20260615
Kära dagbok,
Efter gympasset rusade jag hem med löftet till min man att laga en skir fiskgryta. När jag steg in i lägenheten såg jag Lennart sitta vid köksbordet med ett glas rött vin i handen.
Oj, så du har hittat någon annan, va? sade jag, försökte hålla stämningen lätt. Låt mig åtminstone göra en liten förrätt åt dig
Sitt ner, vi måste prata svarade han utan att lyfta blicken.
Jag hade aldrig sett min man så allvarlig och förvirrad förut. Vad i hela friden hade hänt?
Jag vet inte ens var jag ska börja började han, och suckade djupt. Min sekreterare Karin är gravid med mitt barn. Jag ska lämna dig för henne.
Allvarligt som i en dålig kvällsroman. svarade jag, förvånad. Hur länge har det pågått?
Ungefär ett år. När hon kom började hon genast skicka mig små gåvor och leenden. Jag kunde inte stå emot. Hon är ung, vacker och livfull, precis som du var när du först träffade mig. Jag föll för henne som en tonåring. Jag ville vara ärlig mot dig men saknade modet.
Nu är det ingen återvändo. Vi ska snart bli föräldrar. Jag har alltid drömt om ett eget barn. Erik är som en son för mig, men inte av blod. Jag behöver en arvinge att föra vidare mitt företag, förstår du? Med Karin känns jag som om jag blivit yngre igen Kanske har jag hamnat i en medelålders kris, har du hört talas om sånt?
Jag är en skurk, Lennart, men jag kommer inte lämna dig och Erik i stövet. Jag ger er lägenheten, bilen och pengar lovar att betala för er utbildning som jag sagt. Jag har redan köpt ett hus i Stockholm och registrerat det på Karin, för hon ska föda mitt barn.
Jag fattar, det är svårt att motstå en så vacker kvinna som Karin, men du har alltid varit en riktig karl. Att överge ett barn är ändå en hedervärd handling. Tack för den ekonomiska hjälpen, jag tänker börja resa och leva för mig själv.
När flyttar du ut? Behöver du hjälp med att packa?
Lennart stirrade på mig med förvånad blick. Så lugn, nästan befriande. Inga gräl, inga skrän.
Farväl, kära. Tack för alla år vi delat. Jag har haft det bra med dig. Livet har sin egen manus, kanske hittar jag någon annan att älska och blir lycklig med en ny man. Hej då, annars tror Karin att jag fastnat i en fälla
Lennart knöt snabbt ihop sina väskor, log stelt och skyndade mot hissen.
När dörren slog igen gick jag tillbaka till köket, tog en flaska mousserande vin ur kylskåpet, öppnade den, hällde upp ett glas och drack det i en enda klunk. Min man hade lämnat mig. Det kändes så absurd.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig detta. Alla år hade vi levt i fred; det kanske inte varit passionerat, men vi hade respekt och en vana.
Jag skakade av mig veendet. Nytt liv, nya regler. Jag ska hitta på något att göra, och Lennart ska betala för det. Det vore dumt att säga nej till pengar med dem kommer möjligheter. Jag måste bara vänja mig vid rollen som övergiven.
Det dröjde inte länge innan nya intryck svepte in mig. Jag anmälde mig till dansklasser efter jobbet, besökte museer och bio på helgerna, och fortsatte träna. Tack vare grannen Inga, en ensamstående kvinna, fick jag sällskap.
Erik studerade i Göteborg och kom sällan hem. Jag fick äntligen tid för mig själv. Jag lagade bara det jag gillade, utan att anpassa mig efter någon annan. Jag gjorde det jag ville, ingen kunde stoppa mig. Jag tänkte inte på någon ny kärlek att vara ensam var faktiskt skönt.
Skilsmässan gick tyst och fridfullt. I domstolssalen såg jag Karin i korridoren, en riktigt vacker kvinna så var min mans smak ändå!
Lennart fortsatte att överföra pengar varje månad, precis som han lovat. Jag var tacksam för hans generositet. Jag visste att hans företag gick bra och att han kunde sponsra både mig och Erik utan problem. Karin verkade inte känna till detta; hon skulle nog inte ha godkänt det.
Ett år har gått. Mitt liv är oförändrat: dans, träning, några resor utomlands. Lennarts stöd har tystnat, och det känns pinsamt att fråga varför. Kanske har Karin förbjudit det. Nåväl, livet går vidare. Erik klarar sig bra med sina studier och kan betala för sin utbildning själv. Min lön räcker till mina egna behov.
På en ledig söndag lagade jag ugglegryta och upptäckte att jag saknade brödet jag älskar. Jag sprang till bageriet och mötte Lennart på vägen.
Lennart, vad gör du här? frågade jag.
Hej, Signe. Jag bor strax här i närheten. Köpte en lägenhet.
Oj, vilken nyhet! Och hur är det med Karin? Barnet? Vem föddes?
En dotter Det hela blev lite knasigt. Karin var faktiskt en spelare som vår konkurrent hade placerat i mitt liv. Jag föll för henne, men när hon fick barnet pressade hon på att jag skulle överföra hela företaget till henne. Jag gick med på det i affekt och skrev över allt. Jag sparade dock en liten summa på ett hemligt konto.
Det slutade med att hon kastade ut mig, dottern var inte min, och företaget gick till vår rival. Så hamnade jag i en riktig röra. Det känns som i en dålig tv-serie.
Jag köpte en ny lägenhet, hittade ett jobb och klarar mig. Men mitt gamla liv är borta, och jag kan inte längre hjälpa dig som jag en gång gjorde.
Jag kände en viss medkänsla för honom. Trots allt var han en dålig spelare.
Du är helt galen, Lennart! Kom över, jag har lagat din favoritügga
Vi satt vid köket där vi tidigare delat vardagliga ögonblick, pratade lugnt och delade nyheter. Men vi var inte längre man och hustru.
Vi ringde ibland, men tanken på att återförenas dök aldrig upp. Var och en fortsatte med sitt eget liv. Jag träffade en man på dansen, gifte mig och blev lycklig.
Jag bjöd in Lennart till vårt bröllop. Han kom och var faktiskt glad för min skull. På festen lärde han känna brudgummens syster. Ett halvår senare gick vi tillsammans på hans nya bröllop, och livet fortsatte gå sin egen, oförutsägbara väg.
Jag har lärt mig att man aldrig får låta hopplösheten vinna eller sätta ett kryss över sig själv. Man vet aldrig vad som väntar; man måste bara leva och njuta av varje dag.
