Kalles lyckliga barndom tog bara fem år. En dag kom inte hans föräldrar för att hämta honom från förskolan. Alla de andra barnen hade redan gått hem, men Kalle satt kvar vid bordet och ritade sig själv, mamma och pappa. Pedagogen sneglade på honom och, av någon anledning, torkade ständigt hans kinder. Till slut gick hon fram, fångade honom i sina armar, pressade honom nära sig och sa:
Vad som än händer, Kalle, du får inte vara rädd. Du måste bli stark. Förstod du mig? Förstod du mig, lilla man?
Jag vill hem till mamma, svarade han.
Snart kommer moster och farbror. Du får gå med dem, Kalle. Där finns massor av andra barn. Men du får inte gråta.
Och hon lutade sitt fuktiga ansikte mot hans. Sedan tog hon hans hand och ledde honom mot bilen. När Kalle frågade när han fick återviga till sina föräldrar fick han höra att mamma och pappa var långt borta och inte kunde komma idag. Kalle placerades i ett gemensamt sovrum med andra pojkar i samma ålder. Föräldrarna kom inte nästa dag, inte ens två dagar senare. Kalle grät så mycket på nätterna att han fick feber.
När han väl mådde bättre kom en moster i vit rock och pratade allvarligt med honom. Hon förklarade att hans föräldrar nu befann sig långt bort på himlen. De kunde inte komma ner, men de såg alltid på honom, alla kände till honom, och därför måste han bete sig bra och hålla sig frisk så att de inte sörjer.
Kalle trodde inte på det. När han blickade upp i himlen såg han bara fåglar och moln. Så han bestämde sig för att leta efter dem på egen hand.
Först genomsökte han gården under sina promenader. Till slut fann han ett litet hål bakom en buske. Staketets järnspjälor böjde sig där, men han kunde bara krypa halvvägs in. Kalle började gräva en tunnel, försiktigt, jordig och sandig. Snart skapade den största nymfen mellan spjälorna ett fönster.
Han slingrade sig igenom och befann sig i friheten. Så fort han såg en chans sprang han iväg, ivrig att lämna den fula institutionen som de andra pojkarna kallade “hemmet”. Men han hade ingen aning om vilken stad han befann sig i och gick snart vilse. Alla hus såg lika ut.
Plötsligt såg han en kvinna på övergångsstället som mindes hans mamma. Hon hade en prickig klänning och en prydlig knut av ljusblont hår.
Mamma! ropade Kalle och sprang efter henne.
Kvinnan hörde honom inte och vände sig inte om. När Kalle grep tag i hennes kjol och skrek ännu en gång, böjde hon sig ner, satte sig på huk och betraktade honom noggrant.
Nej, det var inte hans mamma.
—
Märta hade förälskat sig i tjugo år och trodde att hon hade hittat sin livspartner, Viktor. De möttes av en slump på en sommarklubb han närmade sig henne, rodnade och bjöd på en långsam dans. Samtal flöt på, och han ville inte släppa taget. Efter tre månader gifte de sig och levde som två pusselbitar. Men efter tre år fick Märta veta att hon aldrig kunde få barn. Viktor klarade inte av det, och hon sökte oändligt i sanatorier för behandlingar. Till slut accepterade de att de inte skulle bli föräldrar och Viktor föreslog att de kunde adoptera ett barn från ett barnhem.
Märta älskade Viktor så mycket att hon föreslog skilsmässa. De var båda i trettioårsåldern, fortfarande unga. Viktor tänkte gifta om sig med någon som kunde ge honom glädje, medan Märta trodde att hon skulle bli ensam. Viktor vägrade gå med på separationen och lovade att aldrig överge henne. Då smidde Märta en listig plan: hon berättade för Viktor att hon redan hade en annan man. Viktor ville inte tro det.
Nästa natt kom hon inte hem. På morgonen var huset fyllt av doften av vin och herrparfym. När Viktor frågade vad som pågick sa hon bara att hon hade fått en älskare. Viktor gick med på skilsmässan.
—
När Kalle ropade på Märta, hade hon redan varit två månader i skilsmässa. Hon kände sig nedstämd, saknade Viktor och oroade sig för hur han hade det. Plötsligt ropade en främling, en liten pojke, på henne: Mamma!
Vad har hänt, lilleman? Har du gått vilse? frågade hon milt.
Jag letar efter min mamma och pappa. De säger att de är på himlen, men jag tror inte på det, snyftade Kalle.
Följ med mig, jag bor nära här. Vill du ha någon god bulle? erbjöd hon och tog hans hand.
