Hej du, lyssna bara på den här historien som hände mig för ett tag sen. Jag satt vid köksbordet och drack lite timjante medan jag väntade på att Johan skulle komma hem från jobbet. Så där, sakta sippar jag på, när jag hör nyckeln i låset och går upp för att öppna dörren. Där står han, allvarlig och tyst som en grav.
Hej, säger jag först, försent igen, jag har redan ätit middag och väntat på dig
Hej, svarar Johan. Du hade kunnat slippa vänta, jag är inte hungrig. Jag är bara här en kort stund, packar ihop mina grejer och drar. Han säger utan att ta av sig skorna, går in i sovrummet, öppnar garderoben och drar fram en resväska.
Jag står helt chockad och ser hur han slänger ner kläder och andra prylar i väskan.
Johan, vad är det här för något? frågar jag.
Förstår du inte? Jag lämnar dig, säger han kallt utan att möta min blick.
Vart är du på väg?
Till en annan kvinna
Jag rycker på axlarna och svarar lite hånfullt:
Åh, tydligen en ung tjej, även om du själv bara är fyrtio det är ju inget hinder. Jag gråter inte, han ser inte mina tårar. Jag mumlar för mig själv och frågar sedan, Hur länge har du känt henne?
Nästan ett år, svarar han lugnt. Det är dina problem om du inte märkt något. Jag har varit väldigt bra på att dölja det.
Så du lämnar mig för alltid eller jag avbryter mig själv.
Ebba, fattar du inte? Lyssna noga jag lämnar dig för Katarina, vi får snart barn. Vi kunde inte få barn själva, men Katarina ska ge mig en son. Jag ger dig en månad på dig att flytta ur min lägenhet. Vart du ska gå och hur du ska klara dig är upp till dig. Vi kommer bo i en hyra tillsammans med Katarina och barnet, medan hon fortfarande bor i en hyrd lägenhet.
Johan går iväg och jag blir ensam i den tysta lägenheten, väggarna känns som om de trycker på mig. Jag slår på TV:n bara för att höras någon tala. Tjugotvå år har vi bott tillsammans, och efter en vecka av chock har jag lyckats ta mig igen.
När mina föräldrar gick bort tidigt lämnade de mig ett hus på landet. Jag ville dock inte bo ensam där.
Jag kan inte bo där, tänker jag, så långt från allt, utan bekvämligheter och utan jobb. Jag är inte femtio år gammal och vill inte leva på landet. Så jag säljer huset och använder pengarna till att hyra ett rum i en kommunal lägenhet eller ett studentkorridor. Så går livet vidare.
Jag sålde huset så fort jag kom tillbaka till byn. Grannen Vera stod redan i dörren och väntade.
Hej solstrålen, vad skönt att du kom, vi funderade på att åka in till staden och leta efter dig.
Vad har hänt? frågade jag.
Det är så mina släktingar från Norrland vill köpa ditt hus. De kom ner från Umeå, de vill ha ett litet hus att riva och bygga ett nytt på samma tomt. De vill bo nära oss, min syster med sin man
Åh, vad roligt, Vera, det är därför jag kom. Vi kan väl ta ett pris som känns rätt. Här är mitt telefonnummer
Inom tio dagar hade jag fått ungefär 12000SEK på kontot inte mycket, men tillräckligt för att hyra ett litet rum i ett kollegialt boende. Kökssalen är gemensam, två andra rum har andra grannar, och jag har mitt eget. Så jag kallar det för en kommunal lägenhet.
Grannarna är lugna, riktigt trevliga människor. Jag såg dem knappt, för jag jobbade långa dagar och hade just börjat dejta min kollega Tim. Allt verkade gå bra, åtminstone så trodde jag.
Strax före Internationella kvinnodagen den 8 mars säger Tim till mig:
Jag måste tänka efter, jag är osäker på mina känslor. Kan vi ta en paus?
Ta en paus du får gå långt in i skogen, svarar jag irriterat.
Jag går hem den kvällen med ilskan bubblande, 36 år går på mig och jag har ingen tid för pauser. Jag bestämmer mig för att äta bort stressen. Jag öppnar kylskåpet, ser en liten skiva skinka men kan inte hitta den. Plötsligt rycker jag till.
Vem tog min skinka? skriker jag i köket.
Hej, jag slängde den för två dagar sedan, den hade blivit grön och luktade illa. Jag tänkte du ändå inte skulle äta den, svarar grannen Vira Ivanovna lugnt men lite smygigt.
Du vet väl att man inte får röra någon annans mat! gnäller jag. Det är inte ditt ansvar vad jag får äta.
Jag exploderade helt och hållet och tog ut all min ilska på Vira. Jag hade precis gått igenom en skilsmässa, förlorat mitt hem och nu skulle min kollega gå på paus också. Det kändes som om världen tog allt från mig.
