Alva, du tror väl att jag bara kan glittra i guld och gå omkring som en soluppgång om jag vaknar klockan fem varje morgon, mjölka korna, ge kalvarna mjölk, dela ut foder och sedan bege mig till kontoret? svarade Freja, som stod i den bleka skymningen med en kedja av guld runt halsen och ett tunnare armband som fick hennes fingrar att skimra som vinterdagg. Hon pratade utan avbrott, som om hennes röst var en ström av silver som aldrig torkade.
Det låter som en saga, Alva, men om du bara visste hur livet på landet faktiskt är, hade du nog inte låtit drömmen om guld så lätt flyga förbi. svarade Alva, vars ögon glittrade som två stjärnor på en klar Norrsken-natt.
Alva hade en envis natur; när hon sa något, gjorde hon det. Redan som liten flicka på en gård i Värmland bestämde hon att ängarna, potatisen, korna och kalvarna var onödiga för hennes framtid. Hon var övertygad om att hennes skönhet och klokhet gjorde henne värdig det bästa, och att hon någonsin skulle behöva någon ko igen.
Jag kommer aldrig tillbaka till din lilla by, mamma. När jag är klar med skolan ska jag åka till Stockholm, hitta en rik ung man, gifta mig och bo i staden. Det räcker inte att jag stannar här! sa Alva en morgon medan hennes mor, Märta, lagade frukost på den knarriga köksbänken.
Kanske, kära du, men vem kan säga vad livet har i beredskap? Gården är inte sämre än staden; den har också människor som lever, drömmer och gråter. Om du gick ut och mjölkade korna, hade det gjort mitt hjärta lättare, och jag hade kunnat laga middag medan du återvände med mjölk. svarade Märta med en suck som bar med sig doften av nybakat bröd.
Jag kan inte föreställa mig att gå efter korna! Folk skulle säkert skratta åt mig. protesterade Alva, som om hon såg sig själv som en gigantisk spegel som reflekterade hela byn. Mamma, era kor är som en annan värld. Jag vill inte gå dit, och låt mig aldrig fråga igen.
Märta, som hade övat på att föda kalvar i åratal, såg på sin dotter medan hon sminkade sitt ansikte med lager av rouge och glans, för att göra sig fin till den lantliga diskoteken i en liten källare i Borås. Hennes väninnor stirrade på Alva med avund, för hon verkade flyga över hushållets slitage, tvätta sällan tallrikar och aldrig gå in i ladan. Alva kände sig som en skugga som saknade rätt väg mot korna, som en oväntad storm som kom för sent.
När hennes äldre syster, Inga, redan hade gift sig och fick barn, avslöjades det att Märta var gravid igen. Födda med bara två månader mellan sig, kände Alva sig som en oönskad blomma i en trädgård som redan var rikligt med frukt.
Skolåren gick, och Alva klarade sina slutprov med treor. Ambitionerna svävade som en fjäder i vinden, men hon bestämde sig för att utbilda sig till förskollärare ett jobb som inte var smutsigt, men som ändå krävde respekt.
Märta och hennes man sålde två tjurar och betalade för ett år av Alvas studier. Ingen förstod först att Alva fann sin plats mellan jordens doft och klassrummets tavlor. Hon pendlade ofta hem till gården, sminkade sig framför spegeln och stirrade ut genom ett lågt fönster, som om hon väntade på någon som aldrig komde till den dammiga danshallen.
Månaderna gick, och en helg kom svärföräldrarna med en låda av varor och en märklig gåva: en gammal ko. Alvas föräldrar förstod inte skämtet, men hon kastade sig in i äktenskapet med en ung man från samma by, Erik, som hade studerat i Uppsala och återvänt för att driva gården.
De gifte sig på en vårdag när liljorna doftade som kanel, och Alva avslutade college samtidigt som hon väntade på sitt första barn. Grannarna viskade att hon bara fått godkänt på grund av sin position, men hon svarade med ett leende som glittrade som norrskenet.
