Jag minns hur jag för länge sedan lagade middag i vårt lilla kök i Gamla stan, när en oväntad knackning hördes på dörren.
Är du Ingrid? frågade en främmande röst.
Ja, men vem är du? svarade jag, lite förvånad.
Jag är kärleken i din makes liv, svarade hon plötsligt.
Lars? upprepade jag.
LarsLasse, korrigerade hon. Och du och min man har delat varandra? Jag är bara en störning för ert lycka?
Jag svarade med en torr ton: Vad har han sagt till dig? Att barnen är små och han inte kan lämna dem?
Kvinnan ryckte på axlarna och fortsatte: Han sa att vi måste vänta tills tills din far inte längre är bland oss.
Orden fick mig att stanna upp. Jag kunde inte förstå hur min far skulle vara inblandad i detta.
—
Jag fortsatte min middag när någon knackade igen.
Vilken märklig tid på dygnet att man får besök, tänkte jag, medan jag öppnade dörren. En kvinna i min egen ålder stod framför mig och stirrade nyfiket.
God dag! Är du Ingrid? frågade hon.
Ingrid, och du är? Jag kan inte minnas dig, förlåt.
Du kan inte känna igen mig ändå. Jag är en god vän till din makes man.
Lars?
LarsLasse
Är det sant? Jag har vant mig vid att höra honom så omtänksamt. Men ärligt talat har ingen tidigare kommit så rakt på sak Hur ska jag tilltala dig?
Jag heter Karin. Det är lite komplicerat
Oroa dig inte, Karin! Älskar du min man? Stör jag er lycka?
Hur vet du allt detta?
Jag har hört det förut. Jag är inte den första som får höra sådant men jag kan låta dig ta honom hem idag om du vill. Vad har han sagt om våra barn? Att de är små och han måste stanna?
Nej, jag vet att era killar är redan vuxna, studenter.
Så vad? Jag är sjuk, och han är tvungen att bo med mig? Jag är helt frisk.
Han sa ingenting sådant.
Vilka alternativ har vi? Att han blir avskedad för att man inte vill ha skilsmässa på hans arbetsplats? Hans chef bryr sig inte för familjedramatiken.
Du säger fel saker Han sa att vi måste vänta tills tills tills din far dör.
Jag frös när jag hörde orden. Min far hade knappt fyllt sjuttio och var fortfarande pigg som en katt, han hade sällan någon sjukdom.
Du har fel, sade jag.
Lars har sagt att så snart Gustav Eriksson ger sig av till de andra, så lämnar han dig.
Varför inte tidigare? Har han oroat sig för min far? Min far kommer aldrig att gå bort. Jag tänker inte flytta från min lägenhet, den är min och jag ska inte ge den till Lars.
Men Lars menar att lägenheten blir hans, och du tar med dig sommarstugan, bilen och garaget.
Verkligen? Varför kom du inte och väntade tills allt var klart innan du kom hit idag?
Jag är inte ung längre, jag vill njuta av livet fullt ut. Jag bryr mig inte om han har en lägenhet eller inte, vi kan bo hos mig.
Så vad vill du ha av mig?
Jag vill bara att du låter Lars komma till mig. Inget mer.
Ta honom?
Så här: Jag håller honom inte. Jag har aldrig hållit honom, även om jag först älskade honom djupt och hoppades att han skulle lugna ner sig. Jag trodde barnen behövde en far, men senare såg jag inget misstänkt i hans beteende. Jag inser nu att jag hade fel.
Så du släpper honom? Ärligt?
Självklart. Du kan ta hans saker redan nu.
Nej, jag kan inte bära dem, Lars tar dem när han vill. Du måste bara släppa honom.
Oroa dig inte, jag släpper honom idag. Imorgon ansöker jag om skilsmässa och delar upp tillgångarna rättvist, enligt domstolen. Jag lovar inte att ge honom lägenheten. Den kom från min mormor, och renoveringen betalades av mina föräldrar. Alla kvitton finns, min far är noggrann med sånt. Men du har ditt eget boende ändå.
