Pappa, har du verkligen tagit in en katt? undrade dottern Alva, som kom på helgen.
Per Andersson stirrade irriterat genom köksfönstret. Där satt den rödkulliga katten igen på hans grönsaksbäddar tredje dagen i rad.
Först åt den av hans tomater, igår sov den bland gurkorna, och idag hade den hittat sig en plats mitt i den unga kålen.
Gå tillbaka till dina ägare, muttrade den gamle och knackade mot glaset.
Katten lyfte huvudet, stirrade med sina gulglänsande ögon och satt kvar, så fräck som om den ägde rummet.
Per drog på sig sina gummistövlar och gick ut på gården. Katten sprang inte iväg, bara tog ett par steg åt sidan och slog sig ner vid stängslet. En tunn, sliten varelse med ett avklippt öra och en splittrad svans.
Så du, stackare? böjde Per sig ner till kålen, granskade skadorna. Du har väl rymt, så nu tar ingen dig hem?
Katten mjauade svagt, nästan som ett rop på hjälp. Plötsligt förstod den gamle att djuret var hungrigt, ögonen glimmade av nöd.
Var är dina ägare? frågade han medan han satte sig på huk.
Katten tassade närmare, gnuggade mot stöveln och spöt mjukt, som om den tackade för att den inte jagade bort den.
Morfar, varför bor en katt i vårt trädgård? frågade lillebrorsson Erik, som kom på landet för att hjälpa till.
Det är grannens. Den har gått vilse eller blivit utslängd jag vet inte.
Vems var den då?
Per suckade tungt. Han visste exakt vems. Fru Hanna Samuelsdotter, grannens änka, hade gått bort för en månad sedan. Släktingarna kom bara för begravningen, huset låg tomt, möblerna fördes bort och katten glömdes.
Den tillhörde farmor Anna, svarade han. Hon är borta nu.
Så katten är ensam?
Ja, den är ensam.
Erik såg den röda löparen med medlidande.
Morfar, kan vi ta den hem?
Så klart inte! skakade Per på huvudet. Jag har knappt något att äta själv, så hur ska du tänka dig att ta hand om den?
Men senare på kvällen, när Erik hade åkt tillbaka till staden, ställde den gamle en skål med rester av köttsoppa på verandan. Katten smög sig försiktigt fram, började äta hungrigt.
Okej, muttrade Per, en gång får man.
Den ena gången blev till daglig rutin. På morgonen stod katten redan vid grindarna när Per gick ut på fälten, tyst och tålmodig, utan ett mjau.
Först fick den matrester, sedan började Per laga gröt och köpa billiga burkar. Han sa för sig själv: Det här är bara tillfälligt, tills katten hittar någon annan.
Kom hit, Rödlurvet, ropade han. Ska vi kalla dig så, eller vad heter du egentligen?
Katten svarade på varje namn. Det viktigaste var att bli kallad.
Sakta men säkert slog Rödlurvet sig in. På dagen solade den i trädgården, på kvällen kom den till verandan, sov i den gamla hundkojan som låg kvar.
Tillfälligt, upprepade Per. Helt tillfälligt.
Veckorna gick och katten gick ingenstans. Den gamle förstod att den hade vant sig vid den röda nosen vid grindarna, det tysta spinnandet på kvällarna och den varma famnen som ibland kröp på knäet när han satt på verandan.
Pappa, har du verkligen tagit in en katt? frågade Alva, som nu var på besök igen.
Jag tog den inte in. Den bara kom själv. En grannkatt, ägaren är död
Så varför matar du den? Låt den gå någon annanstans.
Vem behöver den där gamla katten? klappade Per Rödlurven bakom örat. Låt den få leva.
Det är en onödig kostnad, pappa. Mat, veterinär… Din pension är redan liten.
Vi klarar det, svarade han kort.
Alva skakade på huvudet. På senare år hade fadern blivit märklig pratade med växterna, nu plockade upp en katt
Kanske du ska flytta till stan? Till oss? föreslog hon igen. Varför sitter du ensam här?
Inte ensam. Jag har Rödlurven.
Pappa, allvarligt?
Jag menar allvar. Här är allt vi behöver trädgården och katten.
Alva suckade. Det blev svårare att prata med honom efter moderns död; han hade stängt sig in i sig själv.
På hösten sänkte Rödlurven. Den slutade äta, låg i kojan och flämtade. Per blev orolig som för ett barn.
Vad är det, vännen? satte han sig bredvid kojan. Är du sjuk?
Katten öppnade ögonen, mjauade svagt. Per bestämde sig för att köra den till veterinären i närliggande Ljungby. Han spenderade nästan hela sin pension på behandling, men ångrade inget.
Ni har en fin katt, sa den unga veterinären. Smart och lugn, men åldern har tagit på immunförsvaret.
Kommer den att överleva?
Om du tar hand om den ordentligt kan den leva ett tag till. Bara var försiktig med medicinen.
Hemma byggde Per en liten vårdavdelning på verandan. Gamla filtar, matskålar med mat och vatten. Varje dag gav han piller, tog temperaturen.
Bli frisk, sade han. Jag blir annars så ensam.
Det var sant. På några månader hade katten blivit mer än ett husdjur en vän. Den enda levande varelse som gladdes åt att se Per, som behövde honom.
Morfar, har Rödlurven blivit frisk? frågade Erik, som kom på vinterlov.
Ja, hon ligger och sover på dynan.
