EddieEddie slipped the rusted key into the ancient lock, feeling the chill of forgotten secrets rush through his veins.

Hey love, picture this: its a grey afternoon at the little nursery on the outskirts of Manchester, and all the kids have already been scooped up by their mums and dads. The only one left is little Jack, hunched in the corner with his toy car, his eyes glued to the window. Miss Margaret, the nursery carer, keeps glancing at her watch, eyebrows knitting.

Jack lets out a heavy sigh, looks out at the dark gap in the window, then at the door.
Miss Margaret, he says in that shy voice, I saw a big brown dog by the fence this morning. I think its still out there. Mums scared to go near it. Maybe we could go outside and shoo it away?

Miss Margaret chuckles, No dog, love. Dont make up stories. Ill give your mum a ring again. She pulls out her phone, dials the number shes saved for Jacks mother, but it just rings and rings. No answer. She sighs, glances at the clock again, and thinks, *Something must have gone wrong. This never happens. Jacks dad isnt in the picture, and his mum is always super responsibleshed have called if she was delayed.*

She leans over, Jack, lets get you dressed. How about we head over to my flat? Ive got a cat that could use some company.

Jacks eyes widen, A cat? Really? Can I play with it?

Sure thing, off we go.

The moment they step into Miss Margarets flat, the place feels warm and cosy, the air scented with fresh biscuits. A huge, lazy ginger cat named Morris lounges on a cushion, letting Jack pat his soft fur and tolerating the boys clumsy antics. After a mug of tea, Jack soon drifts off to sleep on the sofa.

Miss Margaret gently lifts him onto a spare bed, then scurries to the kitchen with her phone tucked in her pocket. She spends the next hour on the line with the police and the local Accident & Emergency liaison, learning that a young woman had been rushed to the hospital with serious injuries after a road accident. The woman is unconscious.

Whenever she wakes up, could you let her know Jacks all right? Hell stay with me for a while. She shouldnt worry. Well visit her soon, Miss Margaret tells the officer.

When she returns, Jack is sitting up, his cheeks wet with tears. Wheres my mum? he sobs, I want to go home. I dont want to be here. Mums crying at home, the babys crying, all my toys are waiting for me. Please, lets go back to Mum.

Miss Margaret kneads his hair, Oh, sweetie, dont cry. Your mums just at work right now. Itll be okay. This place is safe, and I love you, as does Morris.

Jack sniffs, Shes not up in the clouds, is she?

She shakes her head, No, shes not. Why would you ask?

Because my dads gone up there, and Grans too. They watch me from the sky. When I behave, theyre happy. What if Mum also goes up there?

Miss Margaret pulls him into a tight hug, his little nose pressed against her shoulder. Your mums strong, love. Shell be fine. Tomorrow well head straight to the hospital. Shes not at work; shes in a ward because shes a bit under the weather.

Jack perks up, Is her throat hurting? Like mine did?

Yes, a sore throat and a little arm ache. Shell get better, and youll go home with her.

Can we bring her warm milk with honey? he asks eagerly.

Of course, well bring it. Now close your eyes, Ill read you a bedtime story.

He looks at her, Miss Margaret, why do you live alone?

The question catches her off guard. A tear slips down her cheek. I had a son and a husband. They went to the cottage for a weekend and I stayed home to tidy up. There was an accident. Now its just me and Morris. I wish they were still here.

Did they go up to the sky?

Yes, she whispers, they did.

Jacks small voice trembles, Dont cry, Miss Margaret. Theyre looking down on you. When youre happy theyre happy; when you cry theyre sad too. My mum told me that. Lets keep them from feeling sad.

She wipes her eyes, pulls him close, and plants a gentle kiss on his forehead. Alright, lets get some sleep. Tomorrow well have to get up early. Would you mind staying with me for a bit while your mums in hospital? Morris and I would love the company.

Deal, Jack nods, Ill help with the dishes. Can I call you Gran? Not at school, just here.

You can, love. Sleep now.

Miss Margaret stays by the window a while longer, dabbing at her own tears, while Jack sleeps soundly on the spare bed.

Fast forward a few years. Jack wakes up at the crack of dawn, leans out of bed, stretches, and the kitchen is already filling with the smell of fresh scones. He tiptoes over and finds Miss Margaret bustling about.

Gran, why are you up so early? he asks, giving her a quick kiss on the cheek.

She smiles, Couldnt sleep, thought youd be up with Mum, and I wanted to surprise you with scones. Here, have a splash of milk. Ill catch a little nap later, maybe dream of the clouds when the time comes.

And thats how Jacks mornings still start with the warm scent of baking, a cheeky kiss, and a reminder that sometimes, the people we love are never really far awaytheyre just waiting in a cosy flat across the street, with a cat named Morris and a gran whos learned to love again.

