Kära dagbok,
Hur kan du sälja den!? ropade jag, förvirrad, när jag såg min son stå i köket. Vad ska jag göra då? Bo i trapphuset? På stationen? Eller har du bestämt att jag ska flytta in i ett äldreboende?
Mamma, varför börjar du igen suckade Kasper, min enda son.
Eller tänker du ge mig en låda från tvättmaskinen? fortsatte jag med en röst som redan började gå upp i ton. Har du tappat förståndet, Kasper?!
Skri inte. Jag vill bara prata om möjligheterna
Vad finns det att diskutera? Ett hem är ingen sak man bara lägger på bordet när det blir svårt! jag kastade mig upp från bordet med en skarp rörelse. Jag föddes här, du växte upp här. Och du du vill verkligen sätta hela huset på börsen!
Just då knackade dörren utan att någon hade fört in någon, och grannen Lydia Svensson steg in.
Sofia! Vad sitter du här som en fastspik? Du sa själv att du i år skulle så alla dina rabatter. Förra vintern var du knappt vid liv! Var är dina planer för trädgården?
Lydia, jag försökte verkligen jag sänkte blicken. Knopparna har bara börjat slå ut, men jag har ingen kraft att riva ner dem
Så du ska riva ner dem! Jag gav dig för en månad sedan Ivar, lantbrukaren från Lillköping. Han hade kunnat plöja hela din åker och göra den grön igen! Du skulle ha sått nytt, inte bara älskade rosor i dina år
Kasper nämnde att han kanske skulle komma med vänner på sommaren. Grill, eld, gemenskap. Och jag har redan blåbär, rosor
Åh, de där rosorna! fnyste Lydia. På fem år har din son bara kommit förbi två gånger. Och då med öl, inte med grillkol.
Han har ett jobb. Det är mycket att göra
Minns du vintern när snön föll så djupt att vi knappt fick mat eller medicin? Det är bra att jag kom förbi. Men var är din flitiga son? Man kan knappt få tag på honom!
Han kommer alltid när jag ropar
Sofia, du är som en ung flicka: du tror och väntar. Men tiden går. Du måste tänka med huvudet, inte bara med hjärtat. Dina rabatter är viktigare nu än rosbuskarna!
Kanske ska jag faktiskt så. Där där blåbären redan blommar
Så är det rätt. Vad har din dotter för sig?
Allt som vanligt. Kasper pratar ibland med henne födelsedagar, nyår Så mycket samtal.
Ju färre gånger din Kasper dyker upp, desto mindre bekymmer har du. Jag vill inte skrämma dig, men framtiden blir bara tystare
Jag, Sofia Andersson, har bott i den lilla byn Björkås, strax utanför Värmland. Jag har levt ensam i tjugo år efter att min man omkom i en trafikolycka på E18. Min äldsta dotter, Alva, föddes först. Hon var klipsk, lärde sig tvätta och laga mat tidigt. Kasper kom senare, när jag redan var över fyrtio, och blev mitt stora stöd. Det är femton år mellan oss. Olika tider, olika uppfostran.
Alva lämnade först hemmet.
Mamma, jag vill flytta bort. sa hon.
Till vem? Till den där Rasmus från byn? Jag tillåter inte det! Han har ingen utbildning, ingen kultur, ingen kunnighet!
Det är mitt liv, mamma. Jag är redan arton.
Har du sett hans mage? Där finns inget utrymme för själen bara fett!
Det är inte ytan som räknas, han är snäll och smart. Han har fått ett jobb i staden.
Och du ska följa med honom?! Vad händer med mig här?
Jag ska studera och börja ett eget liv.
Jag grät, bad och vädjade. Men Alva, med sin väska, hoppade ut genom fönstret och försvann. Inga brev, inga samtal. Bara rykten genom gemensamma bekanta då och då.
Kasper bodde länge hos mig. Han byggde en liten gård för avkoppling: en pergola, en gunga, en grill, en gräsmatta full av blommor. Inga rabatter, ingen potatis.
Mamma, varför behöver du rabatter? Det har öppnats ett mataffär i Björkås! De har potatis, zucchini, grönsaker. Varför böja ryggen?
Jo, i vår familj är det tradition att odla själv
Det var en tradition förr i tiden! Nu är vi i 2000-talet!
Jag gav med mig. Livet blev enklare, men ändå varmt. Kasper levererade mat, medicin och tog mig till läkaren. Sen träffade han en tjej, Marina, och gifte sig. Jag tog emot henne, men våra personligheter kolliderade. Jag gömde min ogillande för landsbygdslivet och särskilt för svärmodern.
Vid nästa besök kom Kasper, som alltid brukade krama mig, lägga fram varor och sätta sig vid bordet.
Mamma, jag vill prata. Jag har en idé mycket lönsam.
Åter igen med affärer?
Mamma, i Björkås köper man upp mark! De vill bygga en liten villastad. Infrastrukturen är på plats. Om vi säljer ditt hus med tomt kan du köpa en fin enrumslägenhet i Karlstad. Och jag får pengar att starta eget.
Vänta Vad blir det med mig? Var ska jag bo?
Mamma, ta det lugnt. Vi kan tänka på ett äldreboende eller hyra en lägenhet. Inte på gatan!
Du vill ha mig i en lägenhet?! På en gård där varje träd är min släkt? Är du galen?! Det är vårt familjehem!
Mamma, det är bara ett hus. Gammalt, opraktiskt. Så länge priset hålls måste vi sälja.
Aldrig! knöt jag nävarna. Så länge jag lever, finns huset kvar. Jag ska inte lägga det i mitt testamente!
Kasper reste sig hastigt, grep nycklarna och gick utan ett farväl.
Jag gick ut i gården. På rabatten stod en rosbuske i halvblomning. I ena handen höll jag en spade, i den andra en yxa. Jag tänkte plöja om rabatten till en trädgård, men kunde inte lyfta den.
Allt ändå? ropade Lydia från bakom häggen.
Jag har ingen kraft. Varken i händerna eller i själen.
Det är för sent! Säsongen är förlorad. Och din Kasper kanske aldrig kommer tillbaka.
Vad föreslår du?
Tänk klokt. Gör allt rätt du får en enrumslägenhet i Karlstad. Sjukhus i närheten, affär, värme, grannar. Civilisation.
Jag kunde inte sova hela natten. På morgonen tog jag bussen till Karlstad för att möta Kasper. Jag bestämde mig för att ge efter och prata lugnt.
Jag steg upp på tredje våningen i hans lägenhet och stannade vid dörren.
Från insidan hördes en röst:
Vira, hon vill inte sälja! En envis envis som en bulldozer!
Då blir du lastbilschaufför! Hur ska jag hålla min affär igång?! Vi