Märta Svensson gick upp för att börja jobba tidigare än vanligt. På helgerna lämnar ungdomarna alltid kvar en hög med skräp, så hon kom till gården redan vid fyra på morgonen för att hinna med allt. Hon har jobbat som fastighetsskötare i många år, men livet såg en gång annorlunda ut.
När hon greppade sopborren kom hon på sin älskade son, som hon fick när hon var 35 år. Hon hade inte haft någon tur med män, så hon bestämde sig för att ägna sig helt åt barnet. Hennes man, Sten, var en riktig trögstövel. Sonen, Sven, var smart och stilig, men han ogillade verkligen att bo i det här kvarteret.
Mamma, när jag blir stor ska jag bli en riktig man! sa han till Märta.
Självklart, min son, hur skulle det annars gå till? svarade hon med ett leende.
När Sven fyllde sexton lämnade han hemmet och flyttade till ett studenthem nära yrkesläroverket i Täby. Märta ogillade att han var så långt borta, men han lovade att komma på besök oftare.
I början kom Sven faktiskt regelbundet. Senare fick han en flickvän och började nämna hemmet allt sällre. En dag kom han tillbaka och meddelade att han var allvarligt sjuk. Märta kunde inte förstå varför livet nu kastade så tunga prövningar på henne och sonen.
Läkaren föreslog att behandlingen skulle ske på ett annat sjukhus, men det krävde stora pengar. Utan att tveka sålde Märta sin lägenhet för att samla ihop de pengar som behövdes. En natt ringde telefonen.
Din son finns inte längre! sade läkaren.
Märta kände att livet hade förlorat all mening utan sin älskade Sven.
En morgon, som vanligt, gick hon ut för att sopa gården. Där möttes hon av en man i blå skjorta, som gick med sin stora golden retriever.
God morgon! ropade han glatt.
God morgon! Är du ute så tidigt? svarade Märta.
Det är trist att sitta hemma. Jag tar en promenad med hunden och hänger lite med er, skämtade mannen. Det var Sven Lindberg, en ensamlottad singel som ofta gick runt i området.
Märta rodde sig lite i sina kinder av hans uppmärksamhet, men fortsatte sitt arbete. Plötsligt fick hon syn på något på en bänk en telefon. Ingen annan syntes i närheten. Hon plockade upp den, slog på den och en bildspel startade. Någon hade tydligen tagit bilder och glömt telefonen. När hon såg närmare på bilderna började hon gråta.
Sven! Min son! snörvlade hon.
Telefonen ringde då. Märta blev förskräckt men svarade.
Hallå? Det här är min telefon, kan jag få den tillbaka? hördes en kvinnlig röst.
Självklart. Jag hittade den i parken på en bänk. Kom förbi adressen nedan, svarade Märta och läste upp adressen.
Klara, en ung kvinna med en vitsippa i håret, kom fram med en liten väska. När dörren öppnades såg Märta en ung man stå bakom Klara.
Varför har du bilder på min son i telefonen? frågade Märta.
Vad menar du? svarade Klara förvånat.
Mannen steg in.
Sven! skrek Märta och föll ihop medvetslös.
Mannen rusade fram:
Vad har hänt?
Hon har tydligen blandat ihop dig med någon annan. Vi måste ringa en ambulans, svarade Klara.
Efter femton minuter hade läkarna fått Märta tillbaka till medvetandet. När de gått, fick hon äntligen svar på hur sonens bilder hamnat i telefonen.
Märta, något återställd, såg på Klara.
Känner du mig? Hur hamnade bilderna på min son i min telefon? frågade hon, tydligt upprörd.
Jag heter Klara, svarade hon. Jag och din son träffades för ett tag sedan. Men han lämnade mig när han fick reda på att jag var gravid, suckade hon tungt.
Lämnade dig? Men han har aldrig sagt nåt om dig, undrade Märta.
Vi såg varandra i ett par månader. När jag berättade att jag väntade barn så försvann han helt. Jag tänkte att han var rädd, förklarade Klara.
Nej, Klara. Nu förstår jag varför allt gick så här. Min son var allvarligt sjuk. Han ville inte vara en börda för någon, inte ens för dig. Sven har varit borta i flera år Märta brast i tårar igen.
Klaras ögon vidgades.
Hur menar du han är borta? frågade hon förvirrat.
Han gick bort. Jag sålde lägenheten för att rädda honom, men det räckte inte. Vi hann inte svarade Märta, knappt behärskad.
Klara suckade djupt.
Jag fattar nu. Han ville bara skydda mig, inte ge mig mer smärta
Klara ropade då på pojken som stått tyst i hörnet.
Elias, kom hit!
Elias steg in i rummet.
Mamma? frågade han.
Elias, min pojke, minns du att jag berättade att din far hade lämnat oss? Det var inte så. Han var allvarligt sjuk och gick bort innan du föddes. Och det här är din mormor, sa Klara och pekade på Märta.
Märta rörde sig till bröstet och omfamnade sin grandson med värme.
Mormor, mumlade Elias blygt.
Så, min kära, kom hit, Märta kramade honom.
Klara log:
Vill ni kanske flytta in hos oss? Vi har gott om plats och skulle älska att ha en mormor här, dessutom!
Nej, Klara, jag trivs i mitt kvarter. Men jag kommer gärna på besök, svarade Märta.
I samma stund knackade det på dörren.
Får jag komma in? stod Sven Lindberg med en stor bukett blommor i handen. Han räckte den till Märta.
Detta är till dig, Märta Svensson. Vill du ta en promenad? frågade han.
Självklart, svarade hon med ett leende.
Från köket kikade Klara och Elias fram.
Tar du med er oss? ropade de i kör.
Bara om ni är snälla, skämtade Sven.
Två månader senare var Märta Svensson gift med Sven Lindberg. Hans hund, Vargen, jublande välkomnade de nya familjemedlemmarna. Vargen gick ofta ut på promenader med Elias, medan den glada mormorn bakade kanelbullar och äppelknyltor till alla.
Vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser, lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att fortsätta skriva!
