Kära dagbok,
Jag har alltid känt mig osäker på varför mamma och pappa verkar så kalla mot mig. Jag tror att jag ofta irriterade pappa, och mamma verkade mest gå igenom sina föräldrauppgifter som om de vore en uppgift på en checklista hon var mer fokuserad på sin mans humör än på mig.
Mormor på fars sida, Karin Andersson, försökte förklara att pappa jobbar långa dagar som lastbilschaufför, mamma har ett heltidsjobb så att jag inte ska behöva någon brist, och dessutom tar hon hand om alla hushållssysslor. Jag fick först reda på sanningen när jag var åtta år och råkade höra deras gräl.
Nina, du har igen saltat soppan för mycket! röt pappa i köket. Du kan inte göra nåt rätt!
Johan, vad i hela… Jag gjorde ju mitt bästa försvarade mamma sig.
Alltid ditt bästa. Du kunde inte ens föda en son! Alla män skämtar om mig en ovärdig fru!
Det är knappast så att någon faktiskt skrattade åt honom han var en hård man som kört långa sträckor i sin egen lastbil och sett mycket på vägarna men i hans röst låg en bitterhet mot mig som gjorde mig knäppa.
Jag förstod plötsligt varför de ofta skickade mig till mormor när pappa kom hem från sina långa körningar de orkade inte se mig som deras egen.
Mormor och jag brukade göra läxor tillsammans, baka kanelbullar och till och med sticka enkla tröjor. Trots det kändes det tungt att se mina föräldrar så här.
Kort därefter meddelade Johan och Nina att de skulle flytta till en större stad Göteborg. De kände att de hade stannat för länge i den lilla byn, ville ha nya möjligheter och kanske, hoppas, att en son skulle dyka upp på den nya orten. Beslutet fattades av pappa, och mamma följde med, som vanligt.
Problemet var att de inte ville ha mig med i det nya livet.
Du får bo hos mormor, så hämtar vi dig senare, mumlade mamma med blicken ner.
Jag vill inte åka med er ändå jag trivs bättre med mormor, svarade jag stolt, fast mitt hjärta bultade av sår.
Så jag stannade kvar med min älskade mormor, nära vänner och förstående lärare. Jag tänkte inte längre låta deras val påverka mig.
När jag knappt hade fyllt tio år föddes deras efterlängtade son, min bror Bosse. Pappa meddelade det via videosamtal en stund av festlighet mitt i ett annars tomt förhållande. Under alla dessa år hade de aldrig besökt mig; mamma ringde bara ibland, och pappa skickade korta hälsningar.
De skickade ibland några tusen kronor till mormor, men mest var jag själv den som bidrog till hennes försörjning. Ett år senare bestämde mamma plötsligt att jag skulle flytta in till dem och kom själv på besök.
Så, solstrålen, pep hon. Nu ska vi bo alla tillsammans. Du får äntligen lära känna din lillebror Så blir vi en riktig familj.
Jag vill inte flytta någonstans, protesterade jag. Mormor och jag trivs.
Sluta tjata, du är ju vuxen nu, du måste hjälpa mamma, svarade hon.
Nina, håll i dig! hoppade in mormor. Om du tänker göra mig till gratis barnvakt så stoppar jag dig!
Det här är min dotter, vi löser det själva! svarade mamma skarpt.
Mormor hotade med att anmäla dem för att ha övergivit barnet. Jag hörde knappt vad som sades när hon skyndade mig till affären. Dagen därpå reste mamma iväg igen.
De kommande tio åren såg jag mina föräldrar försvinna. Jag gick klart grundskolan, sedan gymnasiet och fick med hjälp av mormors gamla vän, Ivar Johansson, ett jobb som bokhållare på ett litet företag i Norrköping.
Där träffade jag lastbilschauffören Viktor, och vi började planera bröllop. Men Viktor fick skjuta upp vigseln när mormor gick bort. Pappa och mamma kom till begravningen tillsammans; Bosse lämnades hos en vän, för en pojke skulle väl inte delta i en sorglig ceremoni.
Jag var förkrossad, men mormors förlust krossade mig ännu mer. Kanske förstod jag först då vad pappa menade vid minnsbordet efter begravningen:
Så lägenheten är förfallen, mumlade han, blickandes omkring. Det blir nog inget med den.
Kalle svarade mamma med en anklagande ton. Det är inte nu
Vad vill du säga? Vi måste lösa allt nu. Vi måste åka, Bosse är ensam.
Ivar föreslog att vi skulle anlita en mäklare för att sälja den lilla lägenheten i Göteborg.
Vad ska du sälja, Kalle? frågade Ivar.
Lägenheten. Bosse behöver ett eget boende Pengarna räcker kanske inte till en bra lägenhet i vår stad, men de kan täcka förskottet, och när Bosse blir arton kan vi betala av lånet.
Jag tittade likgiltigt ut genom fönstret, utan att delta i diskussionen.
Menar du att du vill kasta bort din egen dotter? frågade Ivar. Vart ska hon bo då?
Hon är redan en vuxen kvinna! svarade pappa. Låt henne gifta sig, så får hennes man ett hem.
Hmm sa Ivar, en gammal vän till mormor. Kanske hade Ninas idé om dig rätt Men inget händer, Kalle. Det finns ett testamente som lagligen visar att lägenheten hör till mig.
Pappa förblev tyst.
Så du har påverkat mormor? kastade han en bitter blick mot mig. Vi får se om testamentet kan överklagas.
Det hade Ninas plan, sa Ivar lugnt. Måste du förstå att jag inte ger upp min dotter.
