Du, lyssna nu jag måste berätta något jag var med om häromdagen, det är nog det finaste och sorgligaste jag varit med om på länge. Det var en alldeles vanlig tisdagsmorgon i Uppsala domkyrka, och jag höll morgonbön i det där dova, stillsamma ljuset, med mest bara de gamla damerna som brukar komma. Vi var kanske tio, högst. De flesta av oss känner varandra, du vet samma ansikten, samma långsamma steg och rutiner. Jag har hållit i gudstjänster här i över tjugotre år nu; man har slutat tro att det plötsligt ska bli knökfullt på en vardag.
Jag var nästan klar, då hörde jag plötsligt ett svagt knarr från porten. Tittade upp och stelnade till.
In, med värdig och självklar gång mitt i mittgången, kommer en katt spatserande. Som om det vore hennes eget vardagsrum.
Hon var grå, lurvig, med vitt på bröstet. Höll svansen som en fana, och hon gick med bestämt steg, som om hon visste precis vart hon skulle. Damerna började viska, några korsade sig, någon drog efter andan. Men katten brydde sig inte, bara promenerade vidare mellan ikoner och ljusstakar och la sig tillrätta, precis vid altaret.
Som en grå, liten hög tassarna under hakan, ögonen öppna och orubbliga. Gula, klara ögon som liksom såg rakt igenom en.
Och där, där förstod jag det var Selma, Astrid Nilssons älskade katt.
Åh, herregud, vad gjorde hon här?
Det knep till i magen. Händerna började darra och jag blundade för att samla mig en sekund, men direkt såg jag Astrid för mig.
Gamla Astrid Nilsson, hon som bodde ensam i sin lilla tvårummare inne i Luthagen. Alltid snäll och mild, alltid med ett leende. Hon gick till kyrkan varje söndag, långsamt med käppen, men rubbades aldrig. Och alltid matade hon katterna nedanför porten.
De är också Guds varelser, prästen, sa hon till mig när jag kom förbi med nattvarden. Man får väl inte bara gå förbi dem?
Selma var hennes stora ögonsten. En grå, fluffig katt som Astrid tog in när hon bara var en liten unge. De två var varandras sällskap Selma lämnade henne aldrig.
Sista gången jag var hos Astrid, det var nog tre veckor sedan, satt Selma i fönstret och såg på sin matte med stora, vaksamma ögon. Jag minns hur Astrid tog min hand och viskade: Om något händer mig, lova att du tar hand om Selma. Hon är för klok för att bara lämnas.
Jag lovade, kramade hennes hand.
Och nu låg Selma där vid altaret, och jag förstod allt. Det blev kallt inombords.
Jag läste färdigt gudstjänsten på ren automatik huvudet fullt av tankar, det enda som ekade var att jag måste skynda. Måste gå nu.
Folk gick sakta ut med tända ljus och viskningar. Flera sneglade mot Selma hon låg envist kvar, som hon väntade.
En av tantorna började fråga, men jag bara viftade avvärjande:
Sen, vi tar det sen.
Jag bytte prästdräkt till vanlig svart skjorta, händerna darrade så jag knappt fick i knapparna.
Snälla Gud, låt det vara fel.
Men hela jag visste redan vad som hänt. Det bara kändes.
Selma reste sig när jag kom närmare, mötte min blick och sa mjaa så där tyst och målmedvetet. Bara en gång. Det var som att hon sa: Du fattar, va? Bra.
Kom, viskade jag och höll ut handen.
Katten sträckte på sig, hoppade ner och gick före ut. Jag följde efter.
Ute var det grått. Blåsten slet i nakna almar och virvlade löv över cykelbanan. Till Astrids hus var det en kvart att gå, högst.
Jag skyndade mig. Selma tassade på bredvid, svansen som en fluffig fana.
Det skulle redan vara för sent. Men när en katt söker sig till kyrkan och lägger sig vid altaret, då vet man.
På vägen gick tankarna till Astrid hur hon satt i fotöljen vid fönstret, insvept i en yllefilt, alltid med den där varma blicken. Hur hon log åt mitt besök, tog emot nattvarden med darrande händer: Du vet, prästen, jag är inte rädd. Jag har haft ett bra liv. Min man var min stora kärlek, dottern har det bra, även om vi inte ses ofta. Barnbarnen lever på, men de är långt borta. Men Gud har aldrig övergett mig.
Det kommer han inte heller, sa jag då.
Hon log vemodigt: Det vet jag. Fast det är ändå ensamt ibland. Selma håller mig sällskap, förstås. Men tystnaden i huset
Då förstod jag inte vikten av hennes ord. Tänkte bara att gamla blir ensamma. Nu förstod jag.
Så stod jag framför hennes port grå, sliten, portkod ur funktion sen evigheter. Tre trappor, ingen hiss som vanligt.
Jag tog trappan med tunga steg, hjärtat slog av oro. Selma susade i förväg, satte sig vid dörren med den flagande gröna färgen och siffran 13.
Slog med knogarna, först försiktigt, sedan hårdare.
Tyst.
Tryckte på ringklockan den där vassa, gnissliga tonen for genom lägenheten.
Ingen öppnade.
Astrid? Det är prästen Erik! ropade jag. Hoppades. Men allt var bara tyst.
Så lyssnade jag mot dörren. Inget ljud. För tyst.
Jag sjönk ner på huk vid Selma, hon satt fastnaglad med blicken på dörren.
Skakande fingrar letade fram mobilen. Jag ringde Jonas på kvarterspolisen du vet han med mustaschen, den som hjälpte när någon störde på julottan ifjol.
Hej, Jonas? Det är Erik i domkyrkan. Jag behöver hjälp, det är en äldre kvinna, hon öppnar inte, jag är orolig. Ja, adressen är Luthagsesplanaden 14, tredje våningen, nummer 13. Kom så fort du kan.
