Karin Elisabet, är det okej om jag kommer in? stod en av hennes biträdande chefer i dörröppningen till fabriksledningens kontor.
Ja, kom in, Lennart Olsson, svarade hon snabbt och gestikulerade. Så, hur rullar det idag?
Vad menar du, rullar vad? frågade Lennart lite förstrött.
På avdelningen alltså.
Jaha, på avdelningen. Jo då, allt flyter på som det ska. Varför undrar du?
Nå, du kom ju in till mig gissar att det är av en anledning. Vill du prata om något speciellt?
Jo Jag måste faktiskt be dig om en sak, svarade han och såg lite bekymrad ut.
Be om något? Karin tittade nyfiket på honom, spetsade öronen. Oj, Lennart, du har varit lite knepig på sistone.
Knepig?
Ja, du verkar så dyster. Har du problem hemma eller? Allt bra med familjen?
Tja hur ska jag säga Lennart pustade tungt. Det är rätt illa hemma, och blir precis katastrof om inte du kan hjälpa mig med en sak.
Vad då för sak?
Jag behöver ett intyg från dig.
Intyg? Karin blev genast misstänksam. Vadå för intyg?
Ja, alltså Lennart såg plågad ut. Jag skulle behöva ett intyg, till min fru.
Ursäkta? Till din fru? I vilken bemärkelse?
Ett intyg på att det aldrig varit något mellan oss, varken nu eller någonsin.
Vad menar du nu aldrig varit någonting?
Någonting ja, du vet mellan man och kvinna, muttrade han och rödnade märkbart.
Har du blivit tokig? Karin blev alldeles blek. Eller försöker du bara skoja nu?
Tyvärr inte, svarade Lennart och slog ut med händerna. Min frus ultimatum: hon vill ha ett riktigt intyg, med stämpel och underskrift, annars skiljer hon sig och drar med barnen till Umeå! Kan du tänka dig, Umeå. Typ världens ände för mig. Så snälla, skriv det där himla intyget.
Men herregud, Lennart! Karin tog sig för pannan. Hur har hon ens fått för sig att vi två har någonsin haft något? Jag har knappt träffat henne, och du har väl aldrig gått hem med mina läppstiftsmärken på skjortan direkt. Har hon fått nippran?
Kolla här, Lennart tog upp mobilen, bläddrade fram en bild och visade henne. Det var den här. Min fru såg bilden, och sen var det kört.
Jaha? Karin tittade på bilden, det klassiska gruppfotot från när kommunen överlämnade diplom till hela fabriksledningen. Den där har jag med hemma. Efter prisutdelningen häromveckan.
Exakt. Men ser du, vi står bredvid varandra och jag la lite snabbt handen på din axel.
Ja, det var ju så trångt där på scenen, vi skulle ju knöla in hela gänget på en och samma bild!
Absolut! Men enligt min fru lutar du huvudet svagt mot min axel, och så gör bara kvinnor som är förälskade. Det är hennes logik.
Va? Karins ögon blixtrade till. Va f-n snackar hon om? Jag lutade mig fram för att inte gömma mig bakom alla blommor som vår ekonomichef höll. Ren självbevarelsedrift, ingen romantik där inte.
Jag har förklarat och förklarat! Men ju mer jag försökte, desto mer misstänkte hon Alltså, utan ditt intyg är jag körd på riktigt.
Men Lennart då, du kan väl inte vara så fruktansvärt rädd för din fru?
Jo, helt ärligt. Jag kan inte förlora barnen, det skulle förgöra mig.
Alltså, herregud, morrade Karin och drog fram ett tomt A4-blad. Okej då, om det ska va så. Diktat nu.
Skriv: Jag, Karin Elisabet Nyström, intygar härmed att jag absolut inte tål min biträdande chef Lennart Olsson.
Karin tittade på honom och skrattade till, men han höll upp ett allvarligt finger.
Jo, skriv så. Och så lägg till: Och till och med hatar honom lite.
Va? Hatar? Det kan jag ju inte skriva! Vi ska ju samarbeta!
Skriv: Hatar som man. Jag skulle aldrig i livet sova med honom, inte ens för en miljon kronor. Och sen signatur och stämpel på det.
Stämpeln är på ekonomiavdelningen, svarade Karin på rutin, men såg på sitt verk och skakade på huvudet.
Men det här är ju vansinne! Sånt här händer bara inte! Hon vek ihop lappen och rev den flera gånger.
Vad gör du!? Lennart var desperat. Den behövs ju!
Lennart, vet du vad? sa Karin plötsligt och log snett. Hör du, lämna nu den där Elsa om det är så illa. På riktigt. För din egen skull!
Va? Nej! Hon har ju barnen! Hon kommer dra med barnen!
Nej du, sa Karin bestämt och log ännu bredare. Jag känner en grym jurist i Stockholm, han fixar så barnen får vara med dig. Jag hjälper dig!
På riktigt?
Javisst. Jag tycker om dig som kollega, Lennart. Jag hittar dig världens bästa barnvakt om det behövs.
Men Elsa då?
Hon får väl dra till Umeå till sin mamma om hon vill. Eller så bjuder jag in henne på kaffe, så snackar vi ut som vuxna människor. Det måste ju vara bättre än nåt galet intyg med stämpel!
– Får jag komma in, Vera Svensson? – vid dörren till fabriksdirektörens kontor stod en av hennes biträdande chefer.
