-Vilken gammal tant är jag ändå? Jag är bara femtio år gammal med gråa strån på huvudet, funderade jag medan jag ställde ner en skål med ärtsoppa och en korg med knäckebröd på bordet.
-Mormor, lägg något på bordet, säger Mikael från dörrkarmen och hänger upp sin dammiga keps på kroken. Det luktar så gott att jag nästan blir hungrig av själva tanken.
Therese suckade irriterat:
-Vilken gammal tant är jag? Jag är bara femtio år, ja, med en knut på toppen. Vad menar du med att jag är så gammal?
Mikael tvättade händerna, gick förbi henne och gav ett lätt knytnävsslag på hennes rygg.
-Och vem är du då? Du har en tvåårig barnbarn, så du måste vara mormor. Jag är farfar och är stolt över det, skämtade han medan han sörpade i den heta soppan.
-Kalla mig så hemma, men inte inför folk. I går i affären ropade någon Mormor, dina galoscher står i vägen!, skämtade hon åt honom. Visste du hur pinsamt det blev? Alla började fnissa bakom ryggen på mig.
Mikael suckade:
-Det var inte du, utan Mikaelsson som tappade sin slant när han betalade de sista kronorna åt dig. När han ropade på mig trodde jag att han skulle falla på knä och börja plocka upp pengar från golvet.
Alva, som stod i hörnet, svarade hånfullt:
-Så du köpte en annan åt honom?
Mikael ryckte på axeln och svarade med en sked:
-Det var synd om honom.
Alva gick inte att hålla tillbaka:
-Det är därför dina pengar aldrig stannar länge. Slösare.
När Mikael hade ätit färdigt och Therese började plocka undan, sa hon osäkert:
-Mikael, hör du vad som händer? Anton kommer med någon, kanske flera.
Det fick Mikael på dåligt humör direkt.
-Varför skulle han behöva vara här? Vad sa han? Gå härifrån, ingen av er betyder något för mig. Så slängde han bort Nadjas väska precis vid vigselhuset och körde iväg. Historien är att hon tyckte hon hade träffat hans kompis före bröllopet. Den stackars damen grät och förklarade att han bara hade kommit för en kassett. Men ingen bryr sig om honom, han drar med sig någon annan. Kanske har han hittat någon liten stadsperson som hjälper honom. Ring honom, skriv, gör vad du vill, men låt mig inte ens se honom i ögonen, gnällde Mikael.
Alva sänkte huvudet i skuld.
-Förlåt, men de kommer redan i kväll…
Mikael smällde igen dörren och avslutade:
-Så får du bara hålla dig åt sidan med dem.
Therese såg efter honom och suckade djupt. Hon fann en sliten sten. Det hela handlade om Nadja. När Anton förklarade att han skulle gifta sig med henne kände hon en kall kår i magen. Hon verkade artig och blygsam, men något kändes falskt. När Anton gick iväg i ilska grät hon också, men efter en kort stund gifte hon sig igen, med exakt samma vän. Slutsatsen var: ingen eld utan rök, så det måste ha funnits något där.
Therese ställde in en paj i ugnen. Mikael funderade på var hans pengar skulle ta vägen. Hon hade saknat sin son i åtta år. Deras dotter kom förbi nästan varje vecka, bodde inte långt bort. Anton, den äldre, hade också slitits av sorgen. Man undrade bara hur länge detta skulle hålla, men viktigast var att hon och hennes far skulle sluta bråka.
Anton anlände när Therese redan hade gett upp hoppet om att vänta. Mikael höll hela kvällen sällskap med henne och skämtade:
-Se hur fönsterkarmen darrar, vi får köpa nya.
-Anton lille, min lilla son, ropade Therese och kastade sig i hans famn med tårar.
-Vad blir du av, du lilla knippe, svarade han, och såg en liten flicka med ryggsäck.
-Åh, vad heter du? frågade Therese och böjde sig ner.
Flickan räckte fram sin lilla hand.
-Jag heter Alva, och vad heter ni?
Therese räckte upp handen mot sin son och frågade:
-Vem är du för mig?
Anton placerade sina väskor vid dörren och satte sig på en stol.
-Låt mig presentera, mamma. Det här är Alva, min fru Olgas dotter.
Therese log och kastade sig omfamna den lilla.
-Kalla mig mormor Tan. Du är ju min barnbarn.
Alva såg på Anton.
-Morfar Anton, är det sant att du är min farfar?
Han nickade trött.
-Ja.
Alva gav Therese en artig kram.
-Hej, mormor.
Då kom Mikael ut ur rummet.
