Jag blev gravid när jag var 16, fortfarande en gymnasieelev i vår lilla by i Småland. Det blev självklart en stor skandal. Folk pekade efter mig på Konsum, och mina föräldrar visste inte var de skulle gömma sig för all skam. Pappa kunde knappt se på mig längre.
Det hade varit bättre om du dog, än att dra sån skam över oss! Åk till mormor, jag klarar inte av det här längre.
Så jag fick flytta till mormor i grannbyn. Hon bodde längst in på en grusväg, i ett gammalt trähus som dragit snålvind sedan 1950-talet. Det var kallt och ibland ensamt, men jag bet ihop. Tyngst var det mot slutet av graviditeten ingen hjälpte till och ingen frågade hur jag mådde. När värkarna satte igång hann ambulansen precis komma ut till oss.
Men jag klarade det. Jag födde min son, Algot, och uppfostrade honom själv där i mormors gamla stuga. Alla sa att det var dags att hitta en man, men jag ville inte. Jag jobbade och levde bara för min son. När Algot blev vuxen och flyttade för att läsa på universitet i Göteborg, tog jag själv beslutet att söka arbete i Italien.
Tidigare ville jag inte lämna min son, men nu vågade jag inte tacka nej till möjligheten. Arbetet utomlands kändes som paradiset jämfört med livet i byn. I Florens tog jag hand om en äldre kvinna som alltid mötte mig med vänlighet. Lönen var bra, och ibland fick jag 1 0002 000 kronor extra i handen som tack. Med de pengarna kunde jag på några år köpa en liten etta till Algot och ge honom ett bra utgångsläge i livet.
Men pengarna förändrade min son. Han slutade till och med hälsa på mormor. Det gjorde mig ledsen, men jag fortsatte att skicka 5 000 kronor i månaden, resten sparade jag till eget boende. Jag ville absolut inte tillbaka till det husskrället.
Det gick några år. Algot berättade att han skulle gifta sig. Självklart betalade jag hela bröllopet och hjälpte till med allt som behövdes till hushållet. Jag tänkte att nu, äntligen, var det dags att spara ihop till mig själv.
Fem år senare hade de två barn, och när krisen slog till blev svärdottern gravid med sitt tredje. Jag fortsatte hjälpa till ekonomiskt, men lyckades ändå lägga undan 200 000 kronor till en egen lägenhet. En väninna hade just då en fin etta med nytt kök till salu, och vi kom överens om affären.
Sommaren kom, och jag åkte hem till Småland för att fixa papper hos notarien. Men så släppte Algot bomben:
Mamma, vi sålde lägenheten och har köpt hus i stället. Vi har gjort en handpenning, men nu behöver du lägga in resten.
Vad menar du?
Vi behöver 180 000 kronor till.
Är du klok? Jag är ju på väg att köpa egen bostad!
Mamma, vi kan ju inte bo med tre barn i en etta längre. Jag räknade med att du skulle hjälpa oss.
Och varför har du själv inte sparat något? Och varför sa du inget innan? Nej, nu får du lösa det själv. Jag kan hjälpa lite senare, men alla de pengarna får du inte.
Tänker du inte på dina barnbarn? För oss är det ju omöjligt annars.
Tror du jag är dum? Jag har skickat er pengar varje månad, ni hade kunnat spara ihop till det här för länge sen.
Du tjänar ju ändå ihop pengar fort. Varför väntar du? Du bor ju i Italien ändå.
Och om något skulle hända, eller jag blir sjuk? Jag måste kunna bo någonstans.
Då får du väl bo hos mormor igen!
Då kan du ta med dig barnen och flytta in där!
Jag stod fast och gav inte bort pengarna. Jag vill inte förlora min enda chans till eget hem. Algot blev väldigt sårad och slutade prata med mig. Jag hörde att han tagit lån från vem han än kunde, men jag undrar: Varför skulle jag fortsätta försörja honom? Någon gång måste man sätta gränser, även för sina barn.
I allt detta insåg jag hur viktigt det är att tro på sin egen rätt att ha ett hem även när man vill hjälpa sina barn. Annars förlorar man till slut sig själv.