Hemma åt Kalle bulgaries med syrligt lingonsaftste med krusbärsblad, som hon hade köpt på vägen. Han berättade allt som hade hänt. Det framgick att han knappt fått någon söt sak på länge, för de äldre barnen i hemmet stal hans kakor och retade honom.
Märta blev rörd och frågade:
Vill du, Kalle, att jag tar hand om dig, så vi kan bo tillsammans? När du blir stor får du förstå mer, och en dag får du möta dina föräldrar men inte förrän lite senare.
Kalle nickade ivrigt.
Märta ringde barnhemmet och anmälde fyndet. Hon körde själv med Kalle, pratade med pedagogerna och bad dem bli extra uppmärksamma på de andra barnen. Hon började besöka honom varje dag, men kunde inte ta med sig Kalle hem.
Hon hade ett jobb, en lägenhet, men ingen make. En ensamstående kvinna fick inget barn att adoptera. För första gången ångrade hon sitt beslut om skilsmässa, men visste inte hur hon skulle vinna tillbaka Viktor.
Till slut slöt hon ett avtal med en kollega, Sten, om ett påhittat äktenskap. Sten hade nyligen blivit skild, var en riktig charmör men också en bra fackman. En attest från arbetsgivaren skulle ordnas.
Sten tvekat först, men gick sedan med på det mot en liten summa. Märta hade länge känt förtjusning för Sten, men han var bara en affärspartner. Hon accepterade hans förslag och planerade en romantisk middag med ljus.
När hon kom till Kalle på kvällen såg hon ett blåmärke under hans öga äldre pojkar hade slagit honom för att han inte skulle tjata. Pedagogerna hade, i stället för att hjälpa, berättat för Märta om deras samtal. Kalle fick alltså en tråkig framtid, förstod hon.
Nästa dag gick Märta med på Stens förslag. På lördagen lagade hon en middag, tog på sig en röd klänning som Sten föreslagit, tände ljus och väntade på gästen. Hon kände sig bitter och äcklad, men Kalle var hennes löfte.
Klockan ringde, och hon gick tungt mot dörren. Till hennes stora förvåning stod Viktor på tröskeln.
Jag måste prata med dig, Märta. Jag har hållit koll på dig hela tiden. Jag såg aldrig någon annan gå in eller ut ur ditt hus.
Precis då öppnades hissdörren och Sten klev ut med en bukett blommor i ena handen och en flaska mousserande vin i den andra.
Märta, jag är här
Viktor rodnade, knöt nävarna, men utan ett ord steg han snabbt nerför trappan och hoppade på spårvagnen som väntade.
Vänta, Viktor! Det är inte som du tror, låt mig förklara! skrek Märta och försökte hinna ikapp honom.
Viktor steg på spårvagnen och försvann.
Märta återvände hem i tårar och skickade iväg Sten. Hennes hjärta revs i stycken, men hon tänkte på Kalle.
—
Två år senare stod Kalle stolt på linjen med sina klasskamrater i första klass. Han bar en skräddarsydd kostym, en vit skjorta och ett enormt blomsterbukett till lärarinnan. Hans föräldrar och lillasyster, Linnea, kom och hämtade honom. Linnea var en riktig liten knas, snurrade runt i pappas famn, och mamma hade på sig en prickig klänning som påminde Kalle om hans egen dröm.
Det var Märta, Viktor och ännu ett adoptivbarn i familjen.
Det visade sig att Sten inte var någon skurk. Han träffade Viktor, förklarade allt och Viktor förstod.
Dagen efter rusade Viktor till Märtas kontor, tog hennes hand och sprang till vigselmannen så att de snabbt kunde gifta sig och äntligen bli Kalles föräldrar på riktigt.
Sedan fortsatte de att besöka barnhemmet, med gåvor och godsaker. Linnea togs hem så fort hon kom dit.
—
Mamma, pappa, jag lovar att plugga bra, viskade Kalle och blickade mot himlen. Förlåt om jag har nya föräldrar nu. Jag älskar dem, men de är bara tillfälliga tills jag får möta er.
Han visste redan att hans riktiga föräldrar omkommit i en bilolycka, att deras grav stod på kyrkogården. På söndagar gick han till söndagsskolan i den lilla kyrkan och förstod då vad himlen egentligen var.
Märta hade först vägrat förstå sin man, men ödet ledde dem tillbaka till varandra och hon gifte sig med Viktor på ny. Alla i historien levde lyckligt åtminstone mestadels.
