Ursäkta oss, började en av poliserna. Men den här damen påstår att er katt har hoppat över till hennes balkong, attackerat henne och sedan stulit hennes kattunge…
Du vet, ibland finns det såna där hus som kallas hörnhus. Det är när två trapptorn sitter ihop i en byggnad men står rakt mot varandra, i nittio graders vinkel.
Och om de har balkonger på insidan, så är de där i hörnet nästan intill varandra.
Det där nästan det handlar om max en och en halv meter.
Så…
En man och en kvinna som bodde på femte våningen kom en kväll hem från jobbet. De jobbade på samma företag och åkte dit tillsammans i deras egen bil.
När de gick genom gården såg de hur några lösa hundar gav sig på en herrelös katt som de, liksom många av grannarna, brukade mata.
Mannen skrämde bort hundarna, men katten hade fått stryk. Tack och lov inget livshotande. De tog med sig katten och gick tillbaka till bilen.
På djurkliniken blev såren rengjorda, sydda, han fick dropp med vätska och vitaminer och en antibiotikaspruta. Veterinären sa att de skulle komma in med stackaren varje dag i en vecka för att kolla så allt läkte och för sprutor.
Så hamnade katten Gustav hos dem.
Varför Gustav? undrar du kanske. Efter Gustaf, som låter lite som gangster. Han såg rätt ruffig ut. Men det visade sig att…
Tuffe Gustav vande sig oväntat snabbt vid värme och omtanke. Efter bara ett par dagar låg han och spann på en mjuk filt i soffan, blundade njutningsfullt när kvinnan strök honom över magen.
Titta så bortskämd han har blivit, skrattade hon och kliade honom under hakan.
Gustav knep ihop ögonen lite såren gjorde sig fortfarande påminda men han spann vidare. Han njöt verkligen.
Han återhämtade sig, blev tvättad, rundare om magen och pälsen glänste snart. Gustavs nya liv bestod nu mest av att sova på någon av deras knän. Kylan, svälten, rädslan från livet på gatan kändes plötsligt långt borta, nästan som en gammal, hemsk dröm.
Nu för tiden gick han ofta ut och lade sig ute på balkongen, precis på kanten, och iakttog livet nere på gården. Ut längs gatan ville han inte längre. Han visste alltför väl vad friheten där ute kostade.
Grannarnas balkonger brydde han sig inte om. Förrän…
Förrän det en dag dök upp en liten kattunge på granntrappans, nästan anslutande, balkong. Pytteliten, fluffig och välvårdad.
Innekatt minsann, tänkte Gustav och fnyste föraktfullt, vände demonstrativt bort huvudet och sträckte på svansen.
Men redan dagen därpå hörde han något märkligt. Ett ljud från den där livsnjutaren på grannbalkongen.
Gustav smög närmare.
Kattungen satt hopkrupen i ett hörn och pep tyst.
Hallå där! ropade Gustav. Vad gnäller du för? Var maten inte god nog?
Kattungen ryckte till, tryckte sig ännu längre in mot väggen och stirrade skrämt på den stora, tuffa katten.
Varför gråter du egentligen? frågade Gustav igen.
Och då viskade kattungen, utan att våga lämna sitt hörn:
Hon slog mig med tofflan… Vet du hur ont det gör?
Gustav hade aldrig blivit slagen med en toffel. Han hade vant sig vid kärlek nu, blivit bortskämd och förlåten för allt. Men smärta det mindes han såklart.
Med tofflan? frågade han. För vad då?
Jag jamade på morgonen. Jag var hungrig…
Jaha? undrade Gustav förvånat.
Då slog hon mig. Och skällde…
Gustav blev tyst. Den lilla grå boll stack huvudet ännu djupare mot hörnet och vågade inte röra sig.
Han återupplevde plötsligt minnen av sin egen tid på gatan hungrig, rädd och ensam.
Slår hon dig ofta? viskade han.
