Du kan ju bara skilja på kryddorna från persilja genom etiketten i mataffären! Och bären har du bara sett i sylt! muttrar den förargade grannen, Karin.
Ingrid och Oskar har just kommit till sin sommarstuga på landet. De köpte den i höst, och nu ska de äntligen fixa allt. Huset är vackert, även om vintern är kall, men trädgården och allt annat kräver en hel del arbete.
Den gamla trädgården måste få ett heligt utseende. En ny bastu har de redan beställt; den levereras och sätts upp om en vecka, bara platsen saknas.
Samtidigt planerar de ett tvättställ bredvid bastun, en vedbod och en pergola. Barnen, deras barnbarn, lovar att komma och hjälpa till med allt.
Det är så tyst här, man kan bo i hela året. Vi är ju nu pensionärer.
Jag har kollat på källaren i huset; bara dörrarna behöver bytas.
Jag har tittat på den bakre verandan. Kommer du ihåg att vi pratade om pergolan? Det är inget onödigt. På verandan står ett stort runt bord med gamla stolar.
De ska bara renoveras, så räcker i hundra år till. Vi ska dricka te och njuta av utsikten över trädgården. Där måste också dörrarna bytas, för det känns som om någon har varit i huset i vinter eller nyligen.
Precis, dörrarna först. Allt gör vi på baksidan, så att det inte syns från gatan men ändå blir snyggt. Framför huset blir en gräsmatta med blommor.
Blommorna finns redan, de är perenna, man måste bara bestämma var de ska stå. Kanske får några flyttas, men i sommar lämnar vi dem där de är.
Om en vecka anländer bastun, och barnbarnen kommer. Arbetet med tomten drar igång. Grannen Karin kommer för att hälsa på, hennes barnbarn springer runt huset hela tiden.
Har ni barnbarn?
Ja, de kommer snart.
Varför sätter ni upp ett så stort staket? Vi har klarat oss utan stängsel hela tiden.
Utan stängsel? Vad fanns här innan? Vi rivde bara ner det som föll. Staketet var där men föll omkull. Det var inte ert problem, men vi vill ha ordning. Oroa er inte, vi har inte tagit bort någon extra meter. Staketet ligger exakt på tomtgränsen.
Ska det inte finnas en grind? Vi har alltid haft en passage.
Du menar någonstans här emellan oss? Nej, så är det inte planerat. Ingången är bara från gatan.
Hur ska barnen, era och våra, kunna springa omkring? Jag ser att ni har huggit ner våra äppelträd, men barnen älskade att krypa i dem.
Vi har inte huggit ner dem, bara gjort beskärning och rensning, och planterat nya. Låt era barn krypa i era egna äppelträd.
Allt är nytt hos er. Varför har ni buskar längs vårt staket?
Buskarna är bara för att det ska se fint ut!
Karin går, men återkommer med nya frågor. Hennes barnbarn fortsätter att springa på Ingrids och Oskars tomt tills de sätter upp nya grindar.
Ni har verkligen slagit er ner här, säger Karin igen. Ska ni bo här på vintern?
Det får tiden utvisa.
Varför har ni låst grindarna? Barnen har alltid spelat boll framför huset, det var praktiskt och jämnt. På vägen går bilar, men här är det säkert.
Jag har allt fullt av odlingsbäddar, inte som er. Ni kan ju bara skilja på kryddorna från persilja på etiketten i mataffären, och bären har ni bara sett i sylt. Man måste vara vänlig mot mig.
Grindarna är låsta för att hålla nyfikna blickar borta och så att era barnbarn inte blir herrar över tomten. För två dagar sedan släppte de våra höns, men vi har inte hittat någon av dem.
Har ni höns också? Så ni har tänkt bo här?
Vi bor redan här.
I slutet av augusti firar de Oskars födelsedag. Barnen, barnbarnen och hela släkten samlas. Männen grillar kött, kvinnorna gör sallader och dukar bordet på verandan.
Här kommer vi, vi vill bara hälsa grannskapligt, så att säga. Vi kommer alltid utan inbjudan, för vi är grannar. Barnen vet redan på morgonen allt.
Ni förbereder er, gästerna har kommit, så det är fest. Vi sitter ner. Det blir roligare för barnen tillsammans, och vi har länge tänkt att vi ska bli vänner.
