Tindra, en fyrårig flicka med stora blå ögon, stod och studerade den nya grannen som just hade lagt sig i deras innergård. Det var en gråhårig pensionär som satt på en bänk, med en knakig käpp som han vilade sig på som en trollkarl i en saga.
Farbror, är du en trollkarl? frågade Tindra oskyldigt.
När han svarade nej, rynkade hon pannan lite.
Då varför har du den där stavliknande käppen? fortsatte hon.
Den hjälper mig att gå lite lättare svarade Göran Andersson och presenterade sig för den lilla flickan.
Så du är väldigt gammal? frågade Tindra nyfiket igen.
Enligt dina mått är jag gammal, men på mina vill jag säga att jag bara är lite sliten. Jag bröt benet på foten för en tid sedan när jag föll olyckligt. Så tills jag blir starkare går jag med käpp.
Just då kom Tindras mormor, Karin Larsson, ut ur lägenheten och tog hennes hand och ledde dem mot parken. Karin hälsade på den nya grannen, som log åt dem. Men den 72årige mannen fann sig snabbt mer fängslad av Tindra än av någon annan. Tindra, som ofta väntade på mormor, gick ut i gården lite tidigare för att kunna dela de senaste nyheterna med sin nya vän: vädret, vad mormor hade lagat till lunch och vad hennes kompis hade haft för sjukdom förra veckan.
Göran Andersson gav alltid Tindra en liten chokladgodis. Varje gång öppnade hon paketet, bettog exakt hälften och lade den andra halvan omsorgsfullt i fickan på sin lilla jacka.
Varför äter du inte hela? Smakar den inte? frågade Göran med ett leende.
Den är jättegod, men jag vill dela den med mormor svarade Tindra.
Den vänliga pensionären blev rörd och nästa gång kom han med två godisar. Men Tindra gjorde återigen samma sak: bettog hälften och gömde resten.
Så, vem sparar du dem åt? undrade Göran och log åt hennes sparsamhet.
Kanske kan jag ge dem till mamma och pappa. De kan köpa egna, men det gör dem glada när de får något extra, förklarade Tindra.
Jag förstår. Ni verkar ha en mycket sammansvetsad familj, tänkte Göran. Du har ett stort hjärta, lilla vän.
Och min mormor också, för hon älskar alla började Tindra, men Karin hade redan kommit ut från trapphuset och räckte fram handen till sitt barnbarn.
Tack för godiset, Göran, men vi får inte gå på sötsaker. Ursäkta, men vi måste avstå sa Karin.
Vad kan jag då göra? frågade han bekymrad. Vad får jag ge er?
Vi har allt hemma, tack så mycket, svarade Karin med ett leende. Jag vill bara tacka, men jag vill inte ta emot.
Jag kan inte låta bli. Jag vill gärna bjuda er, för jag försöker bygga bra grannrelationer, svarade Göran med ett brett leende.
Då får vi gå över till nötter, och vi äter dem bara hemma med rena händer. Är det okej? svarade Karin och räckte en liten påse till både henne och Tindra.
Tindra nickade ivrigt, och några dagar senare hittade Karin flera valnötter och hasselnötter i Tindras fickor.
Åh, du lilla ekorren, bär du nötter. Vet du att nötter är en dyrbar tillgång nuförtiden, och att jag behöver mediciner för min man som är lite halt? sa Karin med ett leende.
Han är inte så gammal eller halt, han återhämtar sig, försvarade Tindra vänligen. Han vill ha sina skidor redo till vintern.
Skidor? undrade Karin förvånat. Bra, då får han lite extra energi.
Kan du köpa skidor åt mig, mamma? frågade Tindra ivrigt. Jag vill åka med Göran!
När Karin promenerade med Tindra i parken såg hon Göran gå längs alléen utan sin käpp, steg för steg.
Farbror, jag följer med! ropade Tindra och sprang bredvid honom med en livlig takt.
Vänta på mig också, skyndade Karin efter dem.
De tre började gå tillsammans, och snart fann Karin att den friska promenaden blev en rolig lek för Tindra. Med energi som fick grannarna att avundas sprang hon, dansade på stigen, hoppade upp på bänken och ropade:
Ett, två, tre, fyra! Starka steg, se framåt!
Efter promenaden satte sig Karin och Göran på en bänk i gården medan Tindra lekte med sina kompisar. Hon tog alltid en näve nötter från Göran innan de skiljdes åt.
Ni skämmer bort henne, sa Karin lite generad. Låt oss hålla traditionen till helgdagarna, ber de.
Göran berättade för Karin att han hade varit änkling i fem år och nu äntligen bestämt sig för att dela sin trerumslägenhet i två: en liten etta där han själv flyttat och en tvåa för sin sons familj.
