Pappa, skulle du ha något emot om vi bodde hos dig i några månader? frågade Johan försiktigt sin far.
Nej, svarade Sven kort.
Johan och hans mamma hade gått skilda för ungefär ett decennium sedan. Två år efter skilsmässan gifte sig mamman om igen, men Sven hade valt att bo ensam kvar. Hans temperament var tufft, nästan olidligt, så kvinnor kom och gick utan att stanna länge. Trots allt var han en flitig pappa: utöver underhållet betalde han allt Johan behövde och var med i uppfostran på sitt torra, maskulina sätt ingen kram, men med en tydlig vård.
Johan började stå på egna ben tidigt. Direkt efter nian packade han ihop och hyrde ett rum i ett studenthem. Några år senare gifte han sig med Märta, en flickvän han känt sedan skolan. De sparade till en förstagångsinsats för en lägenhet med bolån och planerade att köpa den på kredit. Precis när hyresvärden meddelade att rummet skulle säljas, fick de vänta på att affären skulle gå igen. Johan tänkte på att be sin far om tillfällig logi Sven bodde ju ensam i en trevånings lägenhet.
Avslaget gjorde Johan tveksam, och han var på väg att avsluta samtalet när Sven fortsatte:
Men du får gärna komma, bara håll det tyst.
Tack, suckade Johan lättat.
Han visste att Sven var en ensamvarg, som uppskattade lugn och sparsamhet med ord och känslor. Märta, som var i femte graviditetsmånaden, uppskattade också tystnad. Det var bara de två som fick vara tysta i hans hus inte hans egen.
Sven vaknade varje dag klockan fem med sina tjocka toffelskor som dundrade genom huset. Först toaletten, sedan badrummet, köket, tillbaka till toaletten, badrummet igen ett oändligt mönster av skrapande steg. I morgonstilla huset hördes ständigt klack, klack, klack Plopp! något föll och Sven muttrade Jäkla mig!. Det störde honom lite om folk fortfarande sov, men han hade rätt att trampa så mycket han ville.
Förutom sina morgonklackar tyckte Sven om att bestämma över allt Johan och Märta gjorde. Ingen TV efter nio, inga stekta rätter (doften störde), ljus och vatten fick sparas han var inte rik, men han var strikt. Detta pågick i en vecka tills Märta hamnade på sjukhus. Två dagar senare dök Sven upp med en påse frukt.
Barnet behöver vitaminer, sade han med en allvarlig min och räckte över paketet.
Tack, Sven, svarade Märta.
Javisst, nickade han. Jag går. Lyssna på doktorn.
Okej, log Märta. Hej då.
Efter att Märta skrivits ut fortsatte Sven med sina femtimmarsuppvaknanden, men nu steg han på klackarna lite mjukare, som om han ville visa lite omtanke. Ibland ropade han Frukost! med en hård röst eller tystade in med en trasa och tvättade golvet själv, för att låta Märta vila.
Lägenheten köptes först efter tre månader. Sven insisterade på att renovera den nya lägenheten innan de flyttade in. När renoveringen nådde sin höjdpunkt föddes Märta, och hon och den lilla bebisen tvingades återflytta till Svens hus. Svärmor och hennes föräldrar kom på besök ett par gånger, men Sven låtsades vara ointresserad av gästerna bara av sitt barnbarn. När han såg den lilla flickan, nu kallad Vickan, mjuknade den hårda minen och ett leende spred sig över hans ansikte. Han var redo att försvara henne mot hela världen.
Varje morgon hämtade han lilla Vickan så att Märta kunde sova ut efter en sömnlös natt. Han lärde sig till och med byta blöjor. När det var dags att flytta in i deras egna väggar, torkade Sven en ensam tår, såg på dem med sin sedvanliga allvarliga ton och sa:
Ni är unga, så här långt med en liten bebis. Bo här ett tag till, men inte för länge. Vänta tills Vickan blir vuxen.
Johan och Märta stirrade förvånat på varandra. Sven vände sig om och tillade:
Det är bara gammal sentimentalism, låt den inte stå i vägen. Så här! Ta med Vickan och packa upp era saker. Ni hinner flytta innan himlens kung blir trött.
Johan och Märta trodde att Sven bara väntade på att de skulle flytta ut, men så gick det till. De insåg att deras tuffa, tysta farfar faktiskt hade förändrats. Så de bestämde sig för att stanna. Det är väl ändå skönt att ha en farfar i närheten.
Sven, med en mjuk suck, gosade med sitt barnbarn och kände sig lycklig över att ha den dyrbara lilla människan i sitt liv.
