Alva lovordar ert hus, jag vill se vad ni har lagt så mycket pengar på, sade Lena med ett högfärdigt leende.
Fyra långa år hade Erik och Viktor slitit på att resa ett tvåvånings sommarstugehus på landet. När de fick ledigt gick de för fullt med renoveringen, och äntligen, efter år av slit, flyttade familjen in.
Tillsammans med sina tre barn slog Erik och Viktor ner i det nya huset och såg fram emot ett lyckligt familjeliv. Allt skulle ha kunnat gå bra om inte svärmodern, som tidigare hade kallat byggandet för en stor dårskap och ett slöseri med pengar, hade börjat göra sig påmind.
Så snart familjen flyttat in, började släktingar ropa på att få komma på besök och beundra byggnaden. På två månader hade alla haft sällskap i huset förutom Viktors mor, Lena Svensson.
Släkt och bekanta kunde inte låta bli att tala väl om hemmet, och så nådde nyheten även kvinnan själv.
När Erik och jag har ett hus är det som en saga! prisade Eriks syster, Lenas egen syster. Har du sett?
Inte ännu, det har inte kommit i tur, svarade Lena med en låtsad likgiltig ton.
Samma kväll, oförmögen att hålla tillbaka, skrev hon ett kort meddelande till sin son och bad om bilder.
Alva lovordar ert hus, jag vill se vad ni har lagt så mycket pengar på, sade Lena med ett högfärdigt leende.
Erik, utan annan fundering, skickade några fotografier till sin mamma. När Lena fick dem, uttryckte hon genast sitt missnöje:
Jag undrar varför ingen bjuder in mig? Alla släktningar har redan varit hos er, men jag har stått utanför
Kanske för att du trodde att vi hade slösat tid på byggnadsarbete i stället för på allvarliga saker? påminde Erik sin mor.
Åh, låt mig inte tala om det nu. Den som gräver i det förgångna får ett öga förlorat, svarade Lena med ett nervöst leende.
Den som glömmer får två, svarade Erik bestämt.
För att avleda samtalet, bytte Lena ämnet tillbaka till huset.
Skicka mig adressen via sms, så kommer jag förbi, befallde hon bestämt.
Erik uppfyllde begäran, och nästa dag anlände Lena till deras hem.
Olivia, som inte hade fått någon förklaring av sin make om att modern hade ringt och krävde besök, blev kraftigt förvånad av den plötsliga ankomsten.
Erik, hur kunde jag inte veta? undrade hon med en blick som sökte svar.
Jag hade inte trott att hon skulle komma så snabbt, ryckte han på axlarna, lika förvånad som hon.
Lena kom med några hembakade bullar till barnen. På vägen hade hon stannat i en butik och köpt tre chokladkakor, vilket Olivia omedvetet lade märke till.
Men Lenas sätt att uppträda förvådade inte Olivia; modern var ju aldrig särskilt angelägen om att umgås med barnen.
Svärmodern inspekterade huset både utvändigt och invändigt med ett kritiskt öga, och hennes ansiktsuttryck visade tydligt att hon ej var nöjd.
Erik kunde inte omedelbart förstå vad som förolämpade hennes sinne.
Det gick upp för honom först när hon satt vid bordet och drack två glas mousserande vin.
Varför får jag bo i en lägenhet som en tiggare, medan den här damen bor i ett storslaget hus som en drottning? frågade Lena förbluffat.
Vad är fel på lägenheten? Minns du att vi sålde din gamla enrumslägenhet, köpte en tvårumslägenhet och sedan varje månad överförde jag till dig sju tusen femhundra kronor? På vilket sätt är jag en tiggare? svarade Erik upprört.
Tror du att jag inte är tacksam? Jo, jag är tacksam! Men jag vill också bo i ett hus! fortsatte Lena, fortfarande upprörd.
Mamma, hela familjen drömde om att bygga vårt eget hus, vi har nu gjort det. Vad har du med detta att göra? svarade Erik.
Vad menar du med vad har jag med detta att göra? Är det inte jag som födde och uppfostrade dig? Förtjänar jag inte lite av den lyx du har? Varför bjuder du inte in mig? inväde Lena envist.
Olivia, som hade fått hennes skarpa samtal, kommenterade försiktigt:
Erik, dina förklaringar är förgäves. Den här kvinnan avundas bara vårt lycka och vårt hus. För henne är bara hennes egen prestige viktig
Erik såg på sin fru och förstod hennes poäng, men kände samtidigt en klump i bröstet för sin mor.
Det är svårt att höra sådana ord, mamma, ärligt talat. Men detta hus byggde vi för oss själva. Du har en fin tvårumslägenhet där du lever bra
Lever jag bra? Låt då min fru bo där, och jag ska regera här! svarade Lena med en skarp ton.
Svärmoderns beteende föll inte in i någon känd ram. Hennes ord väckte irritation och aversion hos Olivia:
Ser du, kära, hur Lena uttrycker sin tacksamhet för vår hjälp? Hon kräver ständigt, blir förolämpad, kritiserar och förminskar min roll i familjen
Istället för att svara, fräste Lena ett högt hys till sig, rullade med ögonen och grep efter en flaska mousserande vin.
För att föra ett allvarligt samtal med sin mor, bjöd Erik in henne på verandan.
Mamma, ärligt talat är det svårt för mig att uthärda ditt ständiga tryck och missnöje. Du är ingen särskilt god mormor, och din karaktär gör det outhärdligt att umgås med dig. Olivia lider också, och våra barn försöker undvika dig, så vi kan inte ens tänka på att bo tillsammans eller ge dig huset.
Åh, är jag en dålig mormor? Kanske kan du bara inte placera din mormor på rätt plats? svarade hon vass.
Lyssna noga, mamma. Mitt hus är symbolen för vårt familjära lyckliga liv, och jag tänker inte låta dig förstöra det!
Varför skulle jag behöva förstöra det? Är det din frus idé, eller? Jag har insett att mina känslor inte betyder något för någon här! Alla runt omkring är oskyldiga, bara jag är skyldig! Lena såg på sin son med tydlig aversion och bet i läppen. Jag hör dig, oroa dig inte! sa hon, medan hon högt snyftade och ropade på en taxi.
En halvtimme senare lämnade den rasande och förbittrade kvinnan den tvåvåningsstugan utan ett farväl.
Sedan dess har relationen mellan Lena och sonen blivit ansträngd. Hon tänker inte förlåta honom för att han satte sin familjs intressen framför hennes.
Ett månad senare ringde hon oväntat Erik och iscensatte ett enormt gräl.
Det visade sig att hon hade tänkt sälja sin tvårumslägenhet och med pengarna köpa ett hus.
Hon hade till och med hittat köpare, men när affären skulle gå i lås upptäckte hon att ägaren av lägenheten faktiskt var Erik.
Du har lurat mig! Du sålde den gamla lägenheten men tog den själv! utbrast Lena. Du har lämnat mig utan någonting!
Kanske för att jag lade ner en hel del pengar för att köpa den tvårumslägenheten? Tyckte du att jag hade rätt till det eller inte? ställde Erik en motfråga.
Allt är stulen! Allt! skrek Lena irriterat och lade på luren.
Hon hördes inte mer av, och alla Eriks försök att nå henne ignorerades noggrant.
Jag minns den där tiden som om den vore igår, hur vår dröm byggdes sten för sten, men hur en envis mor kunde förmörka ett annars solsken. tänker jag ibland, när jag ser vår gamla stuga stå stilla i skymningen.
