Idag vill jag skriva om något jag helst aldrig velat uppleva. Igår gjorde jag något jag skäms djupt över något som fått mig att fundera över vad det egentligen betyder att vara människa.
Det handlar om min hund Frigga. När jag var yngre och Frigga var valp, betydde hon allt för mig. Jag minns hur jag valde henne ur kullen på den lilla gården utanför Uppsala, hur jag lärde henne sitta och stanna kvar, hur stolt jag var när hon hoppade genom lingonriset på våra tidiga jaktturer i Upplandsskogarna. Hon sov alltid utanför min dörr, och jag brukade le när hon ivrigt viftade på svansen efter mig.
Med åren förändrades dock saker. Jag upptäckte att hundvalpar hade ett bra pris på Blocket, och att intresset för sådan som Frigga var stort. Det började som lite extrainkomst, men snart kom valpningarna oftare. Frigga blev tunnare, andfådd, och låg allt oftare utmattad i hörnet där hemma. Jag tog henne till veterinären i Enköping. Veterinären såg på mig med allvar i blicken: Fortsätter det här, klarar hennes kropp inte mer.
Jag blev arg. Kände mig attackerad. Frigga blev en belastning i mina ögon inte längre stolthet utan bara problem. Och problem har jag alltid velat lösa rakt på sak.
Igår tog jag Frigga ut till en tyst del av skogen utanför Knivsta. Hon var lycklig, sprang omkring som hon alltid brukade. Jag sa ingenting, kunde inte titta på henne. När vi kommit tillräckligt långt in stannade jag, band henne vid en björk och gick därifrån. Frigga trodde nog att det var någon sorts lek.
Jag hörde henne gnälla bakom mig medan jag gick jag vände mig inte om. Frigga väntade och väntade. När hon började dra i kopplet och yla, befann jag mig redan långt därifrån.
Så kom kvällen. Kylan trängde sig in mellan granarna. Frigga kallade, skällde, ylandet ekade bland träden. Ingen svarade.
När solen var på väg ner vädrade en stor grå varg fram mellan stammarna. Den smög närmare, vaksam men utan aggression. Vargen stannade en bit bort. Frigga låg stilla väntade väl på att bli attackerad, men hon var redan för trött för att vara rädd.
Det oväntade hände. Vargen rörde sig långsamt runt Frigga, nosade på marken och på kedjan som höll henne fast. Sedan lade han sig ner några meter bort, höll ögonen på henne och rörde sig inte mer.
Natten blev mörk och lång. Skogen vaknade till liv. Små rovdjur och rävar cirklade kring björken, men varje gång någon kom för nära reste sig vargen och morrade dovt. Det räckte alltid de andra försvann.
Vargen närmade sig aldrig. Höll bara vakt. Frigga slutade yla; hon låg där och andades tungt, lyfte ibland huvudet för att se att han fortfarande fanns kvar. Hela natten satt han där ute i vårt Norrlandsmörker.
När det ljusnade kom jägare ut i skogen. De sökte spår, hörde till slut ett svagt gnyende. De fann Frigga bunden vid björken och framför henne stod vargen, som en tyst väktare.
De stod stilla, osäkra på vad de bevittnade. Vargen såg lugnt på dem, drog sig tillbaka när de närmade sig, gled mellan tallarna och försvann som om han aldrig varit där.
Jägarna tog loss Frigga. Hon överlevde natten tack vare någon som valde att inte vara rovdjur.
Ofta tror vi oss veta vad som är mänskligt och vad som är djuriskt. Jag har lärt mig nu att ibland visar naturen större hjärta än vi själva. Nästa gång ska jag lyssna och handla mer som vargen än som den människa jag var igår.
