Hon kan inte bo här, hon är ingen för oss, hör jag hur min styvdotter Anna höjer rösten och förklarar för sin bror Johan att jag måste flyttas ur huset där jag har bott i femton år.
Vänta, Karin. Det är inte så enkelt. Vart ska tant Tove ta vägen? säger Johan, min makes son, som jag alltid har tyckt är lite mer omtänksam och rättvis än sin syster. Efter femton år med min man har jag faktiskt sett en del.
Min man gick nyligen bort. Hans barn från första äktenskapet dök upp och började genast rota i arvet. Det är ingen liten gåva: ett hus i förorten, en tomt med trädgård, ett garage och en bil.
Jag har aldrig haft några stora förväntningar, men ärligt talat hade jag inte trott att jag så snabbt skulle bli utkastad.
Jag och Pär träffades när vi redan var ganska äldre, båda med misslyckade äktenskap i bagaget och barn som vuxit upp. Jag hade två döttrar, Linnea och Majken, och Pär hade en dotter och en son.
Jag hade precis fyllt femtio och giftat bort min äldsta dotter Linnea. Hon hade tagit med sin man hem, medan min yngre dotter Majken fortfarande var singel. Jag kunde knappt föreställa mig hur vi skulle få plats i vår lilla lägenhet.
Kort därefter träffade jag Pär på återseende. Han var fem år äldre än mig och hade länge levt för sig själv. Hans barn var redan vuxna, gifta, och han hade kunnat ge både son och dotter ett eget boende eftersom han tidigare haft chefspositioner och tjänat bra pengar.
Pär dröjde inte länge och föreslog att jag skulle flytta in i hans landsbygdsvilla. Jag tänkte efter ett tag och svarade: varför inte? Han är en god människa, en fin man, och behandlar mig väldigt väl.
Jag flyttade in till Pärs hus på landet. Vi skötte gården tillsammans han hade en trädgård, höns, kaniner och ett tag hade vi till och med en ko och en gris.
Barnen kom ofta på besök, både mina och hans, och vi tog alltid emot dem med öppna armar och såg till att de aldrig gick hem med tomma händer vi delade med oss av allt från hemmagjorda kakor till färska grönsaker.
Vi var inte officiellt gifta, och i början pratade vi om att göra det, men så småningom bestämde vi att en stämpel i passet inte är så viktigt när man är i våra år.
Det blev femton fina år tillsammans, och jag ångrar ingenting.
Under den tiden gifte sig också min yngre dotter Majken. Hon och sin syster började bråka om vem som skulle ha lägenheten. Den äldsta dottern, som redan hade flyttat in, ville varken dela med sig eller låta sin syster och svärman bo där. Så hon och sin make Erik betalade Majken en ekonomisk ersättning och man trodde att allt var löst.
Men för ett år sedan skiljde sig Majken från sin man och kom tillbaka med sitt barn. Den äldre systern är inte särskilt glad över det, och det har börjat bråka igen.
Jag hoppades att de skulle försonas och kanske bo ihop igen, men än så länge har det inte hänt.
Nu är dessutom min make borta, och jag måste återvända hem. Jag vet dock att det redan är trångt utan mig.
Tant Tove, om du vill kan du stanna här tills vi hittar köpare, föreslog Johan en morgon.
Jag blev så glad över hans generösa erbjudande, men så kom Sofia och klargjorde villkoren för min vistelse jag måste fortsätta sköta gården, men nu helt på egen hand.
Det betyder alltså att jag blir en gratis arbetskraft för dem, utan att betala hyra? Det känns inte rätt. På landet krävs både trädgårdsarbete och djurvård, och jag är inte ung längre, jag är 65 år.
Jag står i ett knivigt läge. Ska jag stanna här och vara anställd för deras barn, som kan sparka ut mig så fort köpare dyker upp, eller ska jag gå tillbaka till lägenheten som formellt fortfarande är min, även om jag vet att jag är överflödig där också?
Vad tror du, vad är bästa vägen? Jag skulle verkligen uppskatta ditt råd.
Om du vill höra fler berättelser, lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det driver oss att fortsätta skriva!
