Vet du, Maja, för att se så där glittrig i guld måste jag gå upp klockan fem varje morgon, mjölka korna, ge kalvarna mjölk, dela ut foder och sen bege mig till mitt ordinarie jobb. Så det finns ingen anledning att vara avundsjuk. Om du bara hade sett hur livet på landet faktiskt är, hade du nog tänkt annorlunda.
Åh, Elin! Så stilig du är! Du kan inte ens låtsas att du bor i en liten by. Titta på dig, allt i guld! Halsbandet, kedjan, till och med ett litet armband jag, Maja, pep utan slut. Ja, Elin, du klarar det bra, och folk säger att folk på landet har det tufft. Men när jag ser dig så skulle alla stadsbor genast packa väskorna och köra hem till landet. Det är ju underbart att bo här, se så elegant ut och glittra i guld!
Vet du, Maja, för att se så där ut i guld så måste jag varje dag vakna klockan fem, hinna mjölka korna, ge kalvarna mjölk, kasta ut foder och sen gå till mitt egentliga jobb. Så ingen har någon anledning att avundas. Om du bara visste vad ett riktigt lantliv innebär, hade du inte trott så här.
Elin, jag kan ju inte förstå hur landet är! Jag, till skillnad från dig, har känt kor och grisar ända sedan barndomen, men när du plötsligt blev en riktig bondflicka är fortfarande en gåta för mig. Vi trodde alltid att du efter skolan aldrig skulle komma hem igen.
Åh, vad spelar det för roll vad som var förr? Det som har hänt har hänt. När vi var unga var vi alla maximalister och trodde att livet skulle gå exakt som vi planerade, men så visar det sig att allt blir helt annorlunda.
Elin hade en envis och stark vilja; när hon bestämt sig för något så gick hon igenom det. Redan som liten flicka påstod hon att hon aldrig skulle behöva någon av den där hönsgården, potatisen, korna och foderhögen hon var så vacker och smart att hon förtjänade det bästa, och korna skulle aldrig spela någon roll i hennes liv.
Jag, mamma, kommer aldrig tillbaka till din lilla by. Jag ska gå ut skolan, flytta till Stockholm, hitta en rik fästman, gifta mig och bo i stan. Jag orkar inte stanna på landet!
Okej, Elin, om du vill så är det ditt val, men vem vet vad livet har i beredskap. Landsbygden är inte sämre än staden, folk lever här också. Skulle du gå och mjölka korna, skulle det göra mitt liv lite enklare och jag kan laga middag medan du är ute.
Ja, tänk bara på att jag skulle gå och mjölka korna! Alla skulle skratta åt mig. Mamma, era kor är ju bara ett sätt att hålla mig borta. Jag tänker inte göra det, och håll dig borta från att fråga mig om sånt igen.
Andra barn hjälper till med korna och hjälper sina föräldrar. Vad gör du som är bättre än dem, älskling?
Mamma, vad ska jag jämföra med andra? Jag har mitt eget förstånd
Ingrid, Elins mamma, suckade tyst medan hon gick för att möta sina betande djur på ängen, samtidigt som dottern sminkade sig med lager av kosmetika för att glänsa på byns disco.
Elins kompisar stirrade avundsjukt på den lokala drottningen som aldrig brydde sig om hushållssysslor, aldrig tvättade tallrikarna och inte ens tänkte gå i ladugården. Elin verkade inte veta hur man handskas med korna hon var en sen barnning, oväntad och lite vilsen. Den äldre systern var redan gift och hade barnbarn, och nu fick Ingrid veta att hon var gravid igen. De födde nästan samtidigt med sin äldre dotter, bara två månader emellan. Hur skulle man inte skämma bort den lilla?
Åren gick, barnen växte, föräldrarna blev äldre. Elin tog studenten, med medelmåttiga betyg men en enorm beslutsamhet. Hon bestämde sig för att bli förskollärare ett jobb med rena händer och respekt.
Ingrid suckade återigen när hon tillsammans med sin man sålde några nötkreatur och betalade för Elins ett år långa studier.
Ingen förstod riktigt vad som hände med Elin. Hennes sista år på högskolan gick hon ofta hem till föräldrarna. Hon satt framför spegeln, puttrade sig, tittade ut genom fönstret som om hon väntade på någon, men ingen kom, och hon gick ensam till klubben.
En helg kom svärföräldrarna på besök och sa: “Här har vi varor, här har vi köpmän.” Föräldrarna förstod inte skämten, men Elin kastade sig i armarna på sin blivande man utan att fråga föräldrarna. På fyra år hade hon en pojkvän från samma by som stannat kvar i stan efter gymnasiet, och de hade hittat varandra och blivit kära.