Det finns inget som hindrar Lars från att bli utan tak över huvudet.
Jag är van vid att han klarar sig.
Farväl, Ingrid.
Farväl, Karin. Jag hoppas vi aldrig ses igen.
Karin gick sin väg och jag började packa Lars saker. Jag tänkte inte göra ett huvudvärkigt gräl med honom, men jag visste exakt hur jag skulle få honom att dra hemifrån själv. Han skulle tro att han när som helst kunde återvända, men så var inte fallet.
Jag tänkte för mig själv: Vad dumt att han tror att han kan vänta på att min far ska gå bort och sedan få min lägenhet. Jag har stängt ögonen för hans hyss i åratal, och nu tror han att han kan göra vad han vill. Det räcker nu.
Lars kom hem från jobbet och märkte inget ovanligt i mitt beteende, förutom att jag vägrade att låta honom äta med mig. Det störde honom inte; han tänkte på sin vanliga kvällspromenad och att han som vanligt skulle komma tillbaka.
Tack för en god middag, älskling, sa han, och sa att han skulle gå en promenad.
Jag svarade: Ja, gå på din kvällspromenad, det är bra för dig i din ålder.
Han blev förvirrad.
I vilken ålder menar du? Jag är ändå över femtio, inte ung längre.
Du är redan gammal, Lars.
Vad menar du? Jag är fortfarande ung!
Du ser märkligt gammal ut, håret blir grått.
Jag sade till honom att han måste se sanningen i ögonen; han åldras, och jag också.
Han försvarade sig med att han fortfarande såg bra ut och att kvinnor märkte det.
Jag svarade att han nyligen börjat ge upp sin plats i bussen åt andra, något han själv berättat för mig.
Konversationen gled ur kontroll, och han klagade på att vi sov i olika rum i ett år. Jag påpekade att hans vän Per, som är i samma ålder, ofta saknar mig.
Jag försökte säga att hans problem kanske bara berodde på hans ålder, men han avfärdade det.
Till slut sade jag att han skulle gå ut, samla sina tankar och återvända, så att vi kunde bestämma hur vi skulle leva vidare.
Han gick ut, men sa att han inte längre ville ha mig vid sin sida. Jag bad honom samla sina saker och gick sedan ut med en tung känsla.
Han ropade att han skulle gå, att han inte ville bli ännu en gammal man som klagar på sin fru. Jag bad honom lämna, men han vägrade att ta någon av mina ägodelar.
Till slut gick han med en väska och rusade mot Karins lägenhet, där hon väntade på honom.
Dagen därpå ansökte jag om skilsmässa. Lars protesterade inte; han trivdes i Karins sällskap, där hon ständigt påminde honom om att han var ung och stark. När egendomen delades fick jag behålla bilen och garaget, medan lägenheten gick till mig.
Jag sålde min sommarstuga och reste med min far till Uppsala, sedan vidare till Malmö och senare till Visby. Min far, Gustav Eriksson, mår fortfarande bra och planerar inte att gå bort någon stund.
Sex månader senare märkte Karin att Lars ofta gick på kvällspromenader och började följa honom. Hon samlade hans saker och lämnade dem vid dörren. När Lars kom tillbaka från sin promenad försökte han förklara för Karin, men hon gick inte ens fram till dörren.
Lars begav sig då till mig. Jag brydde mig inte om att han kallade mig gammal längre.
Han tror att han får ett rum här, tänkte han, men grannarna berättade att jag var borta med min far på en utflykt. Så han stod utan någonstans att gå. Kanske i garaget? Det finns ljus där, man kan fixa avlopp, kanske sätta upp en liten stuga. Våren är redan här och sommaren väntar.
Jag tänkte att han kanske kunde hitta en annan ung tjej, för han är fortfarande ung i själ och hjärta.
Och så gick min berättelse i en dammig bok som nu ligger på vinden, ett minne av en tid då kärlek, svek och ålder alla vävde sig samman i vårt lilla hem i Gamla stan.