De flyttade in i en liten lägenhet i Göteborg, men Erik jobbade dubbelt så hårt, för att försörja dem. När deras dotter, Linn, föddes, var lönen från Erik inte längre räckte till tre personer, och han utbrast:
Jag orkar inte längre betala hyra till din farbror. Vi flyttar tillbaka till landet tills Linn blir äldre, och det är slut.
De packade sina ägodelar, och Erik köpte ett annat hus i en annorlunda del av Landskrona, medan deras gamla hus stod tomt. Erik anställdes på en gård som mekaniker, med ett diplom i maskinteknik, och lönade sig med färre kronor men med frihet från hyra. Alva var först skeptisk: varför tog han med mig till landet? Men snart lugnade hon sig; både Märta och svärmor hjälpte till med mat och barnvagn, som om de vore träd som gav skugga.
Den drömmen om stadsliv var snart förbi. På sommaren gick Alva i trädgården med händerna djupt i jord, skördade morötter utan att någon kommentar hördes. På nästa säsong planterade hon en ny rad med potatis, för att inte behöva be sina föräldrar om varenda morot.
Erik började föda tjurar, som om de skulle ersätta korna. På så sätt byggde de upp en liten gård som producerade både mjölk och kött. Märta och Inga flyttade till närliggande enskilda samhällen, men gav dem en ko som gåvor till de unga.
Efter fyra år fick Alva ett jobb i en förskola i Lomma. Hon väntade tills en plats ledig, när en pensionär gick i pension. Hennes dröm om stadsliv försvann i dimman, ersatt av daglig rutin: vakna i gryningen, mjölka, gå i skogen, laga middag, leda barnen i cirklar.
När hennes dotter växte upp och gick i skolan, blev Alva förskolechef. Erik föreslog att de skulle flytta närmare en större stad, men Alva svarade:
Jag har mitt hus, min trädgård, mitt litet rike. Pengarna räcker, och vi åker ofta till Stockholm för att handla. Jag är lycklig här, där jag kan känna jordens puls. Hon såg på Erik med ögon som glittrade av morgondagg.
Tjugo år flöt förbi som en enda natt. En klassåterförening i Halmstad samlade gamla skolkamrater. Vissa hade blivit stadsbor, andra hade förblivit på landet. Katja hade alltid varit på gården, men tog en kurs i kök och gifte sig med en affärsman i Malmö; nu körde hon en lyxig bil. Tina hade gift sig med Mårten, en ung entreprenör, och bodde i en lägenhet med en liten park. De pratade om sina liv, skrattade, bytte telefonnummer och gick sedan åt olika håll.
När Alva och Erik återvände hem, stilla och eftertänksamt, sa Erik:
Jag tog dig till landet för att du inte kunde stå ut med stadens brus. Men se, vi har vår egen melodi här.
Alva svarade:
Jag kör redan bil i trafiken, men jag trivs lika bra här som i stan. Båda platserna har sina ljus. Jag är trött på stadens ytliga liv, men det betyder inte att jag hatar det. Jag lärde mig att inget kommer gratis; om jag hade fortsatt bo i en hyreslägenhet eller betalat av ett lån hade livet varit annorlunda. Jag minns hur jag en gång var rädd för att torka av tallrikar. På landet har jag lärt mig att arbeta med händerna, att odla, att möta varje dag med styrka. Vi bor nära varandra, och det är allt som behövs för lycka.
När förälskade du dig i landet? frågade Erik.
Jag har alltid älskat det, jag bara insåg det för sent. Man ska aldrig säga aldrig. Kommer du ihåg hur jag skrek att jag aldrig skulle bo på landet? Så blev det så ändå.
Och så fortsatte drömmen, som en mjuk dimma som sveper över skogar och sjöar, där varje steg var både verklighet och fantasi, där guldets glans blandades med morgondaggens kristaller i en evig, surrealistisk natt.