Nästan alltid… pep kattungen. Så fort jag låter. Hon tycker inte om mig…
Men till sina väninnor skryter hon om hur dyr jag är. Att jag har kostat henne massor av pengar. Men jag vet inte vad dyr betyder…
Gustav visste. Hans matte brukade säga:
Du är min guldklimp.
Men där lät ordet dyr faktiskt annorlunda.
Han rynkade pannan. Allt det här kändes konstigt. Han tyckte synd om kattungen. På gatan hade Gustav vetat precis vad han skulle göra. Men nu…
Nu var han en hemtam, älskad innekatt. Vad skulle man göra då?
Plötsligt ropade någon inifrån grannlägenheten på kattungen. Den lilla tryckte öronen bakåt, la sig platt, och av rädsla blev det ett litet vått spår där han sprang in genom dörren.
Gustav betraktade fläcken och mindes själv hur han som pytteliten blev så rädd för en stor hund att han kissade på sig…
Sedan var han nästan alltid ute på balkongen. Hans nyfunna vän hade ett pampigt namn Volvo.
Om Gustav själv fått välja, hade han nog kallat honom Skrutt.
Till slut vande sig Skrutt vid Gustav och brukade genast tassa ut på balkongen för att klaga:
Idag sa hon, snörvlade Skrutt, att om jag inte slutar höras så slänger hon ut mig över balkongräcket. Hon är trött på att städa efter mig…
Då reste sig pälsen på Gustav och tänderna blottades.
Han hörde ofta grannfruens ilskna rop och ibland…
Ibland ryckte han till när han hörde smackandet av en toffla träffa den lilla kroppens päls.
Gustav hade redan länge bestämt sig. Men han tvekade av rädsla.
De kommer slänga ut mig, tänkte han. Sånt här får man inte göra.
Tillbaka till kylan och ensamheten ville han verkligen inte. Inte lämna de där människorna som hade hjälpt honom.
Men tanken på att kvinnan kunde döda kattungen plågade honom ändå.
Allt avgjordes några dagar senare.
Gustav satt på balkongen och lyssnade. Rop och bråk hördes från grannlägenheten; han såg hela händelsen i reflektionen i glasdörren.
Kvinnan låg i sängen igen och skrek på Skrutt. Hon böjde sig fram, lyfte ena tofflan, höjde den mot kattungen som tryckte sig mot golvet och vrålade:
Dig slår jag sönder din lilla odåga!
Gustav visste inte riktigt hur det gick till, men plötsligt hade han svingat sig över de där dryga metern till grannens balkong.
Kvinnan hann inte kasta tofflan. Plötsligt stod där…
Nej, plötsligt dök det UPP.
En enorm katt med gangsterlook, morrandes, fräsandes, fällandes eld och gnistor ur ögonen i hennes skrämda fantasi.
Hon skrek, tappade tofflan, och… ja, hennes pyjamas blev genast blöt.
För henne var det djävulen själv som uppenbarat sig.
Djävulen höjde tassen fulla klor. Hon skrek till, skyddade sig med armarna och tuppade av.
Tio minuter senare ringde det på Gustavs ägares dörr. Utanför stod grannen, rufsig och stirrig.
ER KATT HAR ATTACKERAT MIG! skrek hon. Han rev mig och kidnappade min mycket värdefulla kattunge! Jag ringer polisen!
Lugna dig, svarade kvinnan. Vår katt lämnar aldrig lägenheten. Vi har ingen kattunge.
Grannen såg ut att vilja säga mer, men det blev bara ett ilsket fräsande. Hon gick tillbaka till sig med smällande dörr.
Ytterligare tio minuter senare kom polisen. Grannen försökte i panik förklara situationen.
Ursäkta, började en av poliserna. Den här damen hävdar alltså att er katt hoppat över till henne, attackerat henne och fört bort hennes kattunge…
Va? sa både mannen och kvinnan i kör.
