Kära dagbok,
Idag vaknade jag med en känsla av oro som jag inte kunde skaka av mig. Min dotter Alva hade drabbats av en svår gryningsstämning och hennes ord ekade genom huset: Du är inte längre min dotter. Vem är han och varifrån kommer han? Jag skäms för dig. Flytta in i farmors stuga och lev som en vuxen. Känn ansvar för dina handlingar.
Det var då Alvas väninna Märta, som alltid är full av liv, ropade: Alva, har du hört? Det har kommit folk på uppdrag för att hjälpa oss. Ska vi gå på klubben ikväll? Märta fläktade sig i stolen, nöjd och trött.
Märta, vad menar du? Och vad blir det med Vladik? Ska jag ta med honom? svarade Alva, lite rostad.
Vad sägs om att fråga tant Lova? frågade Märta försiktigt.
Alva skakade på huvudet utan att säga ett ord.
Vad kan du göra? Hon kan fortfarande inte förlåta mig för att jag födde en son. Hon ville ju att jag skulle gifta mig med Anders, men jag åkte till staden för studier. Jag kom inte tillbaka, bara med en mage. Ett år har hon varit arg på mig, men de senaste två månaderna har hon börjat prata igen. Så gå med någon kanske får du lite tur och hittar någon.
Märta suckade djupt.
Okej, jag går med Tanja. Imorgon berättar jag allt för dig.
Alva lade sin son i sängen, gick sedan ut på verandan. Musiken från den närliggande klubben nådde våra fönster. Insvept i en filt föreställde jag mig hur alla dansade och skrattade. Märta hade säkert på sig sin tigraklänning igen. Alva log tyst; hon såg ut som en tigerlarv i den drömmen. En suck av längtan smög sig in och hon gick och lade sig.
Tidigt på morgonen rusade Märta in. Till vår stora förvåning kom även min fru, fru Svensson, på besök. Alva höjde ett finger till munnen, men hur skulle man stoppa Märta?
Så tråkigt att du inte var här igår. Det var många killar. En hette Viktor, pratglad och rolig. Jag ska gå på dejt i kväll spottade Märta i ett andetag.
Min fru frågade med en anklagande ton:
Är han giftern?
Märta ryckte på axlarna.
Jag har inte kollat i passet. Om han är det får vi åtminstone ha en historia.
Åh, tjejer, vad gör ni? Viktor är ju ingen brudgum. Jag har redan missat mitt eget lyckliga ögonblick, men du, Märta, kan fortfarande vända honom på huvudet sa tant Lova, som alltid älskar en plan.
Men, tant Lova, vad pratar du om? Vem behöver honom? Och hans mamma Gud, låt mig slippa detta lycka! skrek Märta.
Hon vände sig mot Alva:
Det var en kille, så snygg att man inte kunde slita blicken från honom. Alla våra tjejer var förtrollade. Men han stod där med sina kompisar och gick sedan ensam. Han bjöd inte ens någon på en dans.
Plötsligt bröt tant Lova in:
Du, Alva, borde också gå på klubben. Jag sitter med Viktor. Kanske träffar du någon seriös och pålitlig. Viktor behöver en vuxen, men välj inte gifta. De känner av att kvinnan är ensam. Förstår du?
Alva nickade, tårögd av lycka, och kysste sin mor. Hon muttrade:
Sluta, elak.
Alva i sin finaste klänning stod med sina vänner och skrattade. Hur hon saknade den lätta tiden.
Titta, han är tillbaka viskade tjejerna.
Alva såg på honom och benen skakade. Hon vände sig hastigt bort och viskade till Märta:
Jag tror jag går hem. Viktor måste väl gråta utan mig.
Märta skrattade:
Alva, vad i hela fridens namn? Du har just börjat dansa och nu springer hem? Du har inte dansat ens en enda gång.
Alva bestämde sig bestämt:
Jag går. Och Vikas kompis Viktor går säkert till dig. Du blir inte uttråkad utan mig och hon skyndade mot dörren.
Vid dörren tog någon hennes hand:
Vill du dansa, flicka?
Alva försökte dra bort handen:
Jag dansar inte.
Men den unge mannen insisterade.
Ge mig bara en dans, snälla.
