Hej du! Jag måste bara dela med mig av den där galna historien jag har haft i bakhuvudet i ett år. Det handlar om mig, Sven Svensson, och min gamla kompis Alva. Så här gick det:
Du, Alva, bli inte arg på mig, jag tänker inte bo med dig,
Eller ska vi försöka, Erik? Alva blinkade knappt, och hennes kinder rodnade.
Jag har redan sagt allt, Tove
Alfhild Bergström föddes när jag gick i första klass. Jag minns fortfarande hennes mamma, den vackra Lena med den stora magen som alla i byn beundrade, och hennes stolta pappa Jörgen. En dag rullade Lena ut barnvagnen genom grindarna, och jag kände mig som om jag hade sett ett mirakel.
Jag växte upp, och Alfhild växte också. En dag sprang hon ut ur våra föräldrars grind i en färgglad klänning med en stor rosett på det ljusblonda håret. Hon lekte med sina kompisar och byggde ett litet hus vid staketet. Jag såg allt från mitt fönster mitt emot den andra sidan gatan, precis mitt emot Bergströms hus.
Sven, kan du sköta om Alfhild en stund? bad Lena en dag.
Jag tackade ja, och i nästan ett år blev jag hennes vaktmästare i första klass. Först gick vi tyst till skolan, men snart började Alfhild prata om allt möjligt roliga händelser i lektionen, skämt, hemligheter. Hon fick gärna lektionen klar innan jag var klar, och hon väntade tålmodigt tills jag var fri.
Ibland gick jag hem med mina klasskompisar och Alfhild gick med dem. Jag blev så van att jag varje morgon stod vid grindarna och ficknga henne när hon gick ut, tog i handen och vi gick tillsammans till skolan.
Nästa år, i september, bad Alfhild mig tyst att låta henne gå med sina vänner. Så nu gick tjejerna först och jag följde på ett kort avstånd, redo att rycka in om det behövdes. Och en dag hände det.
På vägen stod en gås och visslade, viftade med vingarna och fräste. Flickorna blev rädda, men jag ställde mig mellan dem och gåsen, och vi sprang förbi med ett skrik.
Sedan flyttade jag till en storby i närheten Umeå för att gå på en tioårig utbildning, och jag var bara hemma på helger och lov. Alfhild verkade glömma mig; hon gick förbi med sänkta ögon och hälsade inte.
Sen började jag på en luftfartsakademi, och jag kom ännu mindre hem. En kväll, när jag hjälpte min pappa med staketet, hörde jag hennes röst: Om du har den rösten, kan du gå vart som helst, till världens ände! Det var en liten tråkig grej, men det fastnade.
En dag när jag bar två hinkar med vatten från den gamla pumpen såg jag Alfhild vid rörposten och hon ropade: Hej! Det slog mig rakt i hjärtat.
Hej, Alfhild, svarade jag lite hängig.
Vi stod och fyllde hinkarna i evigheter, men jag hittade inga ord att prata om. Jag gick hem med en märklig längtan. Jag tror jag föll för henne.
Efter det kom vapenskötsel och jag blev placerad i den norra staden Kiruna. Jag tänkte: Nu ska jag äntligen tala om hur jag känner för Alfhild, hon är ju också vuxen nu. Men när jag återvände hem ett par dagar senare hade min pappa redan lagt upp en plan för hur vi skulle använda extra arbetskraft på gården. På morgonen andra dagen körde vi till skogen för att hugga ved, sedan klyvde vi den och staplade i ladan. Sen bytte vi ut badhusets tröskel, la nya golv i bastun och till och med i ladugården. Så rullade två veckor förbi.
Jag kastade då och då en blick på grannens grind, som ofta var låst. Ibland dök Lena eller Jörgen upp, men Alfhild syntes aldrig. En dag frågade jag min mamma:
Mamma, var är Alfhild?
Hon har gått i skolan i stadens gymnasium, hon bor nu i Sundsvall, svarade hon.
Jag packade ihop och åkte tillbaka till Kiruna utan att träffa henne igen. Ett år senare såg jag henne bara en gång, och det kändes fel. Jag gömde mig bakom gardinerna och observerade henne med en långa, smala bykille som pratade åt sig själv och skrattade åt sina egna skämt. Alfhild log nedlåtande och tittade på honom med en blick som gjorde mig ännu mer obekväm.
Sen fick jag reda på att Alfhild hade gift sig med den där bykillens bror och att de nu bodde i ett äldreboende för äldre. Jag besökte mina föräldrar ibland, och ibland hörde jag hennes röst på avstånd.
Sven, sluta sörja, du är ju ingen pojke längre, verkade mamma ha insett vad som pågick.
Så ja, det är min lilla saga om kärlek, väntan och hur livet bara drar vidare. Hoppas du gillade den! Kram.
