Vad? Vi har ju varit gifta i tio år! Vilken älskarinna? Jag har ju dig!
Anna kunde knappt tro sina egna ögon. Hon kände i magen att Johan hade någon annan, men hon kunde inte sätta fingret på vad. En dag samlade hon mod och tog upp det rakt med honom.
Hon frågade om det var sant eller inte, men han bara svarade:
Vad? Vi har ju varit gifta i tio år! Vilken älskarinna? Jag har ju dig!
Det lät som om Johan talade öppet och ärligt. Anna såg inga fel i hans leende, i hans ord eller i hans blick, men ändå gnagde något i henne.
Anna var ingen som lät sig släppa åt slumpen, så hon bestämde sig för att gräva fram sanningen. Hur skulle hon göra det?
Efter att ha läst en massa tips på nätet bestämde hon sig för att först gå igenom Johans telefon. Där hittade hon bara toma småprat med gamla klasskompisar inget som fick henne att rycka på axeln. Johan hade ju aldrig haft något lösenord på sin mobil. Inga hemliga chattar, inga dolda meddelanden. Allt verkade så oskyldigt som en vårblomma.
Ibland kände Anna att hon kanske överdriver, men varje gång Johan kom sent hem från jobbet fick hon en obehaglig känsla i magen.
En av hennes vänner brukade säga:
Det är bara dina misstankar! Johan älskar dig och han skulle aldrig titta bort! Du förstör bara allt med ditt tvivel!
Anna lyssnade inte på den. Hennes inre röst sa något annat, och hon vägrade att dela sin man med någon annan.
En dag bestämde hon sig för att konfrontera honom på hans kontor. När Johan såg henne blev han röd i ansiktet och skyllde på att hon hade gjort honom till ett löje inför kollegorna. Efter en lång ursäkt förlät han henne snabbt.
Allt verkade gå bra. Huset var fullt, två barn växte upp. Lev och njut, tänkte Anna, men hon sökte ändå efter något mer, som om hon letade efter en femte våg i livet.
Som man säger i Sverige den som söker hittar, men för Anna gick det ännu inte.
Hon oroade sig som många kvinnor i trettioårsåldern som inte ville stå ensam med två barn. På ytan verkade hon lugn, men inuti tjöt det av oro.
Inga förändringar märktes hos Johan. Ingen ny parfym, ingen ny frisyr, inget tecken på att han levde ett dubbelliv, men Anna kände ändå att något var fel.
Om det inte vore för en slump hade Anna kanske aldrig fått sanningen. Skulle det bli en påhittad eller sann historia? Det får vi se.
När den yngsta sonen började första klass fick Anna en ny dröm att köra bil. Hon gick på körskola på kvällarna efter jobbet, klarade proven på tre månader och fick sitt körkort. Johan var så stolt att han köpte en liten men fin Audi för henne. Anna var kort och smal, så bilen passade perfekt och var lätt att parkera.
Johan erkände inte öppet, men han köpte bilen bara för att Anna skulle sluta tjata om en tur. Du är för ung för att köra själv, brukade han säga.
En söndag morgon vaknade Anna tidigare än vanligt och bestämde sig för att laga en paj med aubergine och kyckling, familjens favoriträtt. Men hon hade ingen mjöl hemma.
Ute var det kallt, snön hade lagt sig tjockt, men Anna hade redan lärt sig köra i vinter. Hon bestämde sig för att snabbt gå till affären. När hon hoppade i Audin startade den inte. Hon gick tillbaka till huset där barnen fortfarande sov, smög förbi dem utan att väcka någon.
Det var för kallt att gå till fots, så hon bestämde sig för att “låna” Johans bil utan att fråga. Hon tänkte att några få kilometer skulle inte göra någon skillnad och att han aldrig skulle märka det.
Anna tog nycklarna, satte sig i bilen, lät motorn värma upp och torkade av fönstren. Hon öppnade bagageutrymmet eftersom hon visste att Johan hade några servetter där. Plötsligt föll något på golvet. Det var en telefon men inte Johans.
Först gick hennes tankar på att Johan kanske råkat tappa den, men nyfikenheten vann. Hon tryckte på knappen och skärmen tändes.
Det första hon såg var ett meddelande från någon som hette Karin:
Älskling, jag saknar dig så mycket! Kom snart hit! Jag väntar på dig!
Anna stirrade förvånat. Det fanns inget lösenord, så hon bläddrade igenom konversationerna medan bilen värmdes upp.
Meddelandena var långa, de kunde ha fyllt ett helt liv. Det stod att Johan jobbade till fem på dagarna och kom hem först runt sju. Anna hade aldrig tänkt på när han egentligen slutade.
Det visade sig att han nästan varje dag först körde en timme till Karin, och sedan återvände hem som om inget hade hänt. Bilderna visade en äldre kvinna, runt fyrtio år, som tydligen var hans hemliga vän.
Anna blev rasande.
Just då såg hon Johan gå ner från trappan till deras lägenhet. Hon hade lämnat en lapp om att hon skulle gå till affären. Johan hade tydligen planerat att skicka ett sista meddelande till Karin.
Anna mindes nu att Johan ofta försvann på kvällarna med bilen ibland för att glömma sin plånbok, ibland för att bara gå någonstans. Hon hade aldrig misstänkt något.
Johan såg Anna i bilen och ropade:
Vem har gett dig tillåtelse? Så här har vi inte kommit överens!
Anna blev ännu mer upprörd. Hon tryckte ner växeln, gasade i växeln och körde rakt in i staketet bakom huset. Det skrämde både henne och Johan.
Hon hoppade ur bilen, stirrade på den förvånade mannen och skrek:
Gå till din Karin! Se hur du klarar dig utan hus och bil! Gå! Jag vill inte se dig längre!
För att visa att hon menade allvar kastade hon sina nycklar i en stor hög på marken och gick in i huset.
Barnen vaknade, sträckte på sig och förstod inte vad som hänt. Några minuter senare försökte Johan ta sig in, men Anna hade låst dörren på källaren och vägrade öppna.
Gå till din Karin! Glöm den här vägen! ropade hon genom hela huset.
Johan klädde på sig bara tofflor, morgonrock och en jacka och gick iväg till Karin. När han knackade på hennes dörr hördes en mansröst från insidan:
Älskling, är du på väg? Jag väntar redan!
Det visade sig att Karin också hade två andra män. På helgerna var hon ensam, men på vardagarna kom Johan.
Karin öppnade dörren, såg på Johan med en skuldfull blick och stängde den igen.
Förkrossad gick Johan vidare till sin mammas lägenhet två gator bort. Maria, hans mamma, såg honom när han kom in och förstod genast vad som hade hänt. Hon tog emot honom, värmde honom med en kopp te, gav honom mat och lyssnade på hans berättelse om den dåliga kvinnan som hade drivit ut honom.
Oroa dig inte, min son! Vem hade kunnat tro att din Anna skulle bli så? Du har fortfarande ett liv framför dig, du är bara trettiofem! Du kommer att hitta riktig kärlek igen, tro på det! sa hon.
Johan fick bo hos sin mamma ett tag och försökte börja om på nytt. Han kände sig lättad över att vara fri, men när Anna hotade med att kräva underhållsbidrag insåg han att ett nytt liv inte skulle bli så enkelt. Som tur var hade hans mamma inte övergett honom.
Följ med för fler spännande berättelser kommentera, gilla och dela! låter hon säga.
