Sjunde juli! Det kan inte vara sant! Vilken otrolig slump. Och namnet Anders. Förnamnet är samma, men mellannamnet och efternamnet är andra. Det är som om adoptivföräldrarna kan byta både mellannamn och efternamn ja, till och med förnamn funderar Eira Olofsson länge på porträttet av en man, som om hon hoppas få en bekant blick.
Ingrid Andersson, personalansvarig i kommunens HRavdelning, fyller i papperna för den nya medarbetaren. Hon plingar sedan telefonen:
Eira, kom in till mig! Här är din nya kollega.
Eira går in i kontoret och möts genast av en kvinna som ser äldre ut än hon själv.
Är du den nya städaren?
Ja.
Jag är fastighetschef, heter jag Ingrid Andersson presenterar chefen och fortsätter genast: Och du?
Eira hon rättar till den tysta frågan i chefens ögon. Eira Karlsson.
Följ med, så visar jag dig din arbetsplats de lämnar kontoret och fortsätter prata. Det blir hela tredje våningen åt dig
***
Eira är glad över jobbet. Med ett brett leende inspekterar hon sina nya ansvarsområden:
Det är två år kvar till pensionen, men jag kan jobba även efter det. Lönen är åttatusen kronor plus bonusar. Med Dimitri kan vi leva bra. Barnen har flyttat hemifrån. Åh, jag minns inte ens vad vår borgmästare heter! Det skulle bli pinsamt att fråga. Lunchen är snart. På första våningen finns ett foto av alla tidigare borgmästare. Hur kunde jag missa det?
***
När hon lämnar matsalen passerar hon ett informationsbord och läser ledarens namn: Anders Borg, född 1983.
Åh, han är verkligen ung. Inte ens fyrtio år gammal tänker Eira för sig själv och minns plötsligt. Anders? 1983?
Hon går tillbaka, läser födelsedatumet:
Sjunde juli! Det kan inte vara sant! Vilken otrolig slump. Och namnet Anders. Förnamnet är samma, men mellannamnet och efternamnet är andra. Det är som om adoptivföräldrarna kan byta både mellannamn och efternamn ja, till och med förnamn Hon stirrar länge på porträttet, som om hon hoppas hitta en släkting.
***
Det nya jobbet får främmande tankar att flyta åt sidan. På kvällen pratar hon länge med sin man, sedan går han till sitt rum för att titta på fotboll och hon till sitt. Deras trerumslägenhet känns rymlig nu när barnen har flyttat ut. Mannen sover ibland med Eira, men allt färre gånger.
Just nu ligger hon i sin säng och låter tankarna snurra: ungdomens dagar och den hemlighet hon aldrig avslöjat för sin man. Hon har en son som heter Anders. När hon var nitton år gammal hade hon inga pengar och inget arbete. Hon bodde i en studentlägenhet som inte var avsedd för ett barn. Efter ett halvår lämnade hon honom på ett barnhem.
Tre år senare gifte hon sig med Dimitri. Vad som hände innan vigseln talar de aldrig om. De fick två döttrar. Den ena flyttar till universitetet i länets huvudstad och blir gift där. Barnbarnen går i skolan. Den andra är också gift och bor i Stockholm.
Eira har aldrig fått ett bra yrke. I tjugo år har hon varit fastighetschef på en fabrik. När fabriken gick i konkurs blev hon arbetslös. Då erbjöd en väns dotter henne ett jobb som städare i kommunhuset. Hon tackade ja.
Nu är borgmästaren Anders Borg född 1983. Eira klagar inte på livet, men varje dag tänker hon på sonen som en gång var hennes. Han dyker upp i drömmarna flera gånger. Hon vill bara vara säker på att han har det bra.
***
Några dagar går. Eira städar på sin våning när röster hörs. Hon ser Anders Borg prata med några kollegor. När han märker henne nickar han och går förbi utan att stanna.
Plötsligt ser hon Vitali framför sig pojken hon förälskade sig i för fyrtio år sedan. Då var han charmig och glad, och hon ville alltid se honom allvarlig och målmedveten. Nu, när hon ser borgmästaren, inser hon att hon i ungdomen föreställde sig Vitali precis så här.