-Vad menar du med farfar Anton och barnbarn?
Sonen reste sig från stolen och räckte fram handen.
-Hej, pappa. Förlåt för vår senaste konversation. Jag var ung och såg inte hela sanningen.
Mikael log och frågade:
-Och nu, vad har du sett?
Anton suckade.
-Allt.
Fadern kramade sin son hårt.
-Välkommen hem, min son, sa han och tårarna rann i bådas ögon.
Therese andades ut, de hade gjort fred.
Efter den sena middagen, när Alva redan sov, förklarade Anton allt.
-När jag först åkte iväg var jag rasande. Ni visste inte sanningen, och jag ville inte svika Nadja. Jag gick till henne den natten för att säga godnatt, men hon stod i buskarna och kramade Vitka. Jag ville säga åt honom att gå, men Nadja hindrade mig och ropade att hon älskar honom. Jag spottade bara och gick.
Det är då förflutet. Jag reste till Stockholm för att hitta jobb åt min vän Pär, men pengar tog slut. Jag fick ett jobb som vakt i en livsmedelsbutik. Vid kassan jobbade Olga, en liten, smal kvinna. En dag blev hon arg på en klantig kund som klagade på fel växel. Hon började gråta och gömde sig i personalrummet där jag just drack kaffe. Jag frågade:
-Vill du ha hjälp?
Hon log.
-Om alla var så, skulle inte butiken gå ihop. Vi har våra problem, men vi klarar det.
Jag svarade:
-Du måste vänja dig, sluta gnälla.
Hon svarade:
-Problemet är annorlunda. Hyresvärden vill ha mig och min dotter ut ur lägenheten. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag frågade:
-Hur gammal är din dotter?
Olga tog fram ett foto och stolt sade:
-Tre år. Jag är på nattpass, och granne mormor Lisa sitter med henne. Hon skulle ta hand om oss, men hennes son tar henne tillbaka och säljer lägenheten. Dessutom blir lönen ute om en vecka.
Hon gick tillbaka till kassan med nedslaget huvud.
-Jag blev inte kär i henne vid första ögonkastet eller andra. Jag kände bara medlidande. Det var uppenbart att en enkel människa hade blivit lurad av en skurk och lämnats ensam med sitt barn. Jag bad om att hon skulle få bo hos mig ett tag. Jag hyrde ett rum på studenthemmet. Hon vägrade först, rädd för att bo på gatan med barnet, men till slut gick hon med på det.
Så började vi bo tillsammans som grannar. Hon lagade mat, tvättade, vi bytte arbetsdagar. Jag satt med Alva. Förresten, barnet är helt okej, inget allvarligt. Det måste ha gått i arv från deras far, för Olga hade aldrig den sortens temperament. Efter sex månader levde vi som en riktig familj.
För två år sedan blev Olga sjuk. Vi kämpade så gott vi kunde, men för ett halvår sedan gick hon bort. En månad innan tog jag in Alva för att hon inte skulle hamna på barnhem. Hon fortsatte kalla mig farfar.
Olga var ärlig och berättade att hennes biologiska pappa hade lämnat dem. Det ledde till ett starkt gräl mellan oss som varade en vecka tills hon först kom till mig och förklarade att hon vuxit upp i ett fosterhem och inte hade vetat om sin rätt. När staten tog bort hennes lägenhet när hon var arton år, svor hon att alltid tala sanningen.
Jag har nu ett bra jobb tack vare Pär, lönen är i svenska kronor. Jag har ingenstans att placera Alva, så jag bad om hjälp.
-Skulle ni kunna ta hand om henne medan jag är på arbete? Det vore en gåva, sa jag och såg på mina föräldrar.
Mikael och Therese tittade på varandra och svarade samtidigt:
-Självklart, låt henne stanna en vecka så hon vänjer sig. Vi vill inte att hon blir stressad direkt.
Och så bestämde vi.
Alva blev så småningom en del av farfar Mikael och mormor Therese. Hon matade hönsen och försökte alltid hjälpa Therese. Hon var rädd för farfar tills han gav henne en stor leksakspanda. Hon kramade den och sade:
-Farfar Mikael finns, nu har vi också mjölkärnan Mikael.
När dottern och barnbarnet kom på besök, behövde de ingen barnvakt. De lekte tillsammans och åkte i barnvagn.
Tre månader senare kom Anton tillbaka från arbete och Alva såg honom först. Hon ropade:
-Farfar, mormor, pappa är hemma! Hurra! och kastade sig i hans famn.
De vuxna började gråta. Alva hade äntligen hittat sin riktiga familj.