Katten låg uppkrupen på den varma dynan, pälsen glänste, ögonen klara. En frisk katt.
Ska den alltid bo här?
Vart skulle den ta vägen? klappade Per katten. Vi är ett team. Jag ger hem, den ger sällskap.
Kände du dig ensam innan?
Per tänkte efter. Utan frun var huset tyst och tomt. Han lagade soppa för en själv, tittade på TV i tystnad, gick till sängs i ett tomt rum.
Ja, väldigt ensam, min lilla flicka.
Och nu?
Nu är det inte så. Rödlurven möter mig när jag kommer från fälten, spinner medan jag lagar middag, sover på knäet när jag tittar på TV. Det har gjort livet bättre.
Erik nickade. Han förstod hur djur kan fylla tomrummet.
Morfar, vad säger mamma?
Hon skulle säga att det är onödigt. Att det är en extra börda.
Och du?
Jag tycker det är värt det. Rödlurven ger mig glädje, och glädje är inte slöseri.
Våren kom med oväntade besök. Fru Sofia, en ung kvinna med ett barn, anlände systerdottern till den avlidna Hanna Samuelsdotter.
Farbror, förlåt att jag stör, sa hon. Jag heter Sofia, Hanna Samuelsdotters systerdotter. Jag hörde att hennes katt bor hos dig?
Peters hjärta slog hårt. Skulle han förlora Rödlurven?
Ja, den bor här, svarade han försiktigt. Vad menar du?
Jag ville bara fråga Efter begravningen styrde vi snabbt hem och tänkte inte på katten. Senare tänkte vi på den och blev ledsna. Vi vill gärna ta med den hem.
Jag förstår, Per kände ett tryck i bröstet.
Ni är trötta på den? För mycket besvär
Nej, jag är inte trött. En fin katt.
Sofia såg ut på trädgården där Rödlurven solade sig bredvid grönsaksbädden.
Åh, hur vacker den är nu! Förr var den så mager och sjuk, men nu är den en ståtlig katt!
Jag har behandlat den. Jag har matat den väl.
Tack så mycket! Sofia var uppriktigt tacksam. Vi tar den, och vi betalar alla kostnader
Per stod tyst. Lagligt sett tillhörde katten någon annanstans den avlidna Hanna. Men hur förklara att Rödlurven under dessa månader blivit en del av hans liv?
Får vi få titta på den? frågade Sofia.
De gick fram till katten. Rödlurven lyfte huvudet, såg vaksamt på de främlingar, gick sedan fram till Per och gnuggade mot hans ben.
Märkligt, sade Sofia. Den känner inte igen mig. Jag har ofta besökt tant Anna.
Tiden har gått, svarade Per. Den har glömt, nog.
Men han förstod att det inte bara var glömska. Katten hade valt en ny beskyddare den som födde den, vårdade den, älskade den.
Lyssna, sa Sofia plötsligt, kanske den kan stanna hos er? Jag ser att den har blivit van vid er, och ni har fastnat för den
Hur menar du? undrade Per.
Det är enkelt. Vi bor i en lägenhet med ett litet barn. Katten är gammal och är van vid friheten. Vi vill inte stressa den med en flytt.
Men den är er
Den var tanten Annas, men nu är den er. Ni räddade den först från svält, sedan från sjukdom. Så den är er också.
Per kunde knappt tro på sin lycka.
Verkligen? Får den stanna?
Självklart! Men om ni behöver hjälp med mat eller vård, säg bara till. Vi hjälper gärna till.
När Sofia åkte iväg satt Per länge på verandan och strök Rödlurven.
Hör du, min vän? mumlade han. Du stannar här med mig. För alltid.
Katten spann, slutade ögonen i ren njutning.
På kvällen ringde Alva:
Pappa, hur går det? Lever katten?
Den lever. Och vet du vad? Den är officiellt min. Ägarna kom, men lät mig behålla den.
Bra. Så du har vant dig
Vet du, Alva, jag har förstått något.
Vad då?
En ensam människa och en ensam katt räddar varandra. Jag räddade den från svält, den räddade mig från ensamheten.
Pappa, sluta filosofera
Jag filosoferar inte, jag talar sanningen. Nu har jag en mening att stiga upp på morgonen, laga mat, ge medicin. Och glädjen i att någon spinner bredvid mig när jag kommer hem.
Alva tystnade. Kanske för första gången insåg hon hur viktig den där katten var för sin far.
Pappa, flyttar du ändå till staden?
Aldrig. Jag har allt här huset, trädgården, Rödlurven. Vad behöver jag av stadens brus?
Så du stannar då?
Jag stannar. Vi stannar.
Ett år passerade. Per och Rödlurven levde i sin lugna rytm. Morgonens frukost, promenad i trädgården, dagsuppgifter, katten sov i skuggan. Kvällens middag, TV, katten i knäet.
Grannarna såg dem tillsammans:
Per Andersson, er katt har blivit riktigt tam!
Det är vår, vi är ett.
Och så är det. De räddade varandra en gammal ensam man och en gammal, obetydlig katt. I varandra fann de den värme och mening de båda sökt.
Vad mer behövs för lycka?
Rödlurven spinner på sin ägares knä, och Per Andersson tänker: hur klokt att jag inte jagade bort den hungriga vandraren. Hur klokt att jag visade medkänsla
Ibland tas de viktigaste besluten inte av förnuftet utan av hjärtat. Och de blir de rätta.
