Marta Valtersson går till jobbet tidigare än vanligt. På helgerna lämnar ungdomen alltid mycket skräp ute, så hon anländer klockan fyra på morgonen för att hinna med allt. Hon har varit trädgårdsmakare i åratal. Förut hade hennes liv en helt annan ton.
När hon tar upp sopkvasten minns Marta sin älskade son, som hon fick när hon var 35 år. Hon har haft otur med män, så hon bestämmer sig för att ägna sig åt barnet. Hon hörde aldrig någon kärlek i sin gamla relation med Stig. Sonen är smart och stilig, men han ogillar bo i den här stadsdelen.
Mamma, när jag växer blir jag en grym man! ropar han till Marta.
Självklart, min pojke, hur kan det vara annat? svarar hon uppmuntrande.
När pojken fyller 16 flyttar han till ett studenthem närmare teknikgymnasiet. Marta ogillar att sonen nu bor så långt bort, men han lovar att komma och hälsa oftare.
I början dyker Sven verkligen in på besök. Sen får han en flickvän och minns hemmet allt mer sällan. Till slut återvänder han för gott och meddelar att han är allvarligt sjuk. Marta kan inte förstå varför just hon och hennes son drabbas av så tunga prövningar.
Hon måste samla all sin kraft för att kämpa. Läkaren föreslår att behandla Sven på en annan klinik, men kostnaden är enorm.
Utan att tveka säljer den sorgtyngda mamman sin lägenhet. En natt ringer telefonen.
Din son är borta! säger läkaren.
Marta vill inte längre leva. Hans liv förlorar all mening utan den kära sonen.
En morgon, som vanligt, går Marta ut för att städa gården.
God morgon! hälsar Anders Ljung, som går ut med sin hund.
God morgon! Är du ute så tidigt? svarar Marta.
Det är tråkigt att sitta hemma. Jag tar ut hunden och får en stunds prat, säger han glatt.
Anders är en ensam änkling. Marta blir lite blyg för hans uppmärksamhet.
Bra, vi går vidare så att du kan fortsätta arbeta, säger han och fortsätter promenaden med hunden.
Marta sätter igång med arbetet, men märker plötsligt något på en bänk. Det är en telefon. Hon ser sig omkring ingen i närheten. Hon plockar upp den och slår på den. På skärmen visas bilder. Någon har tydligen glömt telefonen efter att ha tagit foton. När hon ser närmare på bilderna brister hon i tårar.
Min son! Sven! stönar hon.
Telefonen ringer oväntat. Marta blir förvirrad men svarar.
Hallå! Är det här min telefon? Kan jag hämta den? hörs en kvinnas röst.
Ja, självklart. Jag hittade den i parken på bänken. Kom hit till adressen, svarar Marta och läser upp den.
Kvinnan kör fram för att hämta telefonen. När dörren öppnas ser Marta en ung man stå bakom henne.
Ursäkta, varifrån har du bilder på min son? frågar Marta.
Eva? svarar kvinnan förvånat.
Mannen går in i lägenheten.
Sven! ropar Marta Valtersson och faller ihop medvetslös.
Mannen rusar fram till henne:
Vad har hänt?
Kanske har du förväxlat någon, vi måste ringa efter en ambulans, svarar kvinnan.
Fifton minuter senare vaknar Marta till liv igen tack vare sjukvårdspersonalen. När de lämnar rummet får hon äntligen veta hur bilderna hamnade på telefonen.
Marta, lite återhämtad, ser på Eva.
Känner du mig? Hur fick du bilder på min Sven? frågar hon, med darrande röst.
Jag heter Eva, svarar hon. Vi träffades tidigare med din son. Men han lämnade mig när han fick reda på att jag var gravid, säger hon och suckar tungt.
Lämnade? Hur menar du? Han har aldrig sagt nåt om dig, blir Marta förvånad.
Vi dejtade i några månader. När jag berättade att jag väntade barn försvann han. Jag tänkte att han var rädd, svarar Eva.
Nej, Eva. Nu förstår jag varför det hela gick så här. Min son blev svårt sjuk. Han ville inte vara ett börda för någon, inte ens för dig. Sven är borta sedan länge Marta låter tårarna flöda igen.
Evas ögon blir stora.
Hur menar du han är borta? frågar hon förvirrad.
Han gick bort. Jag sålde min lägenhet för att rädda honom, men det räckte inte. Vi hann inte svarar Marta, med ansiktet rött av känslor.
Eva reflekterar en stund och suckar:
Jag förstår nu. Han ville bara skydda mig. Han ville inte ge mig mer smärta
Sedan ropar Eva på pojken som stått tyst vid dörren.
Erik, kom hit!
Erik kliver in i rummet.
Ja, mamma? frågar han.
Erik, minns du att jag berättade att din far hade lämnat oss? Det var inte sant. Han var allvarligt sjuk och dog innan du föddes. Och det här är din mormor, säger Eva och pekar på Marta.
Marta blir rörd. Hennes blick mjukas när hon ser på sitt barnbarn.
Mormor, säger Erik försiktigt.
Son, kom hit, säger Marta och omfamnar honom.
Eva ler:
Vill ni flytta in hos oss? Vi har plats nog och skulle bli glada att ha er. En mormor behövs alltid!
Nej, Eva, svarar Marta. Jag trivs i mitt kvarter, men jag kommer gärna på besök.
Dörren knackas.
Får jag komma in? frågar Anders Ljung med en stor bukett blommor i handen. Han räcker den till Marta och säger:
Detta är till dig, Marta Valtersson. Ska vi ta en promenad?
Såklart, svarar hon med ett leende.
Från köket tittar Eva och Erik fram.
Tar du också med er dem? frågar de i kör.
Om ni är snälla, svarar Anders med ett skämt.
Två månader senare är Marta Valtersson gift med Anders Ljung. Hans hund, Vargen, blir extra glad över de nya familjemedlemmarna. Han springer ofta med Erik medan den lyckliga mormorn bakar kanelbullar till alla.
