Telefonen väckte mig, Alva, klockan fem på morgonen. Ett okänt nummer ringde.
Ja, svarade jag torrt.
Alva? hördes en hög och glad kvinnlig röst. Är det du?
Jag, svarade jag nonchalant.
Det är jag, fortsatte den glada kvinnan. Känner du igen mig?
Jag känner igen dig, svarade jag artigt för att inte förolämpa, även om jag inte hade en aning om vem som ringde.
Jag var säker på att du skulle känna igen mig direkt, sade hon med ett leende. Vad skönt att jag fick tag på dig. Kan du prata nu?
Jag kan.
Perfekt. Jag, min man och våra barn är redan på stationen. Vi klev av tåget för en timme sedan. Hör du mig bra?
Bra.
Din röst är lite låg. Är du säker på att allt är okej, Alva?
Allt är bra.
Jag är så glad för din skull. Till en början tänkte vi bo på ett hotell. Vi trodde vi inte hade någon släkt i den här staden. Men sedan kom vi på att du finns här. Förstår du?
Jag förstår.
Så bra att vi kom på dig. Du kan inte ana hur glada vi var, särskilt barnen.
Jag kan föreställa mig.
Min man sa genast: Ring Viktoria. Hon sviker dig inte.
Han hade rätt. Jag sviker dig inte.
Så, får vi stanna hos dig? Förstår jag rätt?
Ja, jag ger er plats.
Vi är bara här en kort stund, fortsatte kvinnan glatt. Bara några veckor. Vi ska kolla på staden och sedan åka hem igen. Det är mycket att göra hemma, och som man säger: på besök är det trevligt, men hemma är bäst. Håller du med?
Jag håller med.
Det tänkte vi också, särskilt min man. Han menade att det inte gick att tänka sig att Alva inte skulle ta emot oss. Vi är ju släkt, även om vi är avlägsna och senast sågs för tio år sedan, men ändå släkt. Stämmer det?
Ja.
Bor du ensam nu?
Ja, jag bor själv.
I en tre-rums lägenhet?
Ja.
Så vi är på väg till dig?
Kör på.
Vi är där om en timme. Bor du fortfarande där?
Jag bor fortfarande där.
Då får du vänta. Vi är snart framme.
Jag väntar, svarade jag.
Viktoria lade på luren, ställde den på nattduksbordet, vände sig om, drog täcket över huvudet och somnade utan att tänka på vem hon precis hade pratat med.
En timme senare hördes en knackning på dörren. Viktoria kastade en blick på klockan, slöt ögonen och rullade omkull. Telefonen ringde. Alva sov.
Efter en stund började folk banka på dörren. Alva var likgiltig. Äntligen ringde telefonen igen.
Ja, sa Viktoria utan att öppna ögonen.
Alva? ropade den glada kvinnan.
Ja.
Det är vi. Vi har kommit. Vi ringer och knackar, men du öppnar inte dörren.
Ringer du?
Ja.
Varför hör jag dig inte?
Jag vet inte.
Ring igen.
Det lät en signal i lägenheten.
Vi ringer, sa kvinnan.
Nej, svarade Alva, jag hör dig inte. Knacka nu.
Ett knackande hördes vid dörren.
Vi knackar, sa kvinnan.
Nej, svarade Viktoria, jag hör inget.
Jag tror jag har missat, sa kvinnan.
Vad? frågade Alva.
Var är du nu, Alva?
Vad menar du med var? Hemma.
Hemma var?
I Uppsala, svarade Viktoria utan att tänka. Var annars skulle jag kunna vara?
I Uppsala? Varför inte i Stockholm?
Jag flyttade för nio år sedan, direkt efter min skilsmässa.
Varför?
Varför skilsmässa?
Varför flyttade du?
Jag tröttnade på Stockholm, så jag flyttade. För många obehagliga minnen.
Är det bättre i Uppsala?
Självklart. Mycket bättre.
Vad är bättre där?
Allt. Vad jag än gör, inga dåliga minnen. Vad pratar jag om? Kom och se själva. Hur många är ni?
Vi är fyra. Jag, min man och två barn. Den äldre heter Erik, den yngre Axel. Axel vill börja på universitetet för tredje gången i år.
Så, alla fyra, kom. Vi har också ett fint universitet här.
När ska vi komma?
Så snart som möjligt.
Det går inte nu. Jag har mycket att göra i Stockholm. Axel vill bara studera i Stockholm. Vi kom hit för att hitta jobb. Vi hade tänkt bo hos dig ett år, men så gick det.
Så ni kommer inte idag?
Nej.
Tråkigt. Jag var redan förberedd.
Det är synd för oss också. Du kan inte föreställa dig.
Jag kan föreställa mig.
Nej, du kan inte föreställa dig. När jag tänker på vad som väntar oss, vill jag bara sluta leva.
Jag bestämde att samtalet skulle avslutas.
Okej, sade jag, om ni inte kan nu, kom när ni kan. Jag är alltid glad att se er. När ni bosätter er i Stockholm, skicka er adress till mig. Jag kommer på besök, också för ett par veckor. Så får vi se. Jag har ingen annan i Stockholm än dig. Är vi överens? Skickar du mig adressen?
Men jag hörde inget svar, för samtalet bröt plötsligt.
Gilla och lämna era tankar i kommentarerna!
Om ni vill läsa fler berättelser, kommentera och glöm inte gillaknappen. Det inspirerar oss att skriva mer.
