Maria gick ut. Resten av kvällen var tysta. Maria la Tomas, satt länge i mörkret och lyssnade på sonens jämna andetag. Två dagar gick – tystnad, spänd stämning. Sedan skämtade Per vid middagen och Maria log – isen började smälta. På fredagen pratade de igen, men ämnet Lena undveks noga. Lördagsmorgon vaknade Maria hastigt. Klockan åtta – för tidigt för lördag. Per sov, Tomas likaså. Vad väckte henne? Hon hörde metalliskt ljud i hallen. Låset snurrade. Maria flög upp, halvpanik – inbrott? Mitt på dagen? Hon slet åt sig mobilen och smög ut i hallen. Ytterdörren slogs upp. Där stod Lena. Med en knippa nycklar i handen och segerleende på läpparna. – God morgon, svärdotter. Maria stod barfota på kallt golv, i noppig t-shirt och pyjamasshorts, och svärmor såg ut som hon ägde hela huset. – Var har du fått nycklar ifrån? Lena viftade med dem. – Per gav dem. Han kom förbi häromdagen, sa “Mamma, förlåt henne, hon menade inte illa”. Så han fick be om ursäkt för dina utbrott. Maria blinkade. Försökte ta in orden. – Vad gör du här – den här tiden? – Hämtar mitt barnbarn! – Lena tog av sig jackan. – Tomas, kom nu, farmor har skrivit in dig på fotboll – första träningen är idag! Vreden exploderade, het och klar. Maria rusade in i sovrummet. Per vände ryggen mot henne, låtsades sova – Maria såg hur axlarna spändes. – Upp! – Maria, kan vi ta det sen… Maria slet av honom täcket, drog honom ut i vardagsrummet. Han snubblade, men hon höll ett stadigt grepp. Lena satt redan på soffan, bläddrade i en tidning. – Du gav henne nycklar – till min lägenhet. Per sa inget. Skruvade, trampade. – Det är min lägenhet, Per. Min. Jag köpte den innan vi gifte oss. För egna pengar. Hur vågade du ge din mamma nycklar hit? – Men åh, så småaktigt – Lena slängde tidningen. – Ditt, mitt… Du tänker bara på dig själv! Men Per tänker på sonen, därför fick jag nycklar. Så jag kan vara med mitt barnbarn, när du annars kastar ut mig. – Håll tyst! Lena blev mållös. Men Maria såg bara på sin man. – Tomas ska inte på någon fotboll, om han själv inte önskar. – Det bestämmer du inte! – svärmor hoppade upp. – Du är ingen! Bara en tillfällig kvinna i min sons liv! Tror du att du är oumbärlig? Per står ut med dig bara för sonens skull! Tystnad. Maria vände sig långsamt till Per. Han hängde med huvudet. Han sa inget. – Per? Inget. Inga ord för att stötta henne. – Okej – Maria nickade, en kall klarhet svepte in. – Tillfällig, ja. Och det tar slut nu. Ta din son, Lena. Han är inte min man längre. – Vågar du inte! – Lena blev likblek. – Du får inte lämna honom! – Per – du har en halvtimme att packa. Sen hjälper jag dig ut – i pyjamasen om det behövs. – Maria, kan vi prata… – Vi har redan pratat. Hon vände sig mot svärmor och log snett. – Behåll nycklarna. Jag byter lås idag. Skilsmässan tog fyra månader. Per försökte återvända, ringde, skrev, kom med blommor. Lena hotade med vårdnadstvist och advokat. Maria tog in en bra jurist och svarade aldrig mer. Två år gick fort… Skolans musiksal sorlade av röster. Maria satt på tredje raden, och kramade programmet. “Tomas Eriksson, 8 år. Beethoven – Ode till glädjen”. Tomas klev ut på scenen – allvarlig, koncentrerad, i vit skjorta och svarta byxor. Satte sig vid flygeln och lade händerna på tangenterna. De första tonerna fyllde salen. Maria slutade andas. Hennes pojke spelade Beethoven. Hennes åttaåring, som själv ville gå i musikskola, som själv övade i timmar, som själv valt stycket till konserten. När sista ackordet tonat ut exploderade applåderna. Tomas reste sig, bockade sig, såg sin mamma i publiken och log – brett, lyckligt. Maria klappade med, tårarna strömmade. Hon hade gjort rätt. Sattes sonen först – före andras åsikter, före äktenskapet, före rädslan för att bli ensam. Så ska en mamma göra…