Jag la på, satte mig på golvet i trapphuset. Selma kom och strök sig mot min byxa. Låg tätt intill och spann så oroligt, nästan viskande.
Duktiga du, viskade jag. Du hämtade mig.
Och tiden gick långsamt, du vet när man bara väntar och tankarna mal. Hur många gånger hade jag besökt Astrid egentligen? Var det tillräckligt ofta? Hade jag kanske missat när hon ville säga mer än orden bar? Hade hon suttit här, väntat?
Förlåt, Astrid. Förlåt.
Efter femton minuter hördes tunga steg. Jonas flåsade i trappan.
Erik? Vad har hänt?
Astrid öppnar inte. Jag är rädd
Jonas nickade, han fattade genast.
Vänta här, sa han, bultade hårt på dörren.
Astrid Nilsson! Polisen! Öppna!
Tyst.
Han tog fram brytjärnet, jobbade hastigt träet gav efter med ett dån.
Dörren öppnades och innanför låg doften av tunna mediciner, stiltje och en tryckande tystnad.
Jag följde tyst efter Jonas in.
Där i tamburen hängde hennes bruna kappa, vantarna torkade på elementet. Skorna stod prydligt på rad.
Jonas gick vidare in i vardagsrummet.
Och där där satt Astrid.
I sin gamla fåtölj vid fönstret, invirad i den brokiga filten, händerna i kors över bröstet, nacken lutad bakåt. Hon bara vilade, såg det ut som. Men ansiktet det var stilla, nästan transparent.
Herregud, kved jag.
Jonas suckade tungt, gick fram och kände efter livstecken. Skakade på huvudet:
Det är nog tre dagar minst. Kanske längre.
Tre dagar.
Jag föll till knä direkt innanför dörren.
Tre dagar. Ensam. Ingen märkte något.
Dottern bor uppe i Sundsvall. Barnbarn ja, de hör inte av sig ofta. Grannarna? Nja, folk håller sig för sig själva nu för tiden.
Och bara Selma hade funnits där. Hon hade inte lämnat henne trots att fönstret var på glänt.
Först sedan, när hon förstod att matte var borta, gick hon till kyrkan.
Var ni nära? frågade Jonas sakligt.
Ja, svarade jag. Hon är en av våra trognaste. Världens finaste kvinna.
Du får ringa dottern. Har du numret?
Ja, det finns i skrivbordet. Jag ringer. Kolla du efter hennes legitimation?
Jonas nickade.
Jag gick fram till Astrid, såg på hennes ansikte, stillheten där. Hon hade inte lidit. Gud hade låtit henne somna stilla. Jag strök genom hennes grå hår, gjorde korstecknet och bad begravningsbönen, tyst, med gråten i halsen.
I dörren satt Selma och såg på oss, stilla.
Just då förstod jag den här katten älskade Astrid mer än någon annan. Mer än dottern som ringde ibland, mer än barnbarnen som enbart kom till jul, kanske.
Selma fanns där till slutet, och när det blev allvar då letade hon upp mig, kom till kyrkan och visade.
Jag satte mig på knä, lyfte försiktigt upp henne. Hon gjorde inget motstånd, låg tyst mot bröstet, spann så där bobbligt dovt.
Det är bra nu, sa jag. Jag ska ta hand om dig. Jag lovar. Vi ordnar begravning, och sen är du hos mig. Du vill det väl?
Och tårarna började rinna. Rakt ner i den där mjuka, grå pälsen, och jag tänkte att riktig kärlek syns bara i det vi gör. Inte det vi säger.
Tre dagar senare var det begravning. Dottern kom, blek och rödögd, men barnbarnen stannade hemma det är långt, det är skola, sade hon. Ett tjugotal från församlingen dök upp, mest samma damer som brukat sitta i kyrkbänkarna med Astrid. Vi sjöng Bliv kvar hos mig, med spruckna röster.
Jag ledde ceremonin och såg på kistan, vitt täckt och enkel. Förlåt mig, Astrid, för att jag inte såg, för att jag inte hann innan.
Och längst fram, precis vid altarets tröskel, låg Selma hoprullad hon hade själv kommit på morgonen när kistan bars in, och flyttade sig inte. Dottern vevade otåligt med näsduken för att mota ut henne:
Ut med dig! Här hör du inte hemma!
Men jag stoppade henne:
Låt henne vara. Hon tar farväl.
Dottern blängde, men sade inget mer.
På kyrkogården bar jag Selma i famnen. När allt var klart, kom dottern fram:
Tack för allt, för att du hittade henne och ringde. Men ta katten till dig jag har ingen plats, och dessutom är jag allergisk.
Det var redan bestämt, sa jag. Hon gick, såg sig inte om.
Jag stod kvar. Såg på kullen, på det lilla korset. Astrid Nilsson. Den där tystlåtna, ensamma och så många fler som henne runtom, i små lägenheter, ensamma med sina katter. Vem ser dem egentligen, mer än Gud och djuren?
Jag klappade Selma över ryggen:
Kom, nu går vi hem.
Katten spann tyst.
Och så blev det att det i domkyrkan alltid låg en grå, fluffig katt vid altarfönstrets solfläck. Församlingen började ge henne godsaker, klappa och viska: Vilken klok katt. Det är en riktig liten själ det där.
Jag smålog varje gång.
Och på kvällarna, efter dagens slut, satte jag mig med Selma i famnen, strök henne över pälsen. Hon blundade och spann. Och i hennes gula ögon glimmade skenet från den lilla altarlampan tyst, evigt, och lika varmt som kärleken mellan en gammal kvinna och hennes katt.