Det verkar som om vi inte har bjudit in er. Vi har bara vår familj, det är en familjefest. Våra relationer är grannskapliga, inte familjära.
Kanske blir det så en dag. Barnen blir äldre. Kanske blir vi släkt, svarar Karin glatt.
Hon fortsätter att prata, men går ändå sin väg. Hennes barnbarn klättrar överallt, skakar äppel- och päronträden, klättrar upp på bastuns tak tur att de inte faller.
Sen lockas de av stenar som ligger omkring byggnaden. Någon börjar kasta dem i en uppblåsbar pool. Det märks inte direkt. Barnen springer med glada rop mot poolen när vattnet sprutar.
Tänk på det. Hösten är snart, poolen måste städas, säger Karin. Barnen har haft roligt.
Det är dags att gå hem!
Vi har knappt suttit ner, barnen är hungriga. Aptiten vaknar. Alla sätter sig vid bordet!
Festen blir lite misslyckad, men en ny väntar. En vecka senare kommer barnen tillbaka och firar den gemensamma 35åriga jubileet för Ingrid och Oskars äktenskap.
Någon tänker genast att stänga grindarna. Det visar sig vara deras yngsta, en sjuårig barnbarn.
Man hör någon knacka på grindarna. Familjen låtsas att inget händer. Doften av grillad korv och fräschhet fyller luften, och kvällen blir sval.
När kan vi träffas i stan?
Vi får fundera. Hösten är på väg, vi lever på gården och sen får vi se. Äppeln är god i år, skörden är fantastisk. Vi trivs här, förutom grannen, men hon hindrar inte oss. Vi har lärt oss att stå över henne.
Alla skrattar tillsammans.
Gästerna åker hem, och Ingrid och Oskar blir kvar. Hösten kommer, sedan vintern De ska prova på livet här, och om det inte går kan de alltid återvända till sin lägenhet i Stockholm.
Karin åker iväg. Det visar sig att hennes barnbarn måste gå till skolan. Dottern klarar det inte själv, så mormor hjälper. Ingrid och Oskar suckar lättat. Gud ske över sådana envisa grannar När den första frosten gnistrade på de nyplanterade rävens blad, samlades alla runt den vedeldade bastun som nu stod klar, och Karin, med ett fläktande förkläde, bar en kruka färska, röda lingoner som hon hade plockat i den återvunna trädgården. Hon räckte dem till Ingrid, som med ett leende så tacksamt tog emot dem och placerade dem på bordet bredvid en kanna nybryggt kaffe. I samma ögonblick hördes ett mjukt knackande på den tidigare låsta grinden den unga barnbarnet hade återfått nyckeln som Oskar glatt hade gömt i en gammal låda för att ge dem en liten äventyrstest. Barnen rusade ut, släppte sina lösa energier i en lek där de byggde en improviserad hinderbana av kvistar och gamla löv, och det ryktade av skratt som blandades med den kyliga kvällsbrisen.
Karin steg fram, tog ett djupt andetag och sade med en röst som både bar år av envishet och en nyfunnen mjukhet: Jag tror att jag har lärt mig att ett staket bara skyddar om man låter det också bli en mötesplats. Hon vände sig mot Oskar och Ingrid och la handen på deras axlar, och tillsammans öppnade de grindarna så att den lilla stigen ledde rakt in i den blomstrande pergolan.
När månen steg och kastade sitt silversken över den nu fyllda trädgården, satt alla tillsammans på den gamla bordet, delade hemliga recept, berättade historier om somrar som gått och framtida drömmar om vinterns värme inuti den nya bastun. En stilla tystnad föll när den sista sången klingade ut, men den kändes inte som en avslutning den kändes som ett löfte. I det ögonblicket insåg Ingrid att hemmet inte bara var väggarna och taket, utan de människor som vågade öppna sina hjärtan, även när gränserna verkade hårda.
Och så, med grinden stående på vidöppet, gick de hemåt med händer fulla av jord och hjärtan fyllda av värme, säkra på att nästa år, nästa säsong och nästa generation skulle hitta samma plats där grannar blir vänner, och där varje frö som planteras bär frukten av gemenskap.
