Vem är du?Märta Andersson steg upp på verandan tillsammans med Niklas och blickade mot den oväntade gästen.Jag är till Märta Andersson! Jag är hennes barnbarn, närmare bestämt hennes ättling. Jag är barnbarn till Erik den äldste sonen till Märta Andersson.
Märta Andersson satt på en solupplyst träsbänk och njöt av de första varma dagarna. Äntligen hade våren kommit. Endast en gammal gudinna kände till hur Märta överlevt den långa vintern.
Inte en vinter till! tänkte Märta och suckade med lättnad. Hon var inte rädd för att gå vidare. Tvärtom, hon väntade på detta ögonblick. Korgarna med ärtor var redan fulla. Hon hade köpt nya kläder.
Ingenting höll Märta Andersson kvar i den här världen.
***
En gång hade hon haft en stor familj sin make, Fredrik Johansson, en högväxt man, och fyra barn tre pojkar och en flicka. De levde i harmoni, hjälpte varandra och bråkade sällan. Barnen växte upp, en efter en, och flög åt olika håll.
De två äldsta sönerna gick på universitetet och spred sig sedan till olika svenska städer för arbete. Den mellersta, som hade svaga skolprestationer, byggde så småningom ett framgångsrikt företag som förde honom utomlands, där han stannade. Dottern lämnade också byn, flög till huvudstaden och gifte sig kort därefter.
I början besökte barnen ofta föräldrarna. De skrev brev, och när mobiltelefonerna kom, ringde de. Barnbarnen anlände en efter en. Märta samlade då och då sin slitna resväska och gav sig på besök hos någon av sina barn.
Allt eftersom barnbarnen vuxit upp och flyttat från hennes vård, hördes färre samtal till Märta. Ringningarna tystnade. Idén att komma på besök förblev bara en dröm arbete, familj, egna barn som blev vuxna.
Anledningen till att någon återvände till den gamla gården var att den gamle maken, Fredrik Johansson, hade gått bort. Man hade trott att den starka mannen skulle leva till hundra år, men verkligheten skedde annorlunda.
När de sista farväl var sagt, började samtalen avta. Märta försökte ringa själv, men insåg snabbt att barnen hade gått vidare. Så levde hon de kommande tio åren. En gång om året ringde någon av barnen, och då gick hon en vecka omkring och log för sig själv.
En dag satt Märta på sin bänk och tänkte på allt som hade hänt.
Hej, tant Märta!En ung man stod bakom staketet och log brett.Minns du mig?
Märta blinkade förvånat:
Niklas!Vad gör du här?
Ja, tant Märta!Svarade han och steg in i gården.
Niklas var son till grannarna, ett par som aldrig kunde klara sig utan en festmåltid. Märta mindes honom som den evigt hungriga pojken som alltid dök upp vid hennes fönster. I nåd gav hon honom mat, kläder som blivit över, och lät honom övernatta när föräldrarna var på sina egna kalas.
Hans föräldrar levde kort. De gick bort, och Niklas fördes någonstans bort. Från den dagen såg Märta honom sällan, men saknaden hängde kvar.
Var har du varit så länge, Niklas?frågade hon med ett leende.
Först på barnhem, sen i värnplikt, sen skola. Nu är jag tillbaka på min lilla hemby. Jag ska återuppbygga den!
Vad ska du bygga?viftade Märta med handen.Alla har spridit sig.
Ingenting!svarade han.Jag försvinner inte!
Så började ett nytt kapitel för Märta. Niklas fick arbete hos den största jordbrukaren i byn, Hans Ivarsson.
På sin fritid reparerade han den gamla stugan som han fått i arv, och hjälpte Märta med trädgårdens sysslor. Märta skämtade att hon inte längre kallade honom för son, utan bara för sin kära vän. Så gick tre år.
Jag måste gå, tant Märta,sade Niklas en dag, som om han bad om förlåtelse.Ivarsson har blivit girig, vill ha arbete utan att betala. Jag ska söka arbete i stan. Ta inte illa upp!
Ingen skada, Niklas, gå med Guds välsignelse!
Märta stod åter ensam. Ibland ville tystnaden få henne att gråta, men dagarna gled förbi i väntan på ett sista avsked. Ändå höll något henne kvar i denna jord.
