Jag heter Ebba Lindström.
För min man, Henrik Lindström, var jag en ganska vanlig kvinna. Lojal, diskret, rakt igenom pålitlig. En sådan där fru man till slut ser mer som en bekväm möbel än en själ någon som liksom smälter in i tapeten efter några års äktenskap. Ja, ni fattar.
Vad Henrik däremot aldrig visste: långt innan vi gifte oss var jag redan ensam ägare till Solängen Herrgård, en lyxig spa-resort nere vid Hallandskusten. Den där sortens plats där stockholmare pratar om zen men egentligen bara vill ha bubbel och instagramvänliga badrockar. Jag ärvde allt av mormor och valde att hålla det hemligt. Ett litet test, kan man säga.
Det enda jag ville var att bli älskad för den jag är, inte för min feta plånbok.
Sen kom verkligheten ikapp mig, med en riktigt svensk smäll. En fredag på morgonen berättar Henrik att han måste åka på ledningsseminarium över helgen, inget spännande, Ebba. Klassiskt.
I själva verket hade han nätt och jämnt hunnit boka in en myshelg med sin älskarinna Ronja Billing på min egen herrgård. Oh, ironin.
Just den dagen hade jag själv bestämt mig för att kika förbi spa:t. Jag gillar att dyka upp när ingen väntar mig; på med linneshorts, vit t-shirt och Ecco-sandaler osynlig bland personalen.
Och DÄR såg jag dem. Henrik och Ronja! Hand i hand, lagom avslappnade, och löjligt intima. Ronja bar en halvförmögenhet i baddräkt, enorma solglasögon och en kaxighet värdig någon som just vunnit på Triss.
Alltså, den här platsen är ju magisk, viskade hon. Är du säker på att vi har råd?
Henrik log sitt drygaste leende. Oroa dig inte. Jag tog Ebbas kort. Hon har noll koll, är för snäll.
Jag frös till is. Han finansierade alltså sin affär med MINA pengar i MITT spa.
De gick mot receptionen. När de passerade mig ute vid lavendelrabatten gav Ronja mig en blick som om jag var en smutsig blomkruka på NK:s finavdelning.
Ursäkta! röt hon. Kan du ta vår väska? Den väger en halv älg.
Jag stod orörlig. Hennes leende stelnade.
Är du döv? Henrik, kolla in den här sega medarbetaren…
Henrik vände sig om. Han blev lika blek som en novembermorgon och det han fick se kom som ett nackskott.
Ebba?
Ronja rynkade pannan.
Känner du henne?
Jag log mjukt och plockade fram min allra syrligaste ton.
Hej, Henrik. Hur går det med seminariet?
Vad GÖR du här?! kved han. Följer du efter mig?
Ronja skrattade högt. Vänta är HON din fru? Jaha, klart du behövde omväxling. Ser ju ut som hon är anställd här.
Sen vände hon sig mot receptionen:
Jag vill ha den här kvinnan utkastad. Hon förstör min vistelse. Och jag vill ha sviten. NU.
Receptionisten gav mig nervösa sidoblickar. Jag nickade lätt.
Absolut, frun. Följ gärna med mig till VIP-avdelningen.
Ronja drog till med sitt bredaste segerleende. Två bastanta vakter följde efter dem ner i korridorerna, jag släntrade efter utan brådska.
Efter ett tag började Ronjas attityd smälta.
Hallå? Vart är vi på väg? Det här är fel håll.
Vi gick via personalentrén, ett förråd och parkeringsplatsen. Ronja tvärnitade.
Är det här något sorts skämt?
Ni har kommit rätt.
Ursäkta? Hämta direktören!
In steg platschefen, propert klädd i mörk kavaj och tofs. Han såg sig lugnt omkring innan han vände sig till mig.
God dag, fru Lindström. Fru Lindström ÄGER Solängen Herrgård. Alla konton kopplade till herr Lindström har stängts omedelbart.
Ronjaj blev lika vit som en skumraket. Jag tog av mina solglasögon.
Ronja, jag jobbar inte här. Jag ÄGER hela stället.
Så vände jag mig mot Henrik.
Att vara godtrogen är inte så farligt förrän ens man är otrogen för ens egna pengar. Och på ens egen lyxherrgård dessutom.
Henrik bligade som en tonåring på väg att bli påkommen med folköl.
Ebba, snälla
Nej tack.
Till vakten sa jag:
Visa dom ut. Permanent portförbud.
Kvällen samma dag satt jag själv vid havet med ett glas vin och såg solen försvinna ner i Kattegatt. Ensam, men fri. Några veckor senare drog jag igång premiär för Solängens Kvinnoprojekt en ny chans för kvinnor att hitta tillbaka till glädjen i livet.
Det var inte sveket som var värst. Det var väckarklockan. Att förlora fel man är nog det bästa receptet för att återta sin plats på jorden.
Dela gärna historien man vet aldrig vem som behöver en dos svensk karma!
