Sitt still! Vi är inte hemma! sa Peter lugnt.
Men det ringer ju på! Elsa stannade upp, halvvägs upp från soffan.
Låt det vara, svarade Peter.
Men tänk om det är någon viktig? undrade Elsa. Eller något viktigt ärende?
Det är lördag, klockan är tolv, sa Peter. Du har inte bjudit in någon, och jag väntar inte heller någon. Vad betyder det?
Jag kollar bara genom titthålet! viskade Elsa.
Sitt ner! Peters röst blev bestämd. Vi är inte hemma! Spelar ingen roll vem det är, de får traska hem igen!
Men hur vet du vem det är? Elsa tittade frågande på honom.
Jag har mina aningar. Sitt ner nu och håll dig borta från fönstren.
Om det är som jag tror så kommer de inte ge sig så lätt, suckade Elsa och ryckte på axlarna.
Det beror på hur länge vi låter bli att öppna, sa Peter lugnt. Förr eller senare tröttnar de ändå och går hem.
De kommer inte sova i trappen. Och vi behöver ändå inte gå någonstans. Så ta på dig hörlurarna, ta din mobil och kolla på en film istället.
Peter, mamma ringer, visade Elsa upp mobilskärmen.
Då står det säkert din moster där ute med sin bortskämda son, konstaterade Peter.
Hur kan du veta det? Elsa såg förvånad ut.
Om det var min kusin där ute, och Peter drog ut på ordet på ett lite spydigt sätt, då hade min mamma ringt istället!
Finns det inga andra alternativ? frågade Elsa.
Om det är grannarna har jag ändå ingen lust att prata med dem. Om det var våra vänner skulle de ha gått efter ett par försök eller ringt innan och kollat om vi var hemma! Sådär efterhängsna kan bara vara våra kära släktingar!
Peter, det är mamma som skriver nu. Moster Ulla ska stanna här ett par dagar, hon har ärenden i stan.
Skriv till henne att det finns gott om hotell i Stockholm, Peter skrattade lite.
Peter! Elsa gav honom en förebrående blick. Jag kan inte skriva så!
Jag vet, sa Peter och tänkte efter. Skriv att vi inte är hemma, och att vi bor på hotell för tillfället för vi har haft problem med kackerlackor!
Perfekt! Elsa knappade snabbt iväg ett svar.
Nu vill mamma att vi bokar två hotellrum till Ulla och Erik också, Elsa såg paff ut.
Skriv att vi inte har råd, log Peter. Skriv också att vi har två sängar i ett billigt vandrarhem, och delar rum med femton byggjobbare från Estland.
Nu undrar hon när vi kommer tillbaka, sa Elsa och såg på sin man.
Om en vecka, viftade Peter bort det.
Plingandet på dörren tystnade. De suckade ut.
Peter… Nu skrev mamma att moster Ulla kommer om en vecka, sa Elsa svagt.
Ja, och vi kommer inte vara hemma då heller, sa Peter.
Peter, du förstår ju att det här inte är en lösning, va? Vi kan ju inte gömma oss för dem hela livet… Vad om de bara dyker upp en vardag? Eller väntar utanför dörren tills vi kommer?
Mm… Peter såg trött ut. Varför skulle vi tvunget köpa en trea?
Vi ville ju ha familj i framtiden, sa Elsa stilla.
Vi måste skaffa barn! sa Peter allvarligt. Helst två direkt!
Som om jag inte vill? Elsa blev upprörd. Du vet ju att vi måste utredas! Det har inte lyckats än!
Stressar vi ner löser det sig, sa Peter allvarligt. Men det går ju aldrig antingen är det dina nerver, eller mina!
Om vi slapp alla jobbiga släktingar hade det kanske gått…
Elsa sa inget vidare. Hon visste att Peter hade rätt.
***
När de skulle gifta sig gick de igenom alla dyra hälsokontroller genetik, fertilitet, hela paketet.
Allt såg toppen ut. Men efter bröllopet fick barnfrågan vänta de behövde spara till en lägenhet.
Inget arv att räkna med; innan bröllopet bodde både Peter och Elsa med sina mammor i ettor. Det fanns bara en väg: jobba och spara ihop.
Fem års slit och snålande gav dem till slut en stor tresa ute i en förort till Stockholm. Inte nybyggt, men de la ner hela själen på att renovera och köpa möbler. Lyckan var total.
I huvudet gick en gammal schlager-refräng om Högdalen.
De hann knappt fira med inflyttningsmingel innan moster Ulla dök upp vid dörren med sonen i släptåg. Och för säkerhets skull var Elsas mamma också med, för att se att de nya värdarna skötte sig.
Ni får gott om plats här, inte som vi fick trängas ihop i en etta! deklarerade mamma bestämt.
Perfekt, log moster Ulla. Då kan Erik få ett eget rum och jag också!
Vi brukar inte sova i vardagsrummet, sa Peter svalt. Det är vårt relaxrum.
Jag tänker då varken jobba eller sova i köket! skrattade Ulla. Elsa, förklara för din man att Erik snarkar jag kan inte ligga i samma rum som honom! Och när gäster kommer brukar man faktiskt bjuda på fika!
Vi hade inte väntat gäster, sa Elsa lite tyst.
Och kylskåpet är tomt, fyllde Peter i.
Nåväl, sa moster Ulla generöst. Peter, spring och handla, och Elsa in i köket med dig!
Alltså, vad väntar ni på? utbrast Elsas mamma.
Ska ni… alltså… började Peter, men Elsa drog snabbt med honom in i sovrummet.
När hon släppte hans hand från sin mun sa Peter:
Elsa, har vi blandat ihop något? Jag slänger ut dem till din mamma! Allihop om det ska vara!
Gäster må vara gäster, men var går gränsen?
