-Vem tror du att du är?

Vem är du? sa Tant Maria Bergström och tillsammans med Niklas steg upp på verandan och betraktade den nykomne. Jag är Maria, jag är mormor! Jag är ditt mormors barn, närmare bestämt din farfars dotter. Jag är barnbarn till Erik min äldsta son.

Maria Bergström satt på en solupplyst bänk och njöt av de första vårdagarna. Äntligen hade våren kommit, och bara Gud visste hur hon hade överlevt den långa, hårda vintern.

Inte en vinter till! tänkte Maria och suckade lättat. Hon kände sig stark igen, redo att gå vidare. Hon hade sparat ihop sina gröna ärtor, köpt nya kläder och hade inget som höll henne kvar i världen.

***

En gång hade hon haft en stor familj en man, Sven Andersson, lång och stolt, och fyra barn tre pojkar och en flicka. De levde i harmoni, hjälpte varandra och bråkte sällan. Barnen växte upp en efter en och spred sig åt olika håll.

De två äldsta sonerna gick på universitetet och flyttade sedan till Göteborg respektive Malmö för att arbeta. Den mellersta, som i skolan hade kämpat, startade så småningom ett framgångsrikt företag som tog honom utomlands, och där stannade han. Dottern flyttade till Stockholm, gifte sig och byggde ett eget liv.

Till en början kom barnen ofta på besök, skrev brev och när mobiltelefonerna kom, ringde de. En efter en kom barnbarnen på besök. Maria packade då och då en gammal sliten resväska och reste till någon av dem för att passa barnen.

Allteftersom barnbarnen blev äldre och mer självständiga, blev samtalen färre. Föreställningen om att komma på besök försvann livet var fullt av jobb, familj och egna barn som växte upp.

Det var en nyhet om att farfar Sven Andersson hade gått bort som fick dem att återvända till familjegården. Man trodde att en så robust man skulle leva till hundra, men så blev det inte.

Efter begravningen spred sig barnen igen. Först ringde de mor, men samtalen ebbade ut. Maria försökte själv ringa, men insåg snabbt att hennes barn inte längre hade tid för henne, så hon drog sig tillbaka. Så levde hon de kommande tio åren. En gång om året hörde någon av barnen av henne, ringde och hon gick en vecka runt i huset, log för sig själv.

En dag satt Maria åter på bänken och drömde sig bort.

Hej, tant Maria! ropade en ung man bakom staketet och log brett. Kommer du ihåg mig?

Maria blinkade förvånat.

Niklas! Vad gör du här?

Jo, tant Maria! jublade han och steg in i trädgården.

Niklas var son till grannparet som alltid hade haft brist på mat och värme. Maria mindes honom som den evigt hungriga pojken som alltid smet in för att få en smula. Hon delade med sig av mat, kläder och lät honom sova över natten när föräldrarna hade fest.

Snart gick Niklas föräldrar bort. Han fördes bort, men Maria såg honom aldrig igen och saknade honom djupt.

Var har du varit så länge, Niklas? ropade hon glatt.

Först i barnhem, sedan värnplikt, sedan studier. Nu är jag tillbaka på vår lilla hemby. Jag ska hjälpa till att återuppbygga!

Vad ska du bygga? viftade Maria med handen. Alla har spridit sig.

Inga problem! Jag försvinner inte!

Så började ett nytt kapitel för Maria. Niklas fick arbete hos Johan, den största jordbrukaren i byn. På sin fritid renoverade han den lilla stugan han ärvt från sina föräldrar och hjälpte Maria med trädgården. Maria skämtade att hon inte behövde kalla honom son, men deras vänskap höll i tre år.

Jag måste resa, tant Maria sa han en dag, som om han bad om förlåtelse. Johan har ingen lust att betala mig, så jag söker arbete i Stockholm. Du får inte bli ledsen!

Hej då, Niklas, inga besvär svarade Maria. Gå med Guds väg!

Åter stod hon ensam. Ibland ville hon gråta av ensamheten, men någon osynlig kraft höll henne kvar i livet.

