Folket gick förbi: någon i brådska, någon i långsam takt, men knappt någon stannade.
Jag räknar inte längre dagarna. När varje dag är likadan, när varje morgon börjar och slutar på samma sätt, förlorar siffrorna sin betydelse. Här vid det rostiga stängslet skiljer sig morgonen bara åt i hur ljuset faller. Regnet och vinden har blivit lika vardagliga som hungern och tystnaden. Trots allt gick jag inte därifrån. Detta stängsel är det enda som inte driver mig bort. Ibland känner jag mig bunden till det, likt den gamla bondgården. Kanske väntar jag fortfarande på vad? Jag vet inte.
På den smala jordremsan vilade det vajande stängslet mellan trottoaren och gatan. Pälsen hade trasslats ihop, den var utan glans, leran blandades med vatten under benen och regnet droppade sakta från de rostiga ribborna. Folket gick förbi: någon skyndade, någon gick långsamt, men nästan ingen stannade. Om de såg, så bara en kort stund, med trötta eller likgiltiga blickar. För dem var jag bara en ny vandringshund, kastad på gatan.
Men jag mindes en annan värld. En värld där morgonen började med brödet doft. Ett litet kök där jag sprang under fötterna, försökte nå bordet. Den varma spisen på vintern och husfru Ebbas skratt när hon snubblade över min svans. Den mjuka handen som bara streckte sig efter mitt huvud.
Allt förändrades långsamt. Först bara sällsynta, kalla blickar. Sedan en skål som allt oftare stod tom. Skrik, hårda ord, knuffar. Och en dag fann jag mig själv utanför tröskeln. Utan avsked, utan förklaring. Dörren slog igen och jag stod kvar på gatan.
Jag trodde att det var ett misstag. Jag trodde att någon snart skulle ropa på mig. Men dörren öppnade sig inte.
Gatan var min skola, där lektionerna gick på slag och spark. Jag lärde mig gömma mig för käppar, undvika stenar, hitta smulor framför butiker. Ibland lyckades jag snatta en bit bröd eller få en benbit av en sällsynt vänlig själ. Men varje gång jag mötte en förbipasserande blick, hoppade jag: Kanske är det den som säger: Kom hem?
Den dagen var kall och fuktig. Regnet föll ända från gryningen, vinden ryckte löv från träden. Jag satt hopkrupen, kände kylan tränga igenom varje ben. Då hördes steg. En äldre kvinna i grå kappa gick långsamt, som om hon själv inte visste vart hon var på väg. När hon såg mig, stannade hon.
Herregud lilla vän, vem har gjort så illa mot dig? viskade hon.
Du ser på mig annorlunda. Inte som de som bara går förbi. Dina ögon är varma, som den kvinna jag en gång kallade min fru.
Hon föll ner bredvid mig men rörde sig inte direkt. Långsamt tog hon fram en smula bröd och en korv ur sin väska.
Varsågod, ät.
Jag tvekade, som om marken under mina tassar kunde ge vika. Jag tog maten, tuggade varje tugga som om den kunde försvinna. Hon skyndade inte, bara satt bredvid och tittade.
Låt oss gå mumlade hon lågt. Inne är det varmt. Ingen kommer någonsin skada dig igen.
Jag frågade: Är du säker? Vad händer om dörren igen stängs imorgon?
Men ändå följde jag henne. Porten gnisslade och vi steg in på den lilla gården. Det gamla, slitna stängslet, äppelträdet med bara kala grenar. Huset spred doften av soppa och nybakat bröd. Doften slog så skarpt emot mitt minne att jag stannade stilla vid tröskeln. Kvinnan bredde ut en gammal duk på golvet, hällde rent vatten och lagade en skål varm gröt.
Här är ditt hem sa hon och rörde försiktigt vid mitt huvud.
Natten gick nästan utan sömn. Jag låg och lyssnade på hur hon gick genom huset, hur golvet knarrade, hur kastrullerna klirrade i köket. Hon kom ofta fram, räckte ut en filt, och viskade:
Du är hemma, hör du?
Hem Jag har alltid fruktat att jag aldrig skulle få höra det ordet igen.
Dagarna gick på ett annat sätt. Hon väntade vid dörren, tog med den slitna, färgglada bollen. Hon la sig bredvid mig när hon drack te, och jag lyssnade på hennes röst, även om jag inte förstod orden. Pälsen blev mjuk igen, ögonen klara.
Ibland, när jag gick förbi det där stängslet, stannade jag. Jag stirrade ut i intet, som om mitt gamla jag våt, hungrig, vilse fortfarande satt där. Kvinnan kom fram, lade handen på min hals och sade:
Låt oss gå hem.
Ja nu vet jag exakt var det är.
