Flicka lilla, kan du ge mig åtminstone en fjärdedel av ett bröd? Jag betalar dig imorgon. Jag är alldeles yr av hunger…
Så går det inte till, svarade de. Detta är ett bageristånd. Vi tar inte emot pantflaskor. Kan du läsa? Det står tydligt: flaskor lämnas på återvinningsstation och sedan kan du få pengarna till bröd. Vad vill du?
Jag visste inte att återvinningen stängde klockan tolv. Jag hade kommit för sent. Aldrig tidigare i livet hade jag samlat flaskor; förtvivlan grep mig och jag gick vidare, ovetande om hur jag skulle få ihop pengar.
Ja, säger hon, du får sova mindre. Kom hit tidigare imorgon bitti, lämna flaskorna och kom hit igen.
Flicka lilla, ge mig åtminstone en fjärdedel av ett bröd, jag betalar dig imorgon. Jag är yr av hunger.
Det märktes att den äldre damen skämdes över att be, men hon höll sig ändå rakryggad och värdig.
Nej, svarade försäljerskan, jag har inte råd med välgörenhet, jag har det knapert själv. Här finns många som tigger, blockera inte kön.
God dag, ropade försäljerskan till mannen som stod vid disken. Ditt favoritbröd har kommit idag. Aprikosbullarna är färska medan körsbärsbullarna är från igår.
Hej, svarade mannen tankspritt. Jag tar ett bröd med nötter och torkad frukt. Och sex körsbärsbullar, tack.
Aprikos, rättade försäljerskan. Ja, ta då aprikos.
Mannen stod tyst och såg bort, utan att lägga märke till den äldre damen, som stod intill och betraktade honom.
Genom bageriets lilla fönster räckte försäljerskan fram mannens varor. Han tog fram sin tjocka plånbok och betalade med en stor sedel. Hans blick gled över damens ansikte och fastnade sedan vid hennes stora brosch, fäst på kavajen.
Damen liknade alls inte en tiggare. Hon hade en intelligent uppsyn och bar sin ålder med stolthet. Klädd i gammalt men välvårdat.
Per satte sig i sin Volvo, lade varorna på framsätet och körde iväg.
Hans företagskontor låg inte långt därifrån.
Väl framme på kontoret möttes han av sin sekreterare, Malin.
Per Eriksson, din fru har bett dig ringa upp henne.
Oj, Malin, har något hänt? frågade han oroligt.
Per Eriksson ägde ett företag som sålde vitvaror och elektronik. Han hade startat från noll på nittiotalet; tack vare sin klokhet och envishet växte företaget snabbt.
Kontoret låg i utkanten av Stockholm. Han hade råd med ett i centrum, men ville inte kasta bort pengar i onödan.
Per hade byggt en fin villa utanför staden, där han bodde med fru och två söner.
Om två veckor väntade de sitt tredje barn, så hustruns samtal gjorde honom nervös.
Linnea, har något hänt? undrade han.
Per, vi är kallade till skolan. Anton har varit i slagsmål igen.
Älskling, jag vet inte om jag kan gå, det är otroligt mycket på jobbet just nu. Jag försöker få till en viktig affär.
Men du vet själv, det blir svårt för mig att gå. Jag känner mig inte stark.
Nej, nej, du ska inte behöva gå någonstans. Vila du. Jag ska försöka ordna det.
Anton kommer få en riktig utskällning, om han inte fattar på annat sätt. Förlåt älskling, men jag måste jobba vidare. Vänta inte på mig till middag.
Åh Per, du är ju knappt hemma längre. Barnen ser dig inte, du kommer hem när de sover och går innan de vaknar. Jag oroar mig för dig. Du vilar aldrig.
Det är så det är just nu. Jag hoppas det bara är såhär någon vecka till, sen får vi lite lugnare. Men när det väl är dags för BB, vem passar barnen?
Jag fixar det, vi kan hyra in en barnvakt.
Men jag vill inte att barnen ska vara hela dagen med någon de aldrig träffat.
Linnea, vi får prata mer senare. Jag har så mycket, och du också, antar jag.
Ibland känns det som att du inte bryr dig om mig eller barnen alls.
Säg inte så. Allt jag gör, det gör jag ju för dig, för Anton, för Gustav och för lilla dottern vi väntar på.
Förlåt, jag skulle inte sagt så. Jag saknar dig så mycket. Jag vill vara med dig mer.
Per blev kvar sent på kontoret. Barnen sov redan när han kom hem, men Linnea väntade i vardagsrummet.
Förlåt för allt jag sa idag, älskling.
Det är ingen fara. Du borde ta det lugnt Kom, vi går in i köket, jag kan värma middag åt dig.
Nej tack, jag är inte hungrig. Jag åt på jobbet. Men apropå mat, jag köpte aprikosbullar idag. De är supergoda, det finns inga sådana någon annanstans. Och brödet med nötter och torkad frukt…
Bullarna gillar vi, men det där brödet gick inte hem hos barnen
Per blev tyst, tankarna gick till den äldre damen vid kiosken.
Gå och lägg dig, Per. Du ska upp tidigt igen imorgon. Förresten, hur går det på jobbet egentligen?
Jo, om jag lyckas få igenom den där affären nu så flyter allt på perfekt.
Du är helt slut, du sover ju på kontoret tidvis.
Nej då… Jag tänkte bara, vet du idag såg jag en äldre dam vid bageriet. Jag var så inne i mina tankar att jag inte hörde orden mellan henne och försäljerskan, bara brottstycken som nu kommer tillbaka. Men ansiktet hennes är bekant, men kan inte minnas från var. Och den där stora broschen på kavajen
Per var alltid medkännande, redo att hjälpa till.
