Om barnet blir likt min tidigare man, avstår jag jag ger liv och ger upp! sade Alva med en färglös röst.
Allt är sagt, kära, du har kommit för sent, nu väntar bara tidsgränsen, summerade läkaren, annars kan du bli kvar utan barn.
Alva lämnade mottagningsrummet och sjönk ner på soffan för att samla sig. En klump i halsen ville få henne att gråta av förödmjukelse. Hon lyfte huvudet och såg hur den höstiga vinden utanför fönstret skoningslöst gungade de sista löven på träden.
Det kändes som om hon själv var som den ensamma grenen hjälplös och utan mening och att barnet nu var onödigt. För bara tre månader sedan hade hon längtat efter just detta lilla liv. Så snabbt hade saker och ting förändrats.
Hon gick ut ur rådgivningsrummet, passerade ett lyckligt par som kramade om varandra och log. Synen av dem gjorde smärtan ännu skarpare. Alva styrde stegen mot busshållplatsen.
När hon nådde hemmet, stängde hon dörren till sitt sovrum och satt där i nästan en timme utan att säga ett ord. Modern, Gunnel Pettersson, försökte övertala henne att äta något, men dottern höll tyst. Gunnel gick in i köket och satte sig, försjunken i tankar. En tung tystnad lade sig över lägenheten.
Till slut kom Alva fram till köksbordet och satte sig mitt emot sin mamma. De satt tysta en stund till.
Om barnet blir som han, avstår jag jag ger liv och ger upp, upprepade Alva med samma färglösa röst.
Gunnel ryckte till, och dotterns ord slog upp i hennes medvetande.
Det räcker inte längre! Alva, tänk på vad du säger! svarade hon, och använde alltid dotterns fullständiga namn när hon talade allvarligt.
En stark, arbetsam kvinna som avstår från sitt eget barn varför? Vad säger släkten? Vad säger kollegorna? Hur ska du klara dig? Vad kommer folk säga? Det är ju inte barnets fel att fadern är en oduglig människa.
Vad bryr jag mig om folk som ska känna medlidande? skrek Alva. I det ögonblicket liknade hon en instängd vilddjur i hörnet. Hennes mörka ögon var fyllda av skräck, läpparna darrade, axlarna sjönk.
Jag kommer att känna medlidande och hjälpa dig, svarade Gunnel. Och jag låter dig inte överge ditt eget barn.
Du lever redan på näpen, lönen dras, vad kan du erbjuda?
Vi överlever, insisterade modern. På svåra tider överlevde folk, och nu är det fredstid år nittonhundraåttionio.
Alva suckade tungt. Rädslan hade redan tagit sig in i henne, och framtiden framför henne var okänd. Hon visste ännu inte att de kommande nio årens mörker skulle avslöja sina fasor. Men idag visste hon bara en sak: Viktor hade lämnat henne.
De hade gift sig för ett halvt år sedan, och innan dess hade de träffats i ett och ett halvt år. Inget hade förutspått olyckan för det unga, vackra paret.
Alva minns minutiöst den dag då Viktor kom hem som en helt annan man. Han försökte vara eftergiven, som han alltid varit. Det gick inte att missa hans avståndstagande, hans tankfulla blick en blick som tillhörde en man som hade förlorat kärleken till Alva.
Han visste redan att hon höll fast vid hoppet, och det slet i honom; annars hade han lämnat genast. En månad gick Alva runt och frågade vad som hade hänt, och först när Viktor slutligen gick, fick hon svaret.
Alva rasade i gråt när Viktors mor kom på besök, och hon grät också för den oväntade förräderiet från sin egen son.
Historien sträckte sig tillbaka till skolåren. När Viktor gick i sista året, reste han på en skolutflykt med ungdomar från olika delar av landet vandrade i fjällen, bodde i tält. Där träffade han Saga, som han förälskade sig i omedelbart. Två veckor höll han henne nära. När de skilde sig åt, bytte de adresser, men när Viktor flyttade till en ny lägenhet gick adressen förlorad och breven uteblev.