Love you, and Ill call you later. Bye!

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

EddieEddie slipped the rusted key into the ancient lock, feeling the chill of forgotten secrets rush through his veins.
Han stack – och det var nog bra så – Vadå “abonnenten kan inte nås”? Jag pratade ju med honom för fem minuter sen! – Natalia stod i hallen och tryckte mobilen mot örat. Hon kastade en blick mot byrån. Smyckeskrinet stod kvar – men locket var lätt på glänt. – Roman! – ropade hon in mot badrummet. – Är du där? Sakta gick hon fram till byrån. När hon lyfte locket på skrinets blanka trä gick ett kallt il längs ryggraden – allt var borta. Inte ens kvittot som låg där som bokmärke fanns kvar. Alla smycken försvunna, pengarna också. Sanningen var, hon hade själv gett bort dem… – Herregud… – viskade hon och sjönk ner på golvet. – Hur kunde det bli så här? Vi bråkade ju bara om tapeter igår… Du skulle ju följa med till Gotland i augusti… Allt började så vanligt. I juni förra året fastnade en kolv på hennes lilla “bubbla”. På verkstan krävde de orimliga belopp, så i ilska skrev hon i “Bilfixarna Stockholm” på Facebook: “Hallå, någon som vet om man kan fixa en kärvande bromskolv själv? Bifogar bild på det skitiga hjulet.” Tipsen ramlade in direkt. En del sa “håll dig undan, det där är inget för amatörer”, någon tipsade om att köpa en helt ny del. Så kom ett privat meddelande från Roman85: “Hej! Köp en burk WD-40 och ett renoveringskit för ett par hundra. Ta av hjulet, tryck ut kolven med pedalen – men inte för långt. Rengör med bromsvätska, smörj upp. Är cylindern ren blir det som nytt.” Natalia gillade rådet. Sakligt, hjälpsamt, färdigt. “Och om cylindern är skadad?” – frågade hon. “Då måste delen bytas, men döm av bilden så ser din bil välvårdad ut. Bara hör av dig igen om du undrar över något.” Skrivandet fortsatte. Roman visade sig teknisk och pålitlig. På en vecka hjälpte han henne med oljebyte, byte av tändstift, och tipsade om vilken kylarvätska man bör undvika. Natalia insåg att hon väntade på hans meddelanden. “Du är min räddare, Roman”, skrev hon i juli. “Ska vi ta en kaffe någon dag, eller ta ett glas för alla pengar jag sparat tack vare dig?” Svaret dröjde några timmar. “Jag hade gärna setts. Men är lite ‘upptagen’, kan man säga. Utomlands till och med.” “Jaså, var då?” undrade hon. “Långt bort. Vill inte ljuga: sitter i fängelse, Hinseberg. Straff kvar i mindre än ett år – ville bara säga, tycker om dig som person. Om du vill – ta bort kontakten, jag förstår.” Natalia tappade telefonen i soffan. I bröstet högg det till. En straffad? Hon, en redig Stockholmstjej och ekonom, sms:ar med en intagen? “Varför sitter du inne?” skrev hon med darrande händer. “Bedrägeri. Gjorde en dum grej. Sitter av och försöker göra rätt. Om du vill avbryta kontakten, så är det okej.” Natalia svarade inte. Hon blockade honom och gick som i dvala i flera dagar på jobbet. Varför var det bara hon som råkade ut för sånt här? Andra träffar snälla, reko killar, men inte hon. Varför just en som honom? Veckan därpå dök ett nytt mejl upp – han önskade henne lycka till och tackade för sinnesfriden: “Du är fin och värd nåt bättre. Tack för sällskapet – de här två veckorna har varit de bästa för mig på åratal. Ha det bra!” Hon brast i gråt på kökssoffan. Varför alltid hon? *** Natalia prövade fler dejter. En snubbe berättade bara om sin frimärkssamling, en annan ville dela notan fast han själv åt två rätter. I mars fyllde hon trettiofem och kände sig mer ensam än någonsin. På morgonen pingade det till i mobilen. “Grattis på födelsedagen, Natalia! Vet att jag inte borde störa men var tvungen – hoppas du blir lycklig. Gjorde dig en liten grej av brödsmulor och ståltråd… om jag kunde skulle du få den.” “Du är omtänksam, Roman”, kunde hon inte låta bli att svara. “Du svarade! Hur går det med lilla bilen? Har den hållit i vinterkylan?” Och allt började om igen. De hördes varje dag nu. Roman ringde när han fick chansen. Hans röst var mörk, raspig och varm. Han pratade om livet, barndomen, brorsan, drömmen om ett nytt liv. “Jag återvänder aldrig till gamla trakten”, sa han när hon kokade