De såg helt uppriktigt förvånade ut.
Herr och fru, titta gärna själva, sade mannen lugnt. Gustav ligger och sover i soffan. Ingen kattunge här, ni får gärna titta.
Alla gick in i lägenheten. Gustav låg verkligen och sov.
Där är han! tjöt grannen. Han attackerade mig och stal min Volvo!
Vänta nu, vad menade ni med att han tog din Volvo? undrade poliserna.
Men hallå, är ni tröga? skrek grannen. Min katt heter ju Volvo!
Poliserna utbytte en blick och gick ut på balkongen.
Nästan två meter, konstaterade den ena.
Ni menar alltså att katten hoppade så långt med en kattunge i munnen? fortsatte den andra.
Ni tror inte på mig! vrålade grannen. Hon rusade runt i lägenheten och skrek: Volvo! Volvo! Volvo!
Hon slet upp garderober, kastade kläder på golvet och tömde lådor.
Poliserna fick till slut mota henne till en stol.
Frun, sa den ena strängt. Nu stör du ordningen och hyresvärden har rätt att stämma dig för detta.
Mig?! När deras katt har misshandlat mig och kidnappat min katt?!
Kan vi få se exakt var han rev eller bet dig? sa den andra polisen.
Grannen tystnade, blev förvirrad, och skrek sedan:
Jag ska sätta dit er allihop!
Ursäkta mig, sa värdinnan artigt. Men det luktar väldigt starkt urin… Kan du vara snäll och resa dig från min stol?
Grannens ögon blev stora. Hon blev först röd, sen grön, sen likblek.
Hon rusade ut och smällde igen dörren hemma hos sig.
Vill ni anmäla henne? frågade en polis.
Nej, svarade paret i mun på varandra.
Hon verkar inte riktigt må bra, la kvinnan till mjukt.
Ursäkta för besväret, sa poliserna och gick därifrån.
Mannen och kvinnan tittade på Gustav som nu vaknat och satte sig upp.
Jaså minsann… sa mannen.
Jaså du… ekade kvinnan.
Gustav mötte deras blick lite skyldigt, hoppade ner från soffan och travade till garderoben.
Han öppnade dörren med tassen, hoppade upp på hyllan och lyfte försiktigt fram, under en hög handdukar… kattungen.
Herregud… suckade paret samtidigt.
De satte sig i soffan.
Gustav tassade fram och lade den darrande lilla grå knytnäven bredvid dem.
Vad gör vi nu? frågade kvinnan, lyfte upp Skrutt och placerade honom i knäet.
Skrutt skakade och kröp ihop ännu mer.
Lilla vän, var inte rädd, sa mannen mjukt.
Vi är snälla mot katter, fortsatte kvinnan och smekte den lilla ryggen. Och du, min vän… Du är allt lite busig, sa hon till Gustav. Så här får man inte göra. Finns bättre sätt, lilla katten…
Hur då? undrade mannen. Han räddade ju Skrutt ur klorna på den där häxan. Ska vi straffa honom för det?
Och dessutom, vi har väl ingen kattunge? Du hörde själv vad polisen sa.
Män, suckade kvinnan och såg på Skrutt. Alltid ska ni hålla ihop. Ska vi belöna honom också menar du?
Javisst! Klart vi ska, log mannen. Kom Gustav, vi går till köket och tar lite kyckling.
Titta på dem! fnissade kvinnan, som om hon letade stöd hos Skrutt.
Men kattungen sträckte försiktigt ut tassen, kramade hennes hand och tryckte sig mot den.
Kvinnan log och sa försonande:
Okej… du är förlåten denna gång.
Mannen tog med sig Gustav till köket, och Skrutt låg kvar i kvinnans knä och började för första gången spinna. Nu visste han också att det var så skönt att bli klappad.
Och han låg och funderade på ordet värdefull.
Något sa honom att när den här snälla kvinnan sa det då betydde det något helt annat.