Jag gillar mitt nya boende, och även om jag inte söker mycket sällskap, så behövs vänner, särskilt i grannskapet, sade han.
Två dagar senare knackade någon på Görans dörr. Han öppnade och såg Tindra och Karin stå med en bricka full av kanelbullar och vetebröd.
Vi vill bjuda er på fika, hälsade Karin.
Har ni en tekanna? frågade Tindra.
Självklart, här har vi! öppnade Göran dörren med ett brett leende.
De satte sig med te, kanelbullar och hemlagade kakor, och värmen spreds som en mjuk filt i den kyliga vårvinden. Tindra gick runt och beundrade Görans bokhylla och hans samling av målningar, medan Karin såg på hur hennes barnbarns ögon lyste av förtjusning när Göran tålmodigt förklarade varje tavla.
Mina barnbarn är långt borta och redan studenter. Jag saknar dem, sade Göran. Men din mormor är fortfarande ung i sinnet!
Han räckte Tindra en blyertspenna och ett papper.
Jag har bara varit pensionär i två år, så det finns ingen tid för tristess, påpekade Karin och pekade på Tindra. Dessutom väntar vår dotter på sitt andra barn. Vi har tur som bor i grannlägenheterna, så vi kan hjälpas åt.
Sommaren gick i en enda puls av samtal, skratt och delade nötter. Till vintern köpte Karin egentliga skidor åt Tindra, och de tre började träna på den nypreparerade skidspåret i den lokala parken.
Göran och Karin blev så nära vänner att de nästan bara sågs tillsammans. Tindra, som inte gick i förskolan, tillbringade nästan hela sin tid hos mormor, så trion sågs varje dag. En dag reste Göran till huvudstaden, Stockholm, för att träffa släkt.
Tindra saknade honom och frågade hela tiden när han skulle komma tillbaka.
Han är borta länge. Han sa att han skulle vara en månad, men vi håller hans lägenhet i ordning åt honom, förklarade Karin. Karin och jag har vant oss vid hans sällskap, hans leenden och hjälpsamhet. Han fixar eluttag, byter lampor och allt däremellan.
Efter bara en vecka började både Karin och Tindra längta efter sin vän. De gick ut och stirrade på den tomma bänken där han brukade sitta.
Den åttonde dagen kom Karin ut ur trapphuset, skyndade mot Tindra, och där stod Göran på sin vanliga plats.
Hej, kära granne! sade Karin förvånad. Vi väntade inte så tidigt på dig!
Åh, Stockholmens brus blev för mycket. Alla är upptagna på jobbet. Vad är meningen att vänta ensam hela dagarna? Sa han med ett leende, och såg på dem som om de vore familj.
Farbror, vad gav du dina barn? Godis? frågade Tindra nyfiket.
De vuxna skrattade.
Nej, älskling godis är inte bra för dem längre. De är redan vuxna, så jag gav dem lite pengar. Det är bättre, erkände Göran. Låt dem lära sig på egen hand.
Jag är så glad att du är tillbaka, svarade Karin. Allt känns hemma igen.
Tindra omfamnade Göran, och han blev rörd till tårar.
Vi har massor med pannkakor med olika fyllningar idag. De är mjuka och lätta, lika goda som pajer. Kom och drick te, så kan du berätta hur Stockholm är, bjöd Karin.
Stockholm? Det är en vacker stad, men här är hemmet. Jag har med mig några presenter. Kolla här sa Göran och tog både Karin och Tindra i varsitt knä.
Vad är det? frågade Tindra.
En riktig svensk träsnurra till dig, och en silverbrosch till dig, Karin, svarade han, medan det första vårregnet började falla. Värmen i luften var oväntat tidig, nästan för tidig för våren.
Varför är det så varmt idag? frågade Göran och såg på Karin.
För våren är på väg! svarade Tindra. Snart är Internationella kvinnodagen, och mormor ska bjuda in gäster. Du är också inbjuden, farbror.
Åh, hur mycket jag älskar er, mina kära grannar, sade Göran och steg upp för trappan.
Efter pannkakorna delades ut souvenirer: Tindra fick en färgglad, handgjord trädocka, och Karin en elegant silverbrosch. Trion gick sedan ut på sin välbekanta rutt i parken, den så kallade slitna stigen, som Göran ofta kallade. Snön hade smält till en fuktig spår, men vägen var fortfarande blöt och lerig. Tindra hoppade på de torkande stenplattorna och ropade:
Mormor, farbror, fånga mig! Ett, två, tre, fyra! Starka steg, se framåt!