Till slut vände hon sig om, och hennes hjärta slog snabbare. Det var han, samma unge man som hade förändrat hennes liv på en enda slumpmässig möte. Han kände inte igen henne. Hon kände ett litet pirr i bröstet och log:
Okej, bara en gång, jag har bråttom.
Han snurrade henne runt i en vals.
Jag förstår, din man är kanske orolig?
Alva svarade torrt:
Jag är inte gift.
Han blinkade, och hennes andning tog slut.
Så har jag en chans? frågade han lekfullt.
Alva backade undan.
Tänk inte ens på det och sprang ut ur klubben.
På vägen hem grät hon. Hon hade på ett ögonblick blivit förälskad, men han hade inte känt igen henne.
Senare, på tåget, möttes de igen. Alva var ledsen efter att ha misslyckats med tentan, medan han var på väg till sina föräldrar. Han försökte muntra upp henne.
Jag heter Max. Mamma kallar mig Max, och min brorson heter Malte. Välj vad du gillar.
Alva log.
Malte är roligare.
Han räckte fram handen:
Vi är nästan bekanta. Vad heter du, vackra varelse?
Hon svarade:
Alva.
Max nickade allvarligt:
Jag trodde det. Kungligt namn.
Hon berättade om sina misslyckade tentor och att hennes mamma nu skulle minnas detta i åratal.
Förbered dig för vintern och försök igen föreslog Max.
Alva blev glad:
Tack, jag hade inte tänkt på det.
Han såg på henne allvarligt:
Ingen fara. Har ingen nån gång sagt att du är väldigt vacker?
Alva rodnade.
Jag är bara vanlig, överdriv inte. Men tack ändå.
Max kom närmare.
Det är sant och kysste henne plötsligt. Alvas huvud snurrade. Det som följde var både pinsamt och sött. Max gick tidigare.
Jag kommer alltid att hitta dig.
Sen insåg Alva med en bitter insikt att han aldrig frågat om hennes adress.
Senare fick hon veta att hon väntade barn, och hennes mamma, med en kall röst, sade:
Du är inte längre min dotter. Vem är han och var kommer han från? Jag skäms för dig. Flytta in i farmors stuga och lev som en vuxen. Känn ansvar för dina handlingar.
Alva placerade sig i förskolan innan förlossningen, arbetade ända till föräldraledigheten. När hon lämnade förlossningsavdelningen möttes hon av Märta. Mamma kom inte. När deras son, Viktor, hade fem månader, kunde hennes hjärta inte stå emot längre och hon kom ändå.
Inte vår sort sade hon bestämt.
Men hon kom oftare, med leksaker till sitt barnbarn.
Så tidigt? frågade mamma. Det fanns inget intressant där. Hur mår Viktor?
Mamma log.
Han sover. Om du är här, går jag hem.
Alva stängde dörren bakom sig och försökte sova bara tills gryningen. Sömnigt mjölkade hon åt sonen. Viktor lekte och vägrade äta gröt.
Du äter inte gröt, du blir inte lika stark som din pappa. Han är så stark och stilig.
Är det du som menar? Det är roligt. Är jag din son? hördes en röst bakom dörren.
Alva räckte en sked.
Du? Hur? Varifrån? Max log.
Jag sa ju att jag skulle hitta dig. Jag visste bara inte att min son föddes under tiden. Jag glömde helt att fråga var du bor. Men kanske ödet bestämmer att vi ska vara tillsammans sa han och gav Viktor ett lekfullt leende.
Viktor skrattade glatt.
På morgonen såg mamma en lycklig Alva med en främling på axeln, en nöjd son i famnen.
Är det han? frågade mamma.
Ja svarade Alva, leende.
Mamma gick fram till Max och räckte ut handen:
Jag heter Lovisa, och du får hålla ett öga på vår man och far.
Max skakade hand allvarligt och nickade.
Förstått.
Dagen har gått i en virvel av missförstånd, kärlek och ansvar. Jag har lärt mig att även när livet kastar oväntade vändningar, så är det viktigaste att ta ansvar för sina handlingar och att inte fly från dem. Att stå upp för dem vi älskar, även när det känns svårt, ger mer mening än att gömma sig bakom ursäkter. Det är den lärdomen jag tar med mig framöver.