De gifte sig, Elin avslutade högskolan medan hon redan var gift och djupt gravid. Rykten gick om att hon klarade sina tentor bara tack vare sin situation, inte för sina kunskaper.
De köpte en lägenhet i Stockholm och började bo där. Föräldrarna skickade paket med mat så att de unga kunde föda sig själva. Elin satt på föräldraledigheten, medan Viktor, hennes man, jobbade dubbelt. Deras dotter föddes en liten lika vacker som mamma. På två inkomster räckte det knappt, men på tre klarade de sig. Viktor blev irriterad och sa:
Du bestämmer, men jag orkar inte mer. Trött på att ge halva lönen till farbror för en lägenhet. Låt oss flytta tillbaka till landet tills Lina blir äldre, och så är det.
De packade ihop, sålde sin lägenhet och körde till den lilla byn. Viktor fick ett jobb på en gård som mekaniker ett välbetalt jobb med lågt boendekostnad. Elin var först tveksam, men sedan lugnade hon sig. Med mamma och svärmor i närheten fick de hjälp med barnen och maten, och livet kändes som en saga.
Men sagan tog slut när svärmor och Ingrid började klaga på att Elin stod och gjorde sig i spegeln hela dagen medan de jobbade på åkern. “Låt oss turas om att sitta med barnbarnet”, sa de. Elin föredrog att arbeta på åkern, men efter en stund insåg hon att Viktor bara gav henne en blick och hon gick och rörde moroten. Sommaren gick utan skräp på trädgården, och nästa år bestämde hon sig för att plantera fler grönsaker så att hon inte hela sommaren skulle behöva fråga föräldrarna om varje morot.
Viktor började föda upp nötkreatur, tänkte att det skulle gå bra med mjölk och foder. Därför köpte föräldrarna en ko till dem i den nya kommunen. Första tiden var det svårt för Elin att stiga upp så tidigt, men snart gick det bra.
Efter fyra år fick hon ett jobb på en förskola när en kollega gick i pension. De hade byggt upp en stabil gård och levde bekvämt.
Elin märkte att drömmarna om stadslivet gled åt sidan. När du lever hela dagen från tidig morgon till sen kväll med gårdens sysslor, finns det ingen tid att drömma om stan.
Nu har svärmor också flyttat till kommunen, dottern går i skolan, och Elin är fortfarande på landet. Hon har blivit förskolechef. Viktor föreslog en gång att de skulle flytta närmare civilisationen.
Men vad menar du, Viktor? Här har vi vårt hus, vår trädgård, vår gård. Det räcker med pengar, och vi åker ofta till stan ändå. Jag vill inte lämna förskolan, vad skulle jag göra utan den? Vi får vänta på att Lina blir klar med skolan, sen får vi se.
Tjugo år har gått som en dag. Klassen bestämde sig för att återförenas efter att ha avslutat skolan. Många gamla klasskamrater dök upp, men Elins barndomsvänner Katja och Sofia, som hon inte sett på femton år, var också där. Kvällen blev en riktig återträff.
De blev förvånade över hur livet hade förvandlats. En del var nu stadsbor, ingen hade kunnat föreställa sig det. Katja hade hela livet på landet, föräldrarna jobbade på en gård, hon gick i kockutbildning men gifte sig och blev en riktig stadsdam. Sofia hade gift sig med en affärsman, köpt en lägenhet i Stockholm och körde en sportbil. Hon hade aldrig tänkt på att bo på landet.
Alla satt och pratade, bytte telefonnummer och imponerade av varandras livsvägar. När Elin och Viktor kom hem igen, efter en lång dag, var de eftertänksamma.
Förlåt, Elin, att jag tog dig till stan när du inte kunde stå ut med landet. Jag trodde att du skulle trivas i staden, köra bil och allt.
Åh, Viktor! Jag kör ändå bil, men vi lever inte sämre än någon annan. Staden har sina fördelar, men jag gillar livet på landet. Jag blir trött på stadens brus. När jag var liten hjälpte jag inte till hemma föräldrarna skämde bort mig. Jag trodde det var pinsamt, men nu förstår jag att inget kommer utan arbete. Vi hade kanske fortsatt hyra eller betala bolån om vi hade stannat i stan. Jag brukade vara rädd för att damma av bordet, men på landet har jag lärt mig att arbeta. Vi är inte långt ifrån staden, vi kan alltid flytta om vi vill. Vi har ett jobb, ett hem vad mer behövs för lycka?
Så, Elin, när började du verkligen älska landet?
Jag har alltid älskat det, bara inser det nu. Man ska aldrig säga aldrig. Kommer du ihåg hur jag skrek att jag aldrig skulle bo på landet? Så blev det ändå.
Ge en tumme upp och lägg dina kommentarer!
Om du vill läsa fler av våra historier, kommentera och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att skriva mer!