Vira, ta det lugnt, säger vår granne Ivar Lindberg från rummet bredvid. Han är en 60årig, silverhårig man med glasögon, alltid med en tidning eller en bok i den gamla fåtöljen i köket. Vira ser ledsen ut.
Ebba är vred just nu. Hon blir irriterad på er för att någon annan gjort henne ledsen. Ta det inte personligt, säger Ivar med en vänlig ton utan att släppa tidningen.
Vad vet du om det? svarar jag skarpt. Ingen har någonsin frågat dig.
Tro mig, jag vet lite.
Om du är så smart, varför bor du då i den här slitna kommunala lägenheten? jag är på gränsen till att skrika.
Efter en stund lugnade jag mig lite och öppnade min laptop. Jag kom ihåg att jag köpt skinkan för länge sedan och funderade på vad den hade blivit till. Skammen grep tag i mig.
Jag tog ur mig själv utan någon anledning och förolämpade Vira, även om hon bara försökte hjälpa. Jag har gått helt galet, tänkte jag.
Jag gick in i köket och fann Vira.
Förlåt mig, Vira, jag vet inte vad som hände med mig. Det har bara kommit på en gång Ivar hade rätt. bad jag.
Vira log, kramade mig och sa:
Det är okej, kära du. Sätt dig, vi dricker te med kakor och godis. Du bör också be Ivar om förlåtelse, han har haft det tufft. Han var professor, bodde i en stor lägenhet i centrum och hade ett drömjobb. Men
Hon tystnade en stund och fortsatte sedan:
Hans fru fick en hjärntumör och läkarna ville inte operera. De hittade en klinik i Israel som ville hjälpa, men det krävdes massor av pengar. Ivar tog lån, reste dit med sin fru, operationen gick bra men förbättringen höll inte. Hon levde någon tid till, men blev sedan allvarligt sjuk igen och gick bort. Ivar lämnade jobbet, tog hand om henne tills hennes bortgång, sålde sin lägenhet och betalade alla skulder. Så hamnade han här i den här lilla lägenheten.
Jag började gråta lite när jag hörde allt det.
Tack för att du delade med dig, sa jag. Imorgon ber jag Ivar om ursäkt.
Nästa dag efter jobbet knackade jag försiktigt på Ivars dörr med en liten present i handen. Han öppnade.
God kväll, Ivar, sade jag och räckte över gåvan, snälla, förlåt mig för gårdagen, jag förtjänade inte att bli förolämpad.
Han lyssnade tålmodigt och när jag var klar sa han:
Vilken trevlig överraskning. Jag tar emot både gåvan och din ursäkt, men bara om du firar min födelsedag med mig idag.
Grattis på födelsedagen! svarade jag glatt. Självklart, vad kan jag göra för dig?
Tillsammans med Vira dukade vi upp bordet. Medan vi åt berättade jag allt för Vira: hur jag som naiv student på universitetet blev kär i en gift man, blev gravid, han tog hand om mig, betalade för sjukhusbesöken, men sedan gick vi skilda vägar. Jag kunde inte få barn efter det och tror att det var anledningen till att min tidigare man lämnade mig.
När bordet var dukat hördes en knackning på dörren. En hög, leende man i fyrtioårsåldern stod där Rom, son till Vira.
Hej, jag heter Rom, presenterade han sig.
Hej, Ebba, jag bor här, kom in, svarade jag.
Vi satte oss och pratade livligt, önskade Ivar hälsa och lycka. Rom var en rolig samtalspartner, hade varit geolog men körde nu långa lastbilslinjer. Han hade massor av historier att dela.
Det kändes helt overkligt att jag igår knappt kände någon av dem här, men nu sitter vi och skrattar som gamla vänner.
Efter några timmar gick Ivar och Vira tillbaka till sina rum. Rom föreslog:
Ska vi ta en promenad? Berätta mer om dig. Jag är sällan hemma, jag kör långa resor, men min mamma vill inte flytta någonstans. Hon är faktiskt lite förälskad i Ivar, och han verkar också gilla henne, tror jag. Jag har varit gift, men när jag var geolog fick någon annan min plats när jag var borta.
Det var vinter i staden, snön låg tjock och tyst omkring oss, men vi kände oss inte kalla alls. Efter en timme gick vi skilda vägar.
Tre dagar senare skulle Rom åka på en lång resa igen.
Är det länge? frågade jag.
Nej, bara en vecka, så är jag tillbaka. Väntar du på mig?
Självklart, jag väntar så gärna.
Och så började vårt förhållande, som sedan utvecklades till stark kärlek. Vi gifte oss, och efter ett år föddes vår lilla son Arvid. När Rom är ute på långa turer återvänder jag med Arvid till vår lilla kommunala lägenhet för en stund.
Dagarna går snabbt när man väntar. Vira och Ivar hjälper oss enormt och älskar sitt barnbarn. Det är svårt att hitta bättre barnvakter för Arvid än dem. Tack för att du lyssnade, du!