Men älskling, mamma och moster är ju från landet de är enkla människor. Det är bara deras sätt.
Jag känner många från landet men dåligt bemötande är aldrig okej! Det här är bara dåligt uppförande!
Peter, snälla, bråka inte med mamma och moster. Tänk om de blir sura på mig… Då får jag höra det hela livet! Vill du verkligen bli ovän med dem?
Det struntar jag i. Behandlar de mig såhär kan jag ignorera dem resten av livet!
Men snälla, Peter! Tänk på mig! Om vi slänger ut dem nu så förlåter aldrig mamma mig! Jag har ju ingen annan än henne!
Det argumentet bet. Peter bet ihop och gick och handlade.
Moster Ulla blev kvar i två veckor istället för de tre utlovade dagarna. Peter var nära att börja med valeriana redan dag två.
När de väl lämnat firade Elsa och Peter själva med dammsugare och skurborste. Tre dagar tog det att få ordning på lägenheten igen.
Men så snurrade bumerangen tillbaka.
Brorsan! Vi är bara här snabbt, sa Niklas och klappade Peter hårt i ryggen. Fixar lite ärenden, så drar vi hem igen!
Kunde du inte komma själv? frågade Peter.
Skojar du? Ska jag lämna familjen själva i Malung medan jag roar mig här? Och hittar jag nåt spännande så måste Anna se till mig!
Och barnen då? sa Peter.
Ska jag lämna dem hemma själva eller? skrattade Niklas. De får väl följa med och ha lite kul! Kom igen, vi drar ut precis som förr!
Och jag släpar barnen en enda gång till så är det du som får städa efter dem, röt Anna från sovrummet.
Efter en och en halv timme i deras sällskap låg Elsa i sovrummet med huvudvärk.
Barnen sprang runt och vrålade och Anna kunde bara skrika tillbaka att prata, det kunde hon visst inte.
Och Niklas ville bara ut och festa, vilket bara gjorde Anna ännu mer högljudd.
Peter, du var ju mammas enda barn? väste Elsa in i kudden.
Kusin på mammas sida, muttrade Peter. Kallar honom ändå “kusin” för enkelhetens skull.
Okej, vad du än kallar honom kan vi inte be dem dra?
Håll gärna med dig, men… min mamma river av mig öronen om jag kastar ut honom. Exakt som med din moster.
De hann knappt andas ut efter en lång släktvistelse innan nästa släkting stod på trappan. Ulla och Erik skaffade sig alltid nya ärenden i Stockholm.
Niklas och hans familj tittade förbi för att lösa lite grejer. Och mammorna visste alltid när barnen behövde oroas om. Svärmor hackade på Peter, hans mamma på Elsa.
Den eviga stressen tärde på hela deras psyke och relation.
Med det tempot inga barn, inga marginaler. Varken ork eller utrymme.
***
Ska vi byta lägenhet? föreslog Elsa.
Till ett dårhus, menar du? flinade Peter. Lär vi ändå få snart!
Nej, log Elsa snett. Byta till en likadan fast i annan stadsdel många vill ju byta områden! Vi flyttar och berättar inte för någon vart.
Det köper vi högst lite tid på både din moster och min kusin gräver snabbt fram vem som bor där, och då är det kört ändå.
Men kanske vi hinner få till det innan de hittar oss? sa Elsa hoppfullt.
Vi måste hinna både bli gravida och få barn, annars hjälper det inte. Dina släktingar lär inte låta sig stoppas av en graviditet.
Känns som man borde flytta ut bara, sa Elsa sorgset. Kan vi inte låna någon kompis soffa ett tag?
Du menar Joel och Karin?
Ja! De har ju ett gästrum!
Glöm inte att Tindra, deras schäfer, bor där, log Peter.
Jag bor hellre med en hund än med våra släktingar! suckade Elsa.
Vänta! ropade Peter och tog telefonen. Joel, kan vi låna Tindra?
Era hjältar! skrattade Joel. Vi ska till Gran Canaria några veckor, men har ingen att lämna henne till! Hon älskar ju er båda. Foder, bädd, leksaker allt får ni. Jag betalar till och med!
Toppen, sa Peter, lycklig som ett barn.
Han vände sig till Elsa, lika lysande som solen:
Ring mamma och säg till att moster kan komma imorgon! Jag ringer Niklas och säger att de är välkomna!
Är du helt säker? undrade Elsa.
Självklart vi tar emot dem med öppna armar! Att de sen inte gillar vår kompis är knappast vårt fel!
En enda gång behövde Tindra morra så backade Niklas och Anna direkt till närmsta hotell.
Stäng in besten! skrek Anna och gömde sig bakom sin son.
Skojar ni? skrattade Peter. Fyrtiofem kilo muskler! Det här är en riktig schäfer, inte någon knähund!
Varför visar hon tänderna åt mig? huttrade Ulla.
Hon gillar inte främlingar, sa Elsa torrt.
Gör er av med henne! Jag bor inte i samma lägenhet som det där odjuret!
Göra oss av med henne? utbrast Peter. Det är vår fina hund! Eftersom vi saknar egna barn älskar vi henne oerhört mycket!
Och vi tänker inte göra oss av med henne, la Elsa till.
Efteråt ringde båda mammorna indignerat varför nekades släkten att bo hos dem?
Vi har inte sagt nej, svarade de lugnt, men de verkade själva vilja åka hem!
Men hunden då?
Mamma, vi stänger aldrig dörren för någon.
Efter det slutade också mammorna att våga hälsa på så spontant.
En månad senare flyttade Tindra hem till Joel och Karin igen redo dock att komma tillbaka vid behov.
Men det behövdes inte. Elsa var gravid med tvillingar.
Huvudsaken är att aldrig säga nej.
