Mamma, jag är på språng. Ett tjugominuters besök, högst sa Erik medan han stod i dörröppningen till sjukrummet och försökte le, men läpparna darrade.
Så länge det inte dröjer för länge svarade Elin, liggande på sidan, med filtknuten om knäet. Läkaren sa att hon vill ha en infusion senare ikväll.
Erik nickade, kastade jackan över axeln och gick ut. Gatan var blöt och kall. Oktober i Uppsala ger sällan någon nåd regn, kraftig vind, pölar som speglar hela höstens melankoli: lågt himlavalv, tystnad i gatorna, allt väntar på att gå mot sitt slut.
Erik skyndade mot busshållplatsen och kände att han inte hann med den. Inte med bussen med livet. Med allt som rullade förbi. Tre veckor tidigare hade läkarna sagt att modern var i sista skedet. Då grät han inte. Han satte sig på en bänk vid kyrkogården någonställe hans ben hade fört honom och satt där till mörkret föll.
Så du ska ge dig av? frågade en medboende, en gammal man med tunn hals och ögon som bar på evig väntan.
Jag väntar på min son svarade Elin med ett svagt leende. Han lovade att komma ikväll.
Kommer han ofta? undrade mannen.
Varje dag. Men jag funderar ändå kanske håller jag fast för mycket? Han har ju ett eget liv.
Den gamle hostade och viskade:
Det är inte du som håller fast, utan han som inte släpper taget. Så länge han inte släpper går du inte vidare.
Elin vände blicken mot fönstret. Utanför föll regnet. Det kändes märkligt, för hon hade en gång älskat regnet. I ungdomen hade det varit romantiskt: sitta i köket med varmt te och lyssna på dropparna mot fönsterbrädan. Nu bara ett hinder för synen.
Erik gick in i den gamla parken där han som barn åkt pulka med sin mamma. Vid den tredje björken från ingången hade hon en gång sagt till honom:
Vet du, son, vad du än gör spelar det ingen roll. Vad som är viktigt är att någon ler efter dig. Även bara en enda människa.
Han förstod inte då. Nu förstod han för tydligt.
Telefonen vibrerade: Mamma: Ta det lugnt, jag mår bra. Han log automatiskt på sistone skrev hon ofta ta det lugnt. Kanske för att han skulle sluta oroa sig.
Sjukrummet blev tyst. Den gamle låg och sov, sjuksköterskan hade gått. Elin låg och stirrade upp i taket när hon plötsligt hörde musik. Någonstans långt bort, som från korridoren, hördes en gammal låt från 70-talet Höstregnet. Hon log. Åh, vad märkligt, även här tänkte hon och slöt ögonen.
Och då någon satte sig bredvid henne, tyst som vinden.
Var inte rädd sade rösten allt är redan över.
Hon öppnade inte ögonen. Hon suckade bara och viskade:
Bara att han inte gråter.
Erik kom tillbaka efter fyrtio minuter. Läkarna hade redan lämnat rummet, sjuksköterskan stod i dörren med röda ögon. Han förstod utan ord.
Får jag? frågade han försiktigt.
Ja nickade sjuksköterskan men bara en kort stund.
Han satte sig bredvid. Mamman låg fridfull, nästan som om ett leende lurade på hennes läppar. På nattduksbordet låg telefonen, skärmen blinkade med ett oskickat meddelande:
Erik, vänta inte på mirakel. Bli ditt eget.
Han stirrade på skärmen tills det började göra ont i ögonen. Sedan såg han på fönstret, där regndropparna spårade tunna linjer och bildade ett litet hjärta som om någon ritat det med fingret från insidan. Han log för första gången på många dagar.
Ett år gick.
Erik stod vid ingången till barncancervården med en termos kaffe och en korg med frukt.
Är du volontär? frågade en vakt.
Ja svarade han med ett leende Jag vill bara se någon le.
Och när en liten kille med kallduschat huvud sprang fram i korridoren och ropade:
Farfar, titta, jag blir frisk!
Erik förstod då att mirakel faktiskt händer.
Ibland kommer de helt enkelt genom oss själva. Livet påminner oss om att varje liten handling som får någon annan att le blir ett frö av hopp som växer i vintermörkret.
