Kära dagbok,
Idag satt jag, Henrik Lindström, på busshållplatsen vid vårt lilla radhus i Skogås och såg hur min farfars mor, Ingrid Andersson, 84åriga, lutade sig mot den slitna bänken. Hon hade en gammal tygkasse och en plastpåse där nästan alla hennes tillhörigheter låg samlade.
Jag körde bort Rasmus, vågade inte stanna, och sade till honom gå härifrån, gammal tant, och håll dig borta från vårt liv med Erik, hade hon mumlat när hon mindes den dag då hennes dotter Karin och svärson Erik med sin fru Lena flyttade in i den trerumslägenheten tillsammans med deras lillebror Arvid, hennes förtjusande barnbarn.
För bara tre år sedan levde vi fem i den trånga lägenheten: Ingrid, Karin, Erik, Lena och den lilla Arvid. Allt började gå utför när en ny ekonom vid Eriks arbetsplats, Klara, anlände från Stockholm. Ingen av oss förstod riktigt varför hon hade tagit sig in i vår lilla by. Hon fick ett rum på ett kollektiv, ett jobb och verkade ha allt hon behövde men hon var inte nöjd. Hon började stirra på männen i området och satte sitt sikte på Erik. Äktenskapligt band? Som man säger, kvinnan är ingen vägg.
En aprildag kom Erik hem från jobbet, packade sina saker och gick därifrån utan att säga ett ord. På farväl sade han:
Jag är bara fyrtiofem år gammal och har äntligen insett vad sann kärlek och liv betyder!
Lena, hans fru, höll tyst. Hon väntade tills Arvid gjort sina skolprov och började sedan planera:
Vi ska flytta till Uppsala, Arvid ska börja på universitetet, och vi bor i mitt föräldrahem. Det är ett gammalt hus som stått tomt i tre år, men vi ska renovera. Om vi inte klarar det själv, hjälper min bror. Jag hittar snabbt ett jobb i skolan.
Efter två dagar anlände hennes bror med en skåpbil full med lådor och vi körde. Arvid omfamnade sin gammelfarmor hårt innan han gick:
Oroa dig inte, mormor, jag kommer tillbaka.
Han kom tillbaka två gånger innan Karin gick bort. När Karin avled flyttade Erik och Klara in i lägenheten, och Arvid sågs aldrig mer.
Livet för Ingrid blev då riktigt tungt. Klara började införa sina egna regler. Först var hon blyg, bjöd Ingrid till bordet och serverade det hon lagat åt sig själv och Erik. Sen beordrade hon Ingrid att inte lämna sitt rum:
Du har så många småkakor i köket, jag föredrar att städa ditt rum en gång i veckan än att torka golven här tre gånger om dagen.
Sedan lagade Klara bara gröt åt Ingrid havre, korn eller bovete och Ingrid åt den till frukost, lunch och middag, alltid spätt med en kopp svart kaffe.
Några dagar senare meddelade Klara att hennes son skulle komma på besök om en vecka. De och Erik funderade på vilket jobb han skulle få han hade ju just gjort klart fängelset och fick inte någon hög position.
På morgonen gick Erik till jobbet och Klara vände sig mot Ingrid:
Här är adressen till ett äldreboende. Kör dit och tacka mig för att jag inte bara kastade dig på gatan.
Hon pressade en lapp i Ingrids hand och smällde dörren bakom sig.
Ingrid gick så långt som busshållplatsen, men sedan stod hon stilla. Hon såg en ung man stå där. Hon ropade:
Ungdåd, läs adressen för mig och säg vilket buss jag ska ta.
Han tittade på henne och svarade:
Till vart är du på väg, mormor? Arvid har kommit, han letar efter dig. Jag ringer honom.
Fem minuter senare kom Arvid springande. Det visade sig att Lena, en gammal granne som tidigare jobbat som vårdare på ett äldreboende, hade ringt och berättat att Klara planerade att lämna Ingrid på ett institution. Grannen kände till adressen och hade förmedlat den till Klara. Arvid skyndade sig tillbaka till byn för att hämta sin gammelfarmor.
Arvid samlade ihop Ingrids väskor och sade:
Jag tar dig, mormor, som en drottning, i en taxi till Uppsala. Mamman har redan fixat ett rum åt dig. Och i trädgården blommar äppelträden just nu så vackert!
När Klara och Erik fick veta att Arvid tog med Ingrid till staden blev de glada, men glädjen var kortvarig. När de gick igenom pappren upptäckte de att Ingrid alltid varit ägare till lägenheten och hennes man hade rätt till livslångt boende. Därför fick Klara och Erik återvända till kollektivet.
Ingrid sålde lägenheten och gav pengarna till Arvid så att han kunde köpa ett eget boende i Uppsala. Priserna i huvudstadsregionen är högre, så han köpte en liten enrumslägenhet i ett nytt byggt block. Han planerar att gifta sig snart nu har den unga familjen ett tak över huvudet.
**Lärdomen:** Att låta maktspel och själviskhet styra våra handlingar kan krossa de starkaste familjebanden. Ärlighet och omsorg för de äldre är det enda som verkligen håller ett samhälle samman.
