Alva, var inte så hård mot mig, jag tänker inte bo med dig.
Eller kanske vi ska ge det ett försök, Sven?! Alva, knappt blinkande, stirrade på honom och hennes kinder rodnade.
Jag har redan sagt allt, Alva
Ingrid Podbergets föddes när jag gick i första klass. Jag minns hennes mamma, den stora vackra Lena som var känd i hela vår lilla kommun, med den enorma magen, och den stolta pappan Johan. Lena brukade rulla ut vagn från porten, den där vagn som jag alltid ville titta i Det kändes som ett litet mirakel då.
Jag växte upp, och Ingrid växte med mig. Förr i tiden sprang hon ut ur familjens grind i en lysande klänning med ett stort rosett på sina ljusa lockar. Hon lekte med sina kompisar och byggde ett lilla kojor bredvid staketet. Jag såg hela tiden från fönstret i vårt hus på andra sidan gatan, precis mitt emot Podbergets hus.
Sven, kan du gå med Ingrid till skolan, snälla? bad en dag Lena.
Jag tackade ja, och så blev jag nästan ett helt år hennes egen lilla mentor. Först gick vi tyst till skolan, men snart började Ingrid prata om alla möjliga händelser och historier från lektionen. Hon var alltid snabb att gå hem och väntade tålmodigt på att jag skulle bli klar. Ibland gick jag hem med mina klasskompisar och Ingrid gick med oss. Jag blev så van att jag varje morgon stod vid grindarna och när hon kom ut tog jag hennes hand och vi gick tillsammans till skolan.
Nästa september bad Ingrid mig en dag tyst att låta henne gå med sina vänner. Då sprang tjejerna i förväg och jag höll ett lagom avstånd, redo att hjälpa om det behövdes. Så hände det en dag när en gås stod mitt på vägen, vred på halsen och fladdrade med vingarna. Flickorna var rädda, men jag steg fram mellan dem och gåsen och vi rusade förbi med skrikande fniss.
Året därpå flyttade jag till en stora grannby, Vännäs, för att gå i högstadiet och jag kom bara hem på helger och lov. Ingrid verkade ha glömt bort vem jag var, hon gick förbi med sänkta ögon och hälsade inte. Sen gick jag på flygplansutbildning och kom hem ännu mer sällan.
Mamma, vem är den där flickan, Ingrid? ropade jag när jag avbröt middagen och en lång, ståtlig ung dam dök upp vid Podbergets port.
Det är vår Ingrid! svarade mamma och log mot fönstret.
När kom hon hit? undrade jag uppriktigt.
Det är bara så att tiden har gjort sitt, suckade mamma vänligt. Jag blir alltid glad när våra barn får det bästa från sina föräldrar!
Jag fick se Ingrid enstaka gånger i smyg, bakom gardiner av tulpaner som döpte fönstret. En morgon kom hon med två stora hinkar på en planka till vattenkranen, och vinden blåste så att hennes axelblus fladdrade som en segelflygning över den smala stigen. Senare på dagen såg jag henne i en strikt byxdress gå till ett prov, och jag ville återigen följa med henne. Men sista droppen var när jag hörde hennes röst när jag hjälpte pappa att laga stängslet:
Ja, med den rösten skulle du gå hela vägen till Norrskenet!
En dag när jag bar vattenhinkarna ut från våra grindar mötte jag henne vid kranen.
Hej! hälsade Ingrid först, och träffade mig rakt i hjärtat.
Hej, Ingrid, svarade jag lite skärrad.
Vi fyllde hinkarna länge, men jag kunde inte komma på något att prata om. När jag sedan åkte hem den dagen kände jag en bultande längtan. Jag tror jag äntligen hade förälskat mig.
Sen kom övningsuppdraget och jag hamnade i den avlägsna norra staden Kiruna.
Nästa gång jag åkte hem var det med förhoppningar om att slutligen berätta för Ingrid hur jag kände. Hon var ju nu i rätt ålder. Första dagen efter hemkomsten var jag trött och sedan började vardagsjobbet. Pappa, som alltid hade en plan för att utnyttja extra arbetskraft, tog med mig på en dag i skogen för att hugga ved. Vi skulle sedan splittra stockarna och stapla dem i ladan. På kort ledig tid skulle vi också byta ut den nedslitna takplåten på bastun, vilket innebar att vi fick renovera dörrkarmen och lägga om golvet. Till sist bestämde pappa att även ladugårdens golv behövde bytas. Så gick två veckor förbi i ett nafs.
Jag kastade då och då en blick på grannarnas grindar, som oftast var låsta. Ibland dök Lena eller Johan upp, men Ingrid syntes inte mer.
Mamma, varför ser jag inte längre någon Ingrid? vågade jag fråga en dag.
Hon har gått vidare och studerar i Stockholm nu, svarade mamma.
Jag reste då tillbaka till Kiruna utan att ha sett henne igen. Ett år senare fick jag bara en hastig glimt av henne, men det gjorde mig bara mer nyfiken. Jag smög mig bakom gardinerna av linne och såg hur en lång, smal bygdskille gick bredvid henne. Han pratade och skrattade åt sina egna skämt, och Ingrid log artigt men med en blick som tydligt sa att hon inte riktigt gillade honom.
Sen fick jag veta att Ingrid hade gift sig och nu bodde i en hälsocentral i en liten stad på fjällen. Jag kom ofta hem till föräldrarna och hörde ibland hennes röst på avstånd.
Sven, sluta gnälla, du är ingen pojke längre verkade mamma ha förstått min långa längtan.
Och så sitter jag här, på min lilla veranda i Kiruna, och tänker på hur livet har slingrat sig kring Ingrid, Alva och alla de där små stunderna som känns som en varm sommarkväll vid sjön. Hoppas du får en fin dag, och hör av dig när du kan!