Vitali hade gått när han fick veta att Eira väntade barn och sa att han skulle resa utomlands för att tjäna pengar. Hon väntade, hoppades, men insåg sedan att han bara flydde.
Är min son faktiskt Anders Borg? tänker hon. Om hon inte hade lämnat honom på barnhemmet, hade han kanske inte blivit så här. Men hennes döttrar har lyckats: den äldre är gift och har en stor lägenhet och bil, den yngre har också det bra. Men sonen saknas.
Skulle hon ha gift sig med Dimitri om hon behöll Anders? Nej, livet hade tagit en helt annan väg för henne, för Dimitri och för Anders. Kanske är Anders Borg ändå inte hennes son. Finns det så många otroliga sammanträffanden?
Det spelar ändå ingen roll. Han har föräldrar, för han var bara ett halvår gammal när han adopterades. De har förmodligen aldrig sagt åt honom att han inte är deras biologiska barn. Hans barndom har ändå varit lycklig. Det är sällsynt att en vanlig kille blir borgmästare.
***
Efter lunchen närmar sig hennes unga kollega Olja:
Hej, tant Eira!
Hej!
På fredag firar vi Lova som fyller fyrtiofem år. Hon städar på sjätte våningen. Kom du?
Självklart! svarar Eira med ett leende.
Då ger du tvåhundra kronor. Och kanske någon rolig sallad eller nåt annat.
Okej, Eira tar fram plånboken och räcker tvåhundra kronor.
Vi firar alla födelsedagar här.
Olja, du kan bara kalla mig Eira. Vi är ju kollegor.
Absolut, Eira!
***
På fredagen samlas de efter jobbet på sjunde våningen. Ett ledigt kontor blir festlokal, bordet dukas. Precis som i varje kontor står alla i ordning och uttalar sina skålar, tar en slurk av det röda vinet efter varje tal.
Plötsligt öppnas dörren och Anders Borg kliver in, ler och räcker en liten present:
Lova Oskarsson, grattis på födelsedagen! säger han och räcker lådan.
Tack, herr Borg! tårarna sprutar fram i födelsedagsflickans ögon.
Anders Borg, slå er ner med oss! föreslår fastighetschefen.
Jag stannar bara en kort stund svarar han och sätter sig bredvid Eira.
Eira fyller en ren tallrik med sallad och skivor av korv, häller upp vin i glasen och lyssnar på hans skål. Allt inom henne darrar. Det är hennes son hon tvivlar inte längre.
Anders sitter i tjugo minuter, säger farväl och går.
Vilken person! säger Katja, som har jobbat längst i kommunen och vet allt om alla. Att den tidigare borgmästaren får sitta med oss är ju ovanligt.
Har Anders Borg varit här länge? frågar Eira.
Ett år. Kommer du ihåg att vi valde honom förra året?
Eira minns inte; hennes man har alltid bestämt. Visste du att hans föräldrar är rika och välkända? fortsätter Katja. Och att de inte är hans biologiska föräldrar?
Va? säger Lova förvånat.
Det kom fram för två år sedan när han förberedde sig för valet. Han vet knappt något om det själv, och han reagerar inte på det.
Katja, hur fick du veta allt detta? frågar Eira.
När den tidigare borgmästaren var vice, fanns en Olga Pettersson som samlade all information om Anders Borg för att hålla sin chef på posten. Men folket valde en ny burgmästare.
Vet han vem hans riktiga föräldrar är? insisterar Eira.
Tydligen inte. Han älskar dem som uppfostrade honom. Vår borgmästare är en rättvis man i alla relationer.
Eira Karlsson ser på dörren där Anders Borg sitter, och hennes hjärta känns både glatt och sorgligt. Glädje över att hennes son har det bra, men sorg över att hon aldrig kan omfamna honom. Hon tänker tyst för sig själv:
Jag kommer inte störa dig, min son. Jag finns alltid här, i bakgrunden.
“”