Så småningom lade han ner sin förälskelse och försökte glömma sagan. Men efter tre år mötte han Alva; han trodde att Saga var ett kapitel som var borta, och två år senare gifte han sig och väntade barn med Alva.
Saga dök plötsligt upp igen. Hon hade också tappat adressen, men kände till staden där Viktor bodde och lagt en annons i den lokala tidningsbladet. Viktor såg annonsen, bjöd in Saga till sin stad och bokade ett hotellrum åt henne.
Först ville han bara träffa den kvinna han så länge inte kunnat släppa. Men mötet förenade dem direkt. Beslutet var svårt, men han valde att lämna Alva, som väntade barn, för att gå med Saga.
På jobbet fick Alva stöd av sina kollegor. En nyanställd kollega kommenterade sorgset:
Ett barn är lycka, men med min man går det inte i fem år.
Just så, med mannen, svarade Alva missnöjt. Jag har ingen glädje längre över att vänta på vårt förstfödda, bara en ständig sårad känsla av att ha blivit övergiven.
Hemma försökte Gunnel trösta Alva för att dämpa hennes sorg och besvikelse. En dag kom svärmor, kom in och började gråta. Hon ville innerligt att sonen Viktor och Alva skulle vara tillsammans.
Till Saga, den nya frun, kände hon ingen sympati. Hon såg bara att Viktor hade tagit sig en ny väg, 1000 kilometer bort. Självklart var det så hon såg på det, men i själva verket hade Viktor själv valt att åka.
Två framtida mormödrar påverkade både Alva och Gunnel det var både tungt och på något sätt lättare. Men vad som skrämde Alva mest var att tänka på hur hon skulle möta barnet.
Vad om barnet fick Viktors ögon, näsa och läppar? Skulle hon då behöva titta på sitt eget barn hela livet och minnas sin makes svek? Det var just den tanken som förlamade henne.
När Alva skrevs ut från sjukhuset, hade hon inte förväntat sig så många ansikten som mötte henne. Hennes mor Gunnel, den tidigare svärmodern Vera Sergejevna, en nära vän med make, en äldre syster med systerdotter och hela hennes lilla arbetsgrupp var där. Alla ville hålla barnet i sina armar och önskade både mor och barn hälsa.
När de väl lade den lilla pojken i famnen, tog den tidigare svärmodern honom, såg på sitt barnbarn, log och grät, för att sedan viska:
En riktig Viktor.
Hon trodde att Alva inte hörde, men Alva hörde. Hon gick fram, tog barnet och sade:
Det är inte Viktor utan Ivar så ska han heta.
Svärmodern och modern andades ut med lättnad: så är det väl bra.
Tjugo år har gått. År 2010 studerade Ivar på tredje året på universitetet i Uppsala. Hemma växte två yngre systrar som han älskade av hela sitt hjärta. När de var små hjälpte han sin mor och blev en riktig barnvakt.
Alva hade gift om sig fem år efter Ivars födelse; maken blev en god styvfar till sin son, nästan som en egen, och han fick också två döttrar.
Alva älskade sina döttrar, men för sin son Ivar kände hon ingen värme. Den stund då hon, i en hetsig stund, hotade att lämna den nyfödda på sjukhuset om barnet blev likt sin förra make, är fortfarande en skräck som hon knappt vågar minnas.
Viktor och Saga, som han en gång hade älskat passionerat, skilde sig efter fem år. Saga flyttade med sin dotter utomlands. Viktor gifte om sig, lever ett ganska bra liv och träffas ibland med sonen Ivar.
Alva ingriper inte längre i deras liv, men hon är helt likgiltig inför sin tidigare make. Enda den biologiska fadern till hennes älskade son Ivar finns kvar i hennes tankar.
Tack, kära läsare, för era likes och kommentarer! Läs vidare med nöje.