middag. “Då dras jag ner igen. Ska börja om där ingen känner mig. Finns alltid jobb med händerna.” “Skulle du komma till Stockholm då?” frågade hon tyst. “Ja, vill träffa dig. Skulle hyra något litet, bara för att vara i samma stad, andas samma luft som du.” Det gick inte att låta bli att bli kär. I maj kunde Natalia utantill hans rutiner på anstalten. Hon skickade paket med te, godis, varma strumpor och småverktyg. “Lova att hålla dig i skinnet, Roman”, bad hon i varje samtal. “Snälla, fortsätt ta det lugnt.” “För din skull, älskling, för din skull”, skrattade han. “Jag släpps ut i april, jag lovar.” “Jag väntar på dig.” *** I april stod Natalia utanför muren till anstalten i Högsbo. Hon hade köpt jacka, jeans och sneakers till honom. När han kom ut var han kortare och bredare än på foto – men när han log och sa, “Hej, chefen”, kastade hon sig om halsen på honom. De åkte hem till henne. Första veckan var som en saga. Han renoverade droppande kranen, fixade låset i badrumsdörren. På kvällarna delade de vin och han berättade roliga historier från “gamla tiden” utan att gå in på detaljer. På tionde dagen sa hon: “Du, Roman, du sa att du skulle leta boende… Men du kan stanna här, det finns plats. Spara pengarna till verktyg och annat du behöver.” “Det känns fel, jag är man, jag borde kunna ordna bostad själv. Sitter ju på din bekostnad här”, sa han dystert. “Nu räcker det, vi är inte främlingar mer”, sa hon och la sin hand över hans. “Brorsan ringde igår”, sa han plötsligt och såg bort. “Hans son behöver opereras – privat, dyrt. Frågade om jag hade några pengar, men… du ser ju själv.” “Hur mycket handlar det om?” undrade hon. “Rätt mycket… femtio tusen. De har fått ihop det mesta redan.” Natalia blev tyst. Hon hade precis femtio tusen i smyckeskrinet – besparingarna till köksrenoveringen och det där spabadet hon drömt om. “Jag har de pengarna”, viskade hon. Roman spärrade upp ögonen. “Nej, det kan du inte mena. Jag tar inte din sparpeng.” “Det är familj. Du betalar tillbaka. Vi är tillsammans nu.” Han protesterade i flera dagar, gick tyst, började plötsligt röka på balkongen trots sitt löfte. Till slut tog hon fram pengarna själv och la på bordet. “Ta dem. Ge till brorsan, eller swisha. Gå själv om du vill.” “Bäst jag åker ner själv”, sa han och kramade henne. “Kanske hittar jag jobb där nere också. Blir borta i max två dar.” *** Natalia satt länge på golvet i hallen. Benen var stumma, men hon märkte inget. Hon mindes kvällen innan, när allt var vanligt: tramsig komedi på TV, han höll om henne, hon kände sig älskad. “Så, jag smiter nog iväg tidigt på fredag”, hade han sagt innan de lade sig. Men han stack redan dagen efter – utan ett ord. I drömmen tyckte hon att ytterdörren slog igen, men trodde att det var grannen. Klockan två ringde hon brorsans nummer, det som Roman hade gett “bara om nåt händer”. “Hallå?” – en okänd, bister mansröst. “Hej… Det här är Natalia. Romans tjej. Han skulle till dig idag?” Paus. Tystnad. Sedan en lång suck: “Tjejen – min bror heter inte Roman och sitter fortfarande inne. Kommer ut i oktober.” Allt svartnade. “Men… han kom ju ut i april. Jag hämtade honom vid Högsbo…” “Lyssna”, sa rösten hårdare. “Min bror heter egentligen Alex och sitter på Saltviksanstalten.” “Roman”… det är en före detta cellkamrat. Han snodde min telefon och alla kontakter innan han släpptes ut. Han lurar alltid tjejer på distans. Smart snubbe, men… du är inte första. Tekniskt utbildad, pratar hur bra som helst.” Natalia la sakta ner luren. Hon mindes hur han lärt henne byta tändstift. “Spänn bara inte för hårt”, sa han alltid. “Annars förstör du gängorna.” “Japp, jag förstörde dem”, viskade hon. “Hela livet gick i kras.” Hon insåg att hon aldrig såg hans pass, aldrig något frigivningspapper. Vem var han ens? *** Natasha gick till polisen och gjorde anmälan. Visade bild på honom. Fick veta mycket om sin ”sambo”. Han hette faktiskt Roman – det var det enda sanna. Grovt brott, större delen av livet på anstalt – och träffade Natasha när han satt för tredje gången. Hon låste om sig, bytte lås och insåg att hon ändå hade kommit lindrigt undan jämfört med andra…