Pappa insåg snabbt att lagen stod på min sida, men han tänkte ändå kämpa det skulle kosta mycket och gav ingen garanti för vinning.
Märta, har du någon samvete? försökte han driva med mig. Du ska gifta dig, mannen betalar, Bosse behöver boende han är ändå en man. Avstå från arvet!
Aldrig, svarade jag bestämt.
Vi kan betala dig tusenhundra kronor till förskottet, så kan du ta ett lån, föreslog han.
Jag vill inte, och jag vill inte prata med dig alls!
Då får du se vad som händer! skrek han. Jag ringer polisen!
Jag hade bestämt mig för att följa mormors vilja, att inte stå utan tak över huvudet. Pappa hatade myndigheter, föredrog att undvika dem. Så gick han och mamma tillbaka till sitt liv och lät mig gå min egen väg i fyra år.
Under den tiden gifte jag mig med Viktor, och vi fick en dotter, Alva. Pengarna räckte till precis vad som behövdes, och vi levde lyckligt i vår lilla villa i Skåne. En dag ringde min mamma i panik:
Du är skyldig allt! skrek hon i telefonen, gråtande. På grund av dig dog Kalle!
Hon menade att om jag inte blottade mig i den förbannade lägenheten hade pappa inte behövt köra så många långa turer.
Behöver du hjälp med begravningskostnaderna? svarade jag tyst.
Jag kände medlidande med Johan, men såg honom bara som en främling, inte som min far.
Jag behöver inget! På grund av dig blir Bosse föräldralös! Lev med det! hängde hon upp.
Märta, du förstår att du inte är skyldig till något? frågade min man, som stod vid min sida. Han såg hur hennes ansikte blekna.
Kanske om jag
Det finns inget att säga! Sluta drömma! De övergav dig för länge, du behöver inte längre grubbla på det!
Du har rätt suckade jag.
Ett år senare dök hon upp igen utan förvarning, gammal och med tryckt läppar, och krävde nya pengar:
Bosse behöver pengar för att börja på universitetet. Du har glömt att han är din bror, men han ska snart börja studera.
Han skulle troligen inte få någon statlig stipendie, så jag var tvungen att hjälpa.
Sluta säga det till mig, avbröt jag. Jag är inte skyldig något, och du vet det. Du kan inte spela det här.
Jag ser att ni lever bra, svarade hon. Ni har renoverat ert hem, köpt nya möbler och tv-apparater. Det tog er två år att spara, resten köpte ni på kredit, men ni har nästan betalat av lånet.
Jag svarade inget jag hade ingen tid att försvara mig inför den här främlingen.
Om du säger något mer illa om mormor, kastar jag dig! varnade jag. Jag har inga pengar, och om jag hade det skulle jag inte ge dem.
Så sluta gnälla! Jag ser hur ni lever.
De hade faktiskt precis gjort en stor renovering, köpt nya soffor och en ny spis. De hade sparat i två år, resten gick på lån som nästan var avbetalda. Jag ville bara sluta försvara mig mot en kvinna som egentligen inte var min mor.
Du kunde åtminstone fråga om barnbarnet för artighetens skull
Hon har båda föräldrarna, så hon har det bra, avfärdade hon. Men vi får ingen hjälp med Bosse!
Jag tror att ni lever på pension efter att er försörjare gått bort, och du arbetar säkert. Så lev på era egna pengar. Låt Bosse gå på högskolan.
Så du tror att Kalle drömde om att hans son skulle få en hög utbildning!
Tillräckligt! Jag ger dig inga pengar. Diskussionen är avslutad.
Ett gammalt sår rev sig upp i mitt hjärta mina föräldrar hade aldrig riktigt planerat min framtid. Mamma gick mot dörren.
Om du inte vill samarbeta, blir det annorlunda, sa hon och gick.
På kvällen berättade jag för Viktor om hennes besök.
Vad kan hon hitta på? frågade han medan han hällde upp kaffe. Hur skulle hon kunna ta våra pengar när vi inte har några?
Jag vet inte, svarade jag. Men jag är säker på att hon har någon plan. Hon skulle inte bara komma hit utan anledning.
Jag fick snart en kallelse till tingsrätten. En vecka senare frågade jag min mamma lugnt:
Är du galen? Vad har du för plan inför rättegången?
Jag ska tvinga dig att hjälpa min bror, svarade hon. Det finns en lag som säger att du måste låna. Du kan ändra dig, men du får inte göra bort dig i domstolen.
Så du menar att du vill gå på domstol och skämmas?
Lagen är på min sida. Jag är en mamma och jag skyddar mitt barn!
Så jag är inte ditt barn, mumlade jag och lade på luren.
I rätten gjorde Nina en dramatisk föreställning, tårar i ögonen, och berättade hur hon tvingades lämna mig hos mormor, hur hon födde Bosse efter år av väntan och hur hennes man dog i en trafikolycka och tog med sig deras försörjning. Domaren lyssnade med medkänsla, medan jag stilla presenterade sanningen om vår familj.
Domstolen såg på Bosses pension och Ninas lön och bedömde att vår lilla familj låg långt under fattigdomsgränsen. De avslog hennes talan.
När jag lämnade rätten kastade jag ett hastigt, bittert ögonkast mot min dotter. Nina körde iväg utan att säga hej. Jag vet inte om hon någonsin kommer tillbaka med nya krav.
Det är märkligt hur livet får en att växa trots allt. Nu sitter jag här med Alva, vår lilla flicka, och min man Viktor. Vi har klarat oss, men minnet av mina föräldrars spel kvarstår. Jag skriver detta för att förstå hur jag har klarat mig igenom så många stormar och ändå hittat min egen väg.
Märta.
