20230914
Kära dagbok,
Jag satt och lagade kvällsmat i vårt kök på Södermalm när någon knackade på dörren.
Är du Nathalie? frågade en ung kvinna med långa, ljusa flätor.
Ja, det är jag. Och vem är du? svarade jag och torkade händerna mot förklädet.
Jag är Gunnel Nilsson en bekant till min man, svarade hon med en svävande röst.
Jag kände hur en kall kår gick längs ryggraden. Gunnel fortsatte:
Oskar? frågade hon.
Oskar, men du menar min man, svarade jag, lite förvånad över hur hon uttalade mitt namn.
Sedan kom den förmoda meningen som fick mig att nästan spärra upp:
Så du och min man är kära i varandra? och jag står i vägen för er lycka? sa jag med en syrlig ton.
Hon ryckte på axlarna och svarade:
Vad har han sagt till dig? Att barnen är för små och att han inte kan lämna dem?
Nej han sa att vi måste vänta tills tills din far inte längre är bland oss, sa Gunnel plötsligt.
Jag stannade upp, förskräckt över hur hennes ord föll som tunga regndroppar. Gunnel verkade inte förstå hur allvarligt det var att blanda in min fars hälsa i vårt drama.
—
Hon knackade igen, men den här gången var det mer som en ringning av förvirring i mitt huvud.
Det är märkligt att alla i vår kvarter hör varje dörrslag, tänkte jag när jag öppnade. Gunnel, som såg ut att vara min ålder, stirrade nyfiket på mig.
Hej! Är du Nathalie? frågade hon med en oväntad vänlighet.
Jag svarade och frågade om hon kände mig. Hon log och sa att hon var en god vän till min man.
Oskar?
Oskar svarade hon, nästan som om hon räckte ut en hand mot en dröm.
Jag skrattade torrt. Jag hade vant mig vid att folk kallade min man så, men att höra det från en främling fick mig att känna mig både cynisk och nyfiken.
Jag heter Gunnel. Jag har ett ärende fortsatte hon.
Jag bad henne slappna av. Så du älskar min man? och jag hindrar ert lyckliga liv?
Det blev en lång diskussion om vad som hade sagts, om barnen, om föräldrar och om vem som hade rätt att bestämma. Gunnel påstod att min man hade sagt att vi måste vänta tills min far, som fortfarande var frisk i 78 år, gick bort. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur absurd det lät.
Han säger att vi ska vänta tills min far dör Gunnel upprepade, men hennes röst darrade.
Jag svarade kort: Jag tror du har missförstått. Min far är fortfarande stark, han har inte ens börjat känna sig sjuk.
Hon insisterade att Oskar hade lovat att lämna vårt hem när min far en dag gick bort. Jag kände hur ilskan började koka. Varför inte tidigare? frågade jag. Vad är det han egentligen är rädd för?
Gunnel svarade att Oskar respekterar min far och vill att vi, om han går bort, ska flytta in i hans lägenhet. Jag skakade på huvudet. Det är mitt hem, mitt arv, sa jag. Jag tänker inte ge bort det till någon annan.
Samtalet gled in i en labyrint av påståenden om ägodelar, bilar, förråd och sommarstugor. Gunnel menade att Oskar skulle få allt när min far försvann, men att jag skulle bli tvungen att lämna mitt hus.
Jag frågade varför hon inte väntade tills allt var klart innan hon kom hit. Hon svarade att hon redan är gammal och vill njuta av sina sista år utan att behöva vänta på någon annan.
Till slut frågade jag vad hon egentligen ville.
Jag vill bara att du låter Oskar gå med mig, svarade hon tyst.
Jag såg på henne, förstod att hon hade gett upp och bara ville ha en sista chans. Jag svarade:
Ta vad du vill ha. Jag håller honom inte längre.
Hon såg förvirrad ut. Jag förklarade att Oskar har alltid kunnat ta med sig sina saker själv, så jag skulle inte hindra honom. Jag påminde henne om att lägenheten är en gåva från min mormor, renoverad med mina föräldrars pengar, och att hon ändå har ett eget hem att bo i.
Gunnel gick ut, och jag började samla Oskars saker i väskor. Jag tänkte på hur hela detta hade blivit en enda knut av missförstånd och svartsjuka.
—
När Oskar kom hem från jobbet märkte han inget av dramat. Han tog av sig kavajen och satte sig vid bordet.
Tack för middagen, älskling, sa han och såg på mig med ett leende. Jag ska ta en kvällspromenad.
Jag svarade med en trubbig röst: Gå bara, min vän. Det är bra för hälsan att ta en kvällspromenad när man är i femtioårsåldern.
Han såg förbryllad ut. Vad menar du?
Jag svarade: Du är ju redan i sextio, du är ingen ungkarl längre.
Han rodnade och började försvara sig. Vi började bråka om åldern, om vilka som var unga och gamla, om gråa hårstrån och om vem som egentligen var den som var “gammal”.
Samtalet gled över i minnen om gamla tider, om hur vi en gång delade en säng och hur vi nu ibland sover i olika rum. Jag påminde honom om vår vän Peter som alltid sa att han saknar mig när jag inte är där. Det blev ett kort men intensivt snack om att vi kanske bör gå skilda vägar.
Till slut, medan han packade sina grejer, sa han att han inte längre ville ha en fru som betraktar honom som gammal. Jag såg hur hans blick blev kall och bestämd.
Jag går, sa han, och öppnade dörren. Jag vill ha ett liv där jag blir sedd som ung och stark.
Jag stod kvar i köket, samlade hans väskor, och hörde hans steg försvinna nerför trappan. Jag tänkte på hur hans hjärta nu var på väg till Gunnel, som väntade honom med öppna armar.
Dagen därpå ansökte jag om skilsmässa. Domstolen delade våra tillgångar: Oskar fick bilen och garaget, medan jag behöll lägenheten. Jag sålde sommarstugan som jag hade ärvt och reste med min far till Visby, sedan vidare till Åre och sedan till Östersund en tur som tog oss genom vackra svenska landskap där min far fortfarande kände sig pigg och vital.
Sex månader senare började Gunnel inse att Oskar hade lånat sig på långa kvällspromenader och att hon ville följa efter. Hon samlade hans saker och ställde dem framför dörren. När Oskar återvände från en av sina utflykter, försökte han prata med henne, men hon gick förbi utan att säga ett ord.
Oskar gick sedan till min lägenhet, men jag var inte där jag hade återvänt med min far till vårt sommarhus. Jag hade ingen aning om vart han skulle gå. Jag tänkte på att kanske hyra ut garaget i vår trappa, men sommaren hade precis börjat.
Till slut, efter en lång vandring, fann Oskar sig själv ståendes framför min tomma trappa, med en ensam skylt som pekade mot en gammal byggnad.
Jag har lärt mig en sak av hela detta kaos: ärlighet och respekt är den enda grunden för ett lyckligt liv. Om man låter misstankar, svartsjuka och egoism styra, så blir man bara en skugga av sig själv.
Skrivs på papper, men känns som en varning för framtiden.
Oskar Johansson.
