Tretti år på en syfabrik det var mitt CV, så att säga. Allt för att barnen skulle få det bättre än jag. Och på min sjuttionde födelsedag: samlade de ihop till en blombukett med hemleverans. Javisst. Där stod jag i min tomma lägenhet med en korg rosor levererad av ett bud, och brast ut i gråt. Om någon hade berättat för mig för fyrtio år sedan att jag skulle stå där på min stora dag, hade jag nog sagt att det var ett dåligt skämt. Men livet gillar ironiska vändningar och frågar inte om man är redo för punchlinen.
Den där torsdagen vaknade jag ändå klockan sex, trots att jag numera kan ligga och dra mig. Gammal vana trettio år med förmiddagsarbete i fabriken. Ingen snoozade på Bandygatan i Jönköping när jag for iväg för att tråckla byxor och arbetskläder för halva stan. Vi var ett gäng damer där, hukande över maskiner, med plåster på fingrarna och alla våra framtidsdrömmar invirade i barnens framtid. För vem sydde vi, om inte för dem?
Min Erik, vila i frid, körde pendeltåg. Vardagen gick runt; vi klagade inte. Vi började i en etta på Rosenlund, flyttade sedan vidare till tvåan på Råslätt det var lyx! Stadsuppvärmning och en balkong med utsikt över parkeringen (som alltid var full). Barnen hade alltid rena kläder, lagad middag, och böcker till skolan. Jonas fick ta engelskalektioner, Malva gick kurs i datasalen på ABF. Erik tog extratimmar; jag sydde gardiner och festklänningar åt grannarna om kvällarna.
Och vet ni det lönade sig. Jonas är numera advokat i Stockholm. Malva styr sitt eget företag i Malmö, något modernt med marknadsföring, jag har aldrig riktigt begripit exakt vad, men folk betalar henne, och det verkar bra nog. Jag är stolt, verkligen. Fast stoltheten smakar numera lite som te utan socker det är som att något saknas.
Erik dog för åtta år sedan. Hjärtat, snabbt, ingen förvarning han lade sig en kväll och vaknade aldrig igen. Första året ringde barnen varje dag. Andra året en gång i veckan. Nu ringer Jonas söndagseftermiddagar om han minns. Malva skriver sms, korta slagord, nästan telegram: Mamma, hur mår du? Kram. Jag svarar Bra, lilla gumman. Vad ska jag annars skriva? Att jag pratar med TV:n på kvällarna? Att kassörskan på ICA var min enda sociala kontakt i lördags?
Jag förberedde mig inför min födelsedag i en vecka. Dummer som jag är bakade ostkaka på mammas gamla recept (den med botten), köpte ny, prålig vaxduk, och plockade fram porslinsservisen från bröllopet, som aldrig används annars. Fyra kuvert. Jonas hade sagt jag ska försöka ta mig loss, Malva smsade att hon skulle kolla schemat.
På morgonen ringde Jonas. Lät trött, som om han jobbat natt: Mamma, jag hinner inte, fick ett mål ombokat till idag kan inte tacka nej. Men på lördag kommer jag, okej?
En timme senare sms från Malva. Ringde inte ens. Mamma, konferens i Göteborg, hinner inte, älskar dig, vi tar igen det i helgen!!! Tre utropstecken, som om de kunde ersätta hennes plats vid bordet.
Där stod jag i köket och tittade på fyra tallrikar. På ostkakan. På den där löjliga vaxduken med solrosor, som verkade så munter i butiken. Sen började jag plocka undan. Tallrikar tillbaka till skåpet. Vaxduken ihopvikt. Ostkakan täckt med handduk.
Klockan tre ringde porttelefonen. Budfirma. En yngling i blå jacka, knappt torr bakom öronen, står med ett massivt blomsterarrangemang rosor, liljor, och något annat jag helt ärligt inte kan namnet på. Och ett kort. Käraste mamma, vi önskar dig hälsa och allt gott! Jonas och Malva.
Han log. Grattis, fru! Någon tycker verkligen om dig.
Jag tog emot korgen tung som ett tågresgods. Ställde den på hallbordet och låste dörren. Satt kvar på pallen vid ytterkläderna kanske fem, kanske tjugo minuter. Doften från blommorna blev nästan bedövande i den lilla hallen.
På kvällen ringde Gunilla enda grannen jag faktiskt snackar med. Sjuttiofem år, ett våningsplan ner. Ulla, du har ju födelsedag, kom in på lite te, jag har bakat äppelkaka. Så jag gick. Vi satt till tio i hennes kök. Gunilla frågade inget om barnen. Hon visste.
På lördagen kom Jonas. Själv, ingen fru, inga barn. Tre timmar, varav en tillbringade han på balkongen med mobilen. Han lämnade ett kuvert med pengar på skohyllan i hallen. Malva ställde in helgen något dök upp, men mamma, till jul DÅ ses vi!
Och det var då jag fattade en sak. Det är ju inte så att mina barn inte älskar mig. De gör det på sitt eget, schemalagda sätt. Bland domstolsärenden och konferenser i Göteborg älskar de som jag själv sydde, hederligt men alltid med blicken på klockan. I trettio år jobbade jag för att deras liv skulle bli bättre än mitt. Men ingen varnade mig för att priset för deras fina liv skulle bli mitt tomma hem.
Jag och Gunilla åt upp ostkakan. Blommorna stod kvar i en vecka, sedan vissnade de. Kuvertet från Jonas lade jag i byrålådan, där Erik brukade förvara sina SJ-papper.
Igår köpte jag biljett till en bussresa till Österlen. Två dagar med PRO-gänget. Gunilla ska med. När jag nämnde det för Malva i telefon blev hon förvånad. Mamma, när började du åka nånstans?
Från och med min sjuttionde födelsedag, gumman svarade jag.
Det blev tre sekunders tystnad. Sedan sa Malva Vad kul, mamma och bytte ämne. Men de där tre sekunderna var mer ärliga än alla utropstecken på hennes sms. En dag kommer hon förstå. Kanske när hon själv är sextio och har en tom stol vid bordet. Men jag tänker inte vänta på det.
Jag är sjuttio, har friska ben, bussbiljett och en granne som bakar äppelkaka. Erik hade säkert sagt: Ulla, gnäll inte åk. Så jag åker.