****
Hej, tant Märta!en bekant röst hördes. Märta vände blicken mot staketet och såg ett känt ansikte.
Niklas!kunde hon tro?
Ja, tant Märta!en lång, välklädd ung man steg in i gården.Jag är tillbaka! På riktigt!
Åh, vilken glädje!utbrast Märta, ivrigt.Kom in, kom in, Niklas! Jag sätter på tebrygget genast!
Te är bra!svarade Niklas med ett leende.Jag är bara på väg hem. Visste inte att jag skulle stöta på dig, så jag tog inga medhavda gåvor!
Efter en halvtimme satt den lyckliga Märta och den ännu lyckligare Niklas vid bordet, drack te ur vackra antika koppar och hade svårt att hitta ord.
Jag är redo att gå vidare, Niklas,snyftade Märta.
Nej, nej!skojade han med fingrarna.Jag är här, vi ska leva tillsammans, tant Märta! Alla ska avundas oss! Jag har tjänat pengar, nu ska jag utveckla min gård! Så du får inte gå någonstans!
En ljus röst av en ung kvinna bröt tystnaden. Märta kikade genom fönstret och såg en flicka i en kort kappa och höga klackar.
Vem är du?Märta och Niklas steg ut på verandan och mötte gästen.
Jag är till Märta Andersson! Jag är hennes barnbarn, närmare bestämt hennes ättling. Jag är barnbarn till Erik den äldste sonen till Märta.
Kvinnan och pojken blickade på varandra.
Jag ringde er, men telefonen var avstängd! Så jag kom på egen hand, på tur!
Kom in!Märta bjöd in med tvekan, medan Niklas snabbt tog upp hennes resväska.
Märta och Niklas såg på Vira, som glatt lade fram sina medhavda smörgåsar och berättade om sig själv.
Jag gillar inte staden. Jag vill bo på landet! Men föräldrarna förstår mig inte. Farfar Erik föreslog att jag skulle bo hos er i några månader. Han säger att om jag stannar på landet så slutar jag längta hem! Han ringde er. Och pappa ringde. Och jag. Men vi kunde inte nå varandra. Ursäkta! Jag blir inte en slarver! Jag har pengar! Dessutom har din far och farfar skickat gåvor! Jag ska bo tills tentorna jag pluggar på distans och sedan åka!
Stanna så länge du vill!svarade Märta till slut.Det gläder mig!
En månad gick. Märta satt på sin bänk och såg hur Vira skickligt arbetar i trädgården. Man kunde inte säga att hon var från staden!
Med Niklas hjälp plöjde Vira den försummade åkern, delade den i rabatter, byggde ett växthus och köpte plantor av grannarna, innan hon med glädje började så.
Niklas själv satt också i arbete. Med sina intjänade pengar började han bygga en modern gård. Han anställde arbetare för att reparera Märtas tak och ersatte den gamla kamin med ett eget värmesystem.
Märta log brett. Ett leende lämnade aldrig hennes ansikte. Hon var inte längre ensam.
Ibland föll en skugga av sorg över hennes ansikte när hon tänkte på att Vira snart skulle resa till staden. Hon hade vant sig vid sin ättling. Men tiden gick och Vira tog farväl.
Hur ska jag klara trädgården själv, Vira?suckade Märta medan hon packade kanelbullar åt sin ättling.
Glöm inte att fylla på vattnet i tunnan, tant. Niklas vattnar! Och jag kommer tillbaka!svarade Vira med ett leende.
Kommer du tillbaka?frågade Märta förtjust.
Självklart! Jag kan inte lämna dig helt! Jag har vuxit för dig, tant. Dessutom föreslog Niklas att vi ska gifta oss i höst! Vem kan gifta sig utan man? Men han är en lantman!
Ett år senare vilade Märta i solen och gungade vaggan med en sovande gammelförälder. Vira och Niklas var på gården. Tillsammans gjorde de gården blomstrande, vilket gynnade hela byn.
Märta såg på den söta sömnen hos sin gammelförälder och tänkte:
Jag har ännu inte nått den sista världen! Jag måste fortfarande hjälpa dem!
Gilla, kommentera och låt dina tankar sprida sig!
Vill du läsa fler drömlika berättelser? Lämna en kommentar och glöm inte att ge en tumme upp. Det inspirerar oss att fortsätta skriva!
