Du har hoppat av utbildningen för din kärlek! Vi skickade dig till universitetet för att studera, inte för att gifta dig! Vi saknade en lantkvinna i familjen skällde min far med höjd röst. Vi bestämde att den heta förälskelsen skulle dämpas med avstånd. På min fars begäran gick Viktor ut i värnplikt.
Viktoria hade tagit på sig hushållets styra. Hon målade om väggarna, bytte gardinerna i fönstren och ordnade nu även vinden. Viktoria gillade ordning; när hemmet var i balans kände hon också sin själ lugn.
I det mest avlägsna hörnet av vinden hittade hon en gammal låda full med Viktors brev. Hur länge hade hon låst den? Hon glömde helt bort städningen. En efter en läste hon breven det första, sedan det andra, och det tredje
Ebba och Viktor hade träffats på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Viktor var en stadspojke, medan Ebba kom från en liten by på Västkusten.
Hon fångade hans blick med sin långa svarta hår, sina tydliga blå ögon och sin smala figur.
Viktor och Ebba inledde ett förhållande. För den blyga och försiktiga Ebba var den högljudda Viktor som en storm. Varje dag kom på nya upptåg för att vinna den vackras gunst. Han lämnade blommor på dörren till hennes studentrum i studentbostäderna, dök upp i fönstret mitt i natten för att säga godnatt, och hennes rum låg på första våningen.
Livliga studentfester, promenader längs Norr Mälarstrand och kyssar det första studieåret flög förbi som en blixt. De var alltid tillsammans.
Men så gick det inte längre. Viktor tappade intresset för studierna. Redan från början hade han ingen stark drift att slita på akademins sten, och plötsligt kom den där förälskelsen! Han fick sparken från institutet. Det sorgnade inte Viktor.
Jag tar ett jobb, studerar på distans senare, och då kan jag gifta mig med dig, min lycka förklarade han för Ebba.
Han började arbeta på en stålverk i Göteborg och berättade för sina föräldrar att han ville gifta sig. Ebbas föräldrar kände honom bara lite. Hon hade kommit flera gånger hem till dem.
Viktor var beredd på att de skulle ta emot nyheten utan glädje. Hans far och mor hade drömt om att gifta honom med dottern till deras vän, Klara. Men varken Viktor eller Klara hade någon önskan att uppfylla föräldrarnas förväntningar.
Viktor trodde att han kunde övertyga föräldrarna, att de skulle förstå hans kärlek till Ebba och inse att han inte kunde leva utan henne. Men förväntningarna fick inte gå i uppfyllelse. Familjen reagerade hårt.
Du har hoppat av utbildningen för din kärlek! Vi skickade dig till universitetet för att studera, inte för att gifta dig! Vi saknade en lantkvinna i familjen upprepade fadern.
Den brinnande förälskelsen skulle stoppas med avstånd. På farens begäran gick Viktor i värnplikt.
Ebba sörjde utan sin älskade. Det enda som gav henne styrka och tröst var de brev Viktor skrev så ömma och passionerade!
En dag bröts deras korrespondens plötsligt. En månad, två, ett halvt år gick utan ett enda stycke. Ebba kände sig förlorad.
Sånt händer, känslorna svalnar i avståndet. Det var inte kärlek utan bara förälskelse tröstade hennes klasskamrat Sven.
Sven var den gemensamma vännen till Viktor. Ebba visste inte då att Sven hade skrivit ett brev till sin egen vän om hur han älskade Ebba och att hon nu skulle dejta honom. Han bad Viktor sluta skriva till Ebba eftersom de planerade att gifta sig.
Och Ebba accepterade, kastade sig in i studierna, började umgås med vänner. Sven var alltid där. Han hade länge varit förälskad i henne, och separationen från Viktor gav honom en chans att komma närmare henne. Sven’s omtanke och kärlek var uppriktig.
Låt åtminstone Sven bli lycklig tänkte Ebba och gick med på hans friarförslag.
Ebba ville kasta bort Viktors brev, men hennes hand rörde sig inte. Hon la dem i en låda och gömde dem undan.
Ebba började ett nytt liv.
Viktors föräldrar skyndade sig att meddela att Ebba hade gift sig med Sven.
Och tiden flög.
Ett decennium gick. Ebba och Viktor bodde i samma stad, men levde parallella liv som aldrig korsade varandra.
Rykten nådde Ebba om att Viktor hade gift sig. Inte med Klara, utan med någon annan. De fick en son.
Ebba levde ett jämnt och lugnt liv, men lyckan undgick henne. Hon och Sven fick två döttrar. Barnens omsorg och arbetet blev hennes hela mening; hennes inre känsloliv fick ingen plats.
De bar vardagens börda utan glädje och glömde att livet kunde vara färgstarkt och lyckligt.
Tretti fem år hade gått.
Familjen bröt ihop. Trots sina ansträngningar föll förhållandet utan kärlek. Mannen kände att han aldrig hade kunnat älska henne. Han hade en älskarinna. Döttrarna var vuxna och hade egna familjer. Inget band dem längre.
Efter skilsmässan erkände mannen för Viktoria hur han hade arrangerat hennes separation från Viktor.
Viktors egen familj hade också raserats, och han stod ensam.
Ebba läste det sista brevet. Hon grät och log samtidigt. Sedan insåg hon hur starkt hon ville veta var Viktor befann sig nu, hur hans liv hade utvecklats, bara se honom och prata.
Hon skrev ett brev till hans gamla adress och undrade om någon släktning kunde föra det vidare. Ebba var alltid beslutsam. Hon skrev brevet på direkten och bjöd in honom till ett café mitt emot hennes hus. Utan att tveka släppte hon brevet i närmaste brevlåda.
Nästa dag gnällde hon för sig själv: Varför är jag så dum?
Viktor, på väg hem, tittade i brevlådan. Ett brev? Så sällsynt nuförtiden! Han såg namnet på kuvertet och kunde inte tro sina ögon. Han läste brevet och klockan verkade gå tillbaka.
På den bestämda tiden gick han in i caféet, hjärtat bultade. Lokalen var tom förutom ett bord där en kvinna satt.
Ebba mumlade Viktor nästan i en viskning.
Ja svarade hon och vände blicken mot honom.
Hans minne av hennes ögon hade bevarats alla dessa år. Det var hon, samma Ebba. De pratade, grät och skrattade tillsammans.
När de lämnade caféet gick de hand i hand, fast beslutna att aldrig skiljas åt igen.
P.S.
Från mötet har nästan fem år gått. Ebba och Viktor lever sida vid sida, varje dag räknas som lycka.
Sann kärlek försvinner inte utan ett spår. Det är de nu helt säkra på.