Hon lämnade inte hans tankar på hela kvällen han klandrade sig själv för att han inte hjälpt henne där och då. Främst störde honom den känslan av att de mötts förut utan att han kunde minnas var.
Nästa morgon var han tidigt på kontoret, försökte lösa räkneuppgifter, men tankarna svävade. Kanske är jag för trött eller så har mattehjärnan rostat, log han för sig själv.
Plötsligt ropade han: Men det var ju fröken Margareta Dahl! och insåg att han känt igen broschen och kavajen. Han hade inte sett henne på sjutton år, och hon hade förändrats mycket.
Margareta Dahl, hans gamla mattelärare. Alla hade tyckt om henne även föräldrar sökte hennes råd.
Hon hade gift sig sent, närmare fyrtio, och fått en dotter, som dock hade varit sjuklig och gått bort vid tre års ålder.
Efter dotterns död separerade Margareta från sin man.
Men hon fortsatte att ge sin kärlek till sina elever.
Pers barndom hade varit tuff; han växte upp hos sin farmor, då båda hans föräldrar dog i en bilolycka på väg hem från jobbet på landet. Som barn förstod han att han måste klara sig själv. Lärarna prisade hans arbetsmoral och Margareta Dahl hade ett särskilt öga till honom.
Han var ofta hemma hos henne som tonåring. Hon bodde i ett litet hus i en förort till Stockholm, och han hjälpte till i trädgården.
Margareta visste att Per och farmodern hade ont om pengar, och bjöd flera gånger honom på middag. Han tackade alltid nej, generad. Då erbjöd hon honom småsysslor istället, med en rejäl måltid som belöning.
Margareta bakade själv brödet i sin gamla vedspis, med en form hon ärvt från sin mormor. Det blev det mjukaste brödet Per någonsin smakat.
Om det nu är så gott får du bjuda din farmor, sa Margareta och skar av en stor bit.
Per fastnade så i minnena att han inte hörde när kollegorna kom på morgonen.
Han visste att huset där Margareta bott nu rivits och blivit hyreshus. Han tog kontakt med en gammal vän på polisen, som hjälpte honom hitta hennes adress. Inom en timme visste han men arbetet gjorde att han fick skjuta på sitt besök.
Sent samma kväll berättade Per för Linnea om Margareta Dahl.
Tänk, Linnea… Vi måste hjälpa henne. Du ville inte lämna barnen på BB utan att veta vem som passar dem. Margareta har betytt oerhört mycket för mig, kanske hade jag aldrig klarat mig utan hennes goda råd. Låt oss bjuda hit henne, hon kanske kan hjälpa oss med barnen också nu när vi får en tredje.
Ja självklart, älskling, åk och hämta henne. Hon får gärna bo här kanske får hon till och med stopp på Anton och slagsmålen.
Du känner inte Margareta Dahl hon har en sällsam kraft att övertyga och lära, log Per.
Först på söndagen kunde han åka. Med en blombukett ringde han på hennes dörr. Hon hade blivit gammal; ansiktet utmärglat, ögonen saknade gnista.
God dag, fröken Dahl. Jag är Per Eriksson du kanske inte minns mig, det är 17 år sen sist.
Per, hur skulle jag kunna glömma dig? Jag kände igen dig vid bageriet.
Förlåt, fröken, jag var så disträ trodde ni tog illa upp?
Hon började gråta.
Nej, jag har letat efter dig, och är så glad att jag fann dig, svarade Per och räckte fram blommorna, obekvämt.
Tack, det var länge sedan någon gav mig blommor. Senast var det första september för fyra år sedan när jag slutade på skolan. Eller rättare sagt, blev tvungen att sluta.
Förlåt, jag kan inte ens bjuda på te. Pensionen kommer först om ett par dagar.
Jag har kommit för att ta hem dig. Jag bor i villa, har två pojkar och snart en dotter.
Nej nej, Per, jag kan inte lägga ytterligare en börda på din familj. De vill väl inte ha en främling i huset.
Jag bjuder in dig som mentor till barnen. Vi har pratat om det hemma, du är mer än välkommen. Våra pojkar behöver vägledning särskilt Anton, han hamnar ständigt i slagsmål. Klarar du det, fröken Dahl?
Jag blir sjuttio nästa år, men jag ska allt försöka.
Då åker vi nu! Du måste lära känna familjen, säger Per, lättad.
Så flyttade Margareta Dahl in hos familjen Eriksson och fick lämna sin oro bakom sig.
Linnea fann snabbt en vän i denna vise kvinna, även barnen tyckte om henne. Hon blev hela familjens skatt.
En dryg vecka senare föddes efterlängtade dottern som fick det typiskt svenska namnet Signe. Under tiden Linnea låg på BB hade sönerna en fantastisk tid med Margareta hon lagade mat och hjälpte dem med läxor.
Per och Linnea visste att barnen var i trygga händer.
Till och med Anton, den stökiga, fann ro Margareta höjde aldrig rösten, men ändå lyssnade han till henne, och slagsmålen slutade.
Så kom dagen då Per hämtade Linnea och lilla Signe på BB.
Jag har saknat er så mycket! utbrast Linnea och kramade sina söner.
Allt har gått jättebra här hemma, log Gustav.
Mamma, vi har bakat bröd med Margareta! skröt Anton.
Det luktade så gott, men hon säger att det alltid blev godare i hennes gamla vedspis än i vår ugn och jag tror på henne, tillade han.
Och så lärde sig hela familjen Eriksson en livsläxa: Även de stoltaste och mest självständiga människor kan ibland behöva en hjälpande hand. Att visa omsorg och öppna sitt hem för någon kan skänka oändlig värme och ge livet ny mening för alla.
