Du vet, Johan, hon är din syster och jag är din hustru. Jag klarar inte längre av att se hur du alltid tar åt våra barn och ger allting till Linnea.
Johan förstod att Katarina hade rätt, men han såg ingen annan väg. När systern behövde hjälp var han den som först räckte fram handen så hade det alltid varit, ända sedan barndomen.
Erik, ge mig en spik, ropade sjusjuåriga Alva medan hon stod på en pall vid den gamla vedspisen.
Varför behöver du en spik? frågade hennes nioårige bror misstänksamt.
Jag ska bygga ett hus för katten.
På nytt igen? Förra gången jag hjälpte dig så sov den inte i den, och du var i veckor besviken.
Den här gången blir den bra, jag vill klä den i tyg.
Så växte de, två skott från samma rot. Mamma arbetade på fabriken i Göteborg, pappan dog tidigt. Trots sin ungdom tog Johan på sig rollen som familjens huvudman. Han lärde sig laga cyklar, byta kranar och laga middagen.
Johan, tror du att jag en dag blir skådespelerska?
Du är redan en skådespelerska. När du föll igår och började gråta, men ändå åt sylt med ett leende det var en sann föreställning.
Åren gick. Johan utbildade sig till elektriker, fick ett arbete i Stockholm och gifte sig med Katarina. Alva läste till lärare, bodde i ett studenthus och kom på besök till sin bror så ofta hon kunde.
Katarina suckade en dag:
Du vet, Johan, din syster är redan vuxen. Kanske är det dags att låta henne klara sig själv?
Hon är inte en resväska som jag bara kan överlämna, svarade Johan tyst. Hon är min syster.
Efter utbildningen fick Alva arbete på en landsby på Östergötland på ett uppdrag. Hon bodde i ett kallt studenthem med en gammal spis och en blygsam lön. Johan kom på varje helg:
Jag sa ju åt dig: köp en värmare.
Det finns inget att köpa just nu, jag måste ändå köpa barnböcker.
Jag har medfört en, och en jacka också.
Ska Katarina bli arg?
Hon blir nog, men du får inte frysa.
En dag ringde Alva med tårar i rösten:
Bror jag väntar barn.
Grattis men varför gråter du?
Han gick. Sa att han inte var redo.
Det är ännu värre för honom. Håll ut. Jag kommer.
Du behöver inte jag klarar mig ändå.
Syster, det är inget att diskutera.
Johan anlände nästa dag med mat, pengar, en filt och barnkläder.
Katarina är mycket upprörd, sade han och satte sig vid köksbordet.
Jag vill inte att min närvaro ska skapa bråk
Lyssna. Min fru är en god kvinna, men det var inte hon som uppfostrade mig.
Du förstår att det här inte bara handlar om att ersätta min förlorade telefon. Det är allvarligt
Det är därför jag är här.
När barnet, en liten pojke, föddes var Johan vid hans sida och höll honom som den dyrbaraste skatt.
Vad ska vi kalla honom?
Mattias.
Ett fint namn. Han kommer att växa och skydda dig, som jag.
Efter födseln fortsatte Johan att hjälpa regelbundet: pengar till blöjblandning, reparationer i rummet, en barnvagn. Katarina höll sig tyst och drog sig undan.
En kväll sade hon:
Jag har inget emot att du hjälper Alva, men när du varje gång tar från vår gemensamma kassa blir det inte stöd längre, utan en börda för oss.
Jag förstår, men jag kan inte göra annat.
Jag kan inte leva med känslan av att din syster alltid är först och vi alltid blir andra.
Johan tystnade. Han älskade både syster och hustru lika mycket.
Med tiden stod Alva på egna ben. Hon startade en barnklubb i byn, blev uppskattad och omtyckt. Sonen växte upp till en lydig, tyst pojke.
Johan kom sällan, men varje besök följdes av en gåva:
Mattias, titta vad farfar har medfört ett byggset!
Mamma säger att ni två är gamla med Katarina, att ni har det svårt, men vi måste ändå spara.
Jag är inte så gammal som din mamma tror.
När Johan fyllde femtio år föll hans hälsa på allvar. Då kom Alva till staden med krukor av sylt, husmanskost och sin son.
Katarina, får jag hjälpa till att städa? Alltid är det kaos på Johans bord, skämtade Alva.
Städa på, och laga köttbullarna. Han äter inget utan dig.
Det är inte sant! röt Johan från soffan.
Självklart inte. Det är bara så att du har tunnat ut på en vecka
De skrattade som förr i barndomen. Katarina såg för första gången på Alva utan svartsjuka, utan förståelse.
Du hade rätt, sade hon tyst när Alva gick in i köket. Hon är bra. Jag trodde bara att du måste välja mellan oss.
Jag har aldrig valt. Mitt hjärta rymmer plats för er båda.
Ett år senare föddes deras första barnbarn, en liten flicka i Katarinas famn.
Mattias gick på universitetet, Alva förblev lärare i byn och ringde varje söndag till sin bror.
Hur är det?
Inget speciellt. Katarina stickar, jag tittar på tv. Och du?
Mattias är på lov, vi går på svampjakt.
Bra att han blivit en hederlig man.
Du var hans förebild.
När de alla var gamla, satt de på en bänk under taket till den lilla huset. Alva vände sig mot Johan:
Jag tror att Gud gav mig dig som bror, för utan dig hade jag inte klarat det.
Och utan dig hade jag varit en annan man. Du har alltid funnits där sedan barndomen och än idag. Det kallas inte bara att hjälpa, det kallas att vara familj.
