Det var en gång, för länge sedan, när min vän Alva stod inför ett svårt beslut. Hennes moster Elsa satt mittemot henne i köket på den lilla lägenheten i en gammal hyreshusrätt i Södermalm och sa:
Alva, ta det lugnt och tänk om igen. Vad händer om du misslyckas? Se bara hur många barn som redan är där. Du är knappt nitton år gammal, och Kasper är bara tretton. Det är precis den ålder då pojkar brukar börja streja. Vad ska du göra om han börjar bråka?
Alva svarade med en darrande röst:
Moster Elsa, jag kan inte låta min bror hamna på ett barnhem. Jag vet att det blir hårt, men jag kan inte sova i fred om jag låter honom vara där. Är han frisk? Är han mätt? Vad händer om någon misshandlar honom?
De hade nyligen förlorat sin mor. På begravningsdagen hade den fåtaliga släkten samlats: två av moderns systrar Elisabet och Ingrid, deras kusin Erik med sin hustru Sofia, och den sextonårige kusinen Linnea, som var Ingrids dotter. Två kollegor från moderns tidigare arbetsplats samt deras vän, moster Jonna, hade också kommit.
Efter begravningsmaten satt åter bara släktingarna kvar och diskuterade hur barnen skulle gå vidare. Alvas situation verkade enklare: hon hade precis avslutat sitt andra år på ekonomiprogrammet vid universitetet, fick stipendium och var tvungen att jobba extra. Det skulle bli tufft, men hon klarade sig.
Kasper, som bara var tretton, var ett annat dilemma. Ingen i släkten hade möjlighet att ta emot honom.
Vi bor redan på en tvårumslägenhet, jag med min man, två pojkar och svärmor, sa moster Elsa. Var kan vi få plats för ännu en?
Vi hade planerat att flytta, men Boris har hamnat i en dvala igen, och han fick sparken förra veckan. Det blir åtminstone en månad, kanske mer. Min dotter och jag får låsa in oss i sovrummet på nyckel. Kan vi låta ett barn bo i såna förhållanden? klagade Ingrid.
Kusin Erik svarade kort:
Våra egna tre.
Så det såg ut som att om den äldre systern inte kunde få vårdnaden, skulle Kasper hamna rakt på ett barnhem.
Ingen av de vuxna hade med sig Kasper till mötet; han satt på en lekplats i gården. Bredvid honom satt hans vän Max på en bänk. Tystnaden hängde tung.
Har ni pratat länge? frågade Max.
Redan två timmar, svarade Kasper. Alva vill bli min förmyndare, men hennes moster försöker övertala henne. De säger att jag är en bråkmakare och att hon inte klarar av mig.
Vad tycker du själv?
Jag vet inte. Men jag vill inte gå till barnhemmet. Jag vill bo hemma, gå i min skola och spela fotboll.
Mosternas sista argument var hårda:
Alva, du är ung och måste tänka på din egen framtid skapa en familj, skaffa barn. Kasper blir som en tung sten runt din hals. Vilken man vill ha en flicka med ett sådant tillbehör? sade Ingrid. Skriv upp honom på barnhemmet. Du kan besöka honom, hämta honom på helgerna. Vi tänker bara på dig. Kasper kommer bara att förstöra ditt liv.
När Alva stod fast i sitt beslut föreslog mostern:
Sälj den här skräpet, köp något enklare åt er båda, och lev på mellanskillnaden medan du pluggar.
När kvällen närmade sig, skildes alla åt. Alva ropade efter sin bror:
Kom och ät ordentligt, du har bara tugnat hela dagen.
Kasper åt, och Alva satte sig mitt emot honom, precis som deras mor hade gjort.
Så, Kasper, klarar vi det? frågade hon.
Han nickade utan att lyfta blicken från tallriken.
Dagen därpå började Alva söka arbete. Vad kunde hon förvänta sig med ett andraårsexamen i ekonomi? Hon skickade ut CV:n till kontorsjobb ekonomiassistent, bokföringshjälp men fick inget svar. Hon sänkte ribban och sökte som butikssäljare. Efter två intervjuer fick hon ett erbjudande, men det föll igen när arbetsgivaren hörde att hon ville studera vidare på kvällstid.
Det är två gånger per år som man måste vara ledig för tentamen. Vem kan göra det och jobba samtidigt? fick hon höra.
Alva var nedslagen. Det sista alternativet blev kassan i en närliggande ICA. En granne som redan jobbade där lovade att de säkert skulle ta in henne någon behövde personal.
På vägen hem mötte hon sin gamla matematiklärare, Olja Svensson, som nu var klassföreståndare för Kasper. Olja kände till familjens svåra situation och erbjöd sig att skriva ett förtroendeintyg för vårdnaden. Hon föreslog dessutom:
Vår sekreterare går på föräldraledighet. Det är ett tillfälligt jobb, men du kan jobba där medan du pluggar på distans. Lön är låg, men det är nära hemmet och Kasper är alltid i närheten.
Alva fick jobbet och gick över till distansstudier. Lönen var blygsam, men med Kasper som vårdnadshandling och den lilla inkomsten kunde de leva modest men utan nöd.
Kasper var en vanlig tonåring: ibland grälade de, ibland missförstod de varandra. Ibland kände han att Alva kontrollerade honom för mycket, och hon var rädd att hon inte skulle kunna uppfostra honom rätt och att han skulle hamna i dåligt sällskap.
Trots allt fungerade livet. Alva lagade mat, tvättade, Kasper skötte städning, sopade och tvättade sina tallrikar, och handlade när det behövdes.
Men mostern hade en poäng: Alvas pojkvän, Viktor, som hon hade träffat i ett år, var inte glad över hennes nya ansvar.
Jag förstår inte varför du tar på dig den här bördan. Jag vill bara leva mitt liv, plugga, som alla andra. Du blev en hjälte i mina ögon, men jag vill inte vara en. Förra helgen reste hela gruppen till en fjällstuga. Du vägrade gå, du kunde inte lämna Kasper. Jag fick åka ensam. När Lasse bjöd in dig till sin sommarstuga på födelsedagen, sa du nej igen. Det räcker! sa Viktor.
Alva bröt med Viktor. Först var hon ledsen, men sedan tänkte hon: Varför bör jag ha en självisk man?
I ensamhet fann hon tröst i sin bror. Kasper fortsatte spela fotboll i sportskolan. När han var fjorton fick han en plats i Alaget och spelade både i träning och i bortamatcher.
En dag mötte deras lag ett lag från Uppsala. Alva kom på läktaren och hejade på Kasper. Han gjorde mål på ett av de tre avgörande skotten, men i de sista minuterna rullade han på knäet.
Han fick första hjälpen på stadion, och lagets assisterande tränare, Ivar, erbjöd att skjuta hem dem båda.
Jag visste inte att Kasper hade en så ung mamma, sa Ivar.
Det är ingen mamma, bara en syster, rättade Kasper.
Nästa dag ringde Ivar och frågade hur Kasper mådde. Han ringde flera gånger, bjöd in Alva på kaffe och sedan på en dejt.
Ett år senare firade de två stora händelser: Alvas bröllop med Ivar och Kasper började på en idrottscollege för framtida olympiska spelare.
Så rullade livet på, med både sorger och glädje, i den lilla lägenheten på Södermalm, i en tid som vi nu bara minns med en viss värme.