****

Hej, tant Maria! hördes en bekant röst. Maria vände sig mot staketet och såg ett välkänt ansikte.

Niklas! Är det verkligen du?

Ja, tant Maria! steg in en hög, välklädd ung man i trädgården. Jag är tillbaka! Äntligen!

Maria hoppade till av glädje.

Kom in, kom in, Niklas! Jag sätter på kaffet med en gång!

Kaffe är bra! svarade Niklas. Jag var på väg hem och hade ingen tid att hämta något att bjuda på.

Efter en halvtimme satt Maria och den lika glada Niklas vid bordet, drack kaffe ur fina, gamla tekannor och pratade så mycket de kunde.

Jag är redan på väg till jordens sista viloplats, Niklas sa Maria med en tår i ögat.

Nej, nej! Tänk inte på det! skämtade Niklas med fingret i luften. Jag har pengar, ska starta min egen gård! Du får vänta, du får vänta!

Vem är hemma? hördes en ljus flickröst bryta deras samtal. Maria tittade genom fönstret och såg en ung kvinna i en kort kappa och höga klackar stå i trädgården.

Vem är du? frågade Maria, medan hon och Niklas gick ut på verandan.

Jag är Vira, mormor till Erik, er äldsta son. Jag är barnbarn till honom. Jag ringde er, men telefonen var avstängd, så jag kom på egen hand.

Kom in! bjöd Maria förvirrad, och Niklas tog Vira i famn och bar hennes resväska.

Maria, Niklas och Vira såg på varandra med nyfikenhet.

Jag trivs inte i staden. Jag vill bo på landet! Men mina föräldrar förstår inte. Farfar Erik föreslog att jag får bo här några månader. Han säger att om jag bor här, så vill jag aldrig mer lämna! Han ringde er, min far ringde er, också jag, men vi kunde inte nå er. Ursäkta mig! Jag vill inte bli en hyresgäst! Jag har pengar! Dessutom har min far och farfar skickat gåvor! Jag ska bo här tills tentan är klar jag studerar på distans och sedan åker jag!

Bo så länge du vill! svarade Maria. Det gör mig bara glad!

En månad gick. Maria satt på bänken och såg Vira flitigt arbeta på trädgården. Trots att hon kom från staden kunde hon inte hålla sig borta från jordens doft.

Med Niklas hjälp plöjde Vira åter den övergivna marken, delade upp den i rabatter, byggde ett växthus och köpte plantor av grannar. Hon planterade med nöje.

Niklas använde sina intjänade pengar till att bygga en modern gård, anställde arbetare, lagade taket på Marias lilla hus och installerade fjärrvärme i stället för den gamla kamin.

Maria log hela dagen. Hon var inte längre ensam. Ibland kastade en skugga av sorg över hennes ansikte när hon tänkte på att Vira snart skulle resa tillbaka till staden. Hon hade vant sig vid sin rättsätts barnbarn, men tiden gick och Vira skulle ge sig av.

Hur ska jag klara trädgården ensam, Vira? suckade Maria medan hon packade bullar åt sitt barnbarn på vägen.

Du, mormor, glöm inte att fylla vattenhinken. Niklas vattnar! Jag kommer tillbaka och hjälper! log Vira.

Kommer du tillbaka? frågade Maria med glädje.

Självklart! Jag kan inte lämna dig! Jag har blivit kär i dig, mormor, med hela mitt hjärta. Dessutom har Niklas föreslagit att vi ska gifta oss i höst! Vem kan säga nej? Han är en riktig landsbygdsmänniska!

Ett år senare vilade Maria i solen och gungade en barnvagn med sin sömniga gammelförälder. Vira och Niklas arbetade på gården. Tillsammans gjorde de gården blomstrande och bidrog till hela byns välstånd.

Maria såg på den lilla sömnige förfadern och tänkte:

Jag är inte redo att gå över till andra sidan än. Jag måste fortsätta hjälpa barnen!

Lägg gärna en tumme upp och dela dina tankar i kommentarsfältet!

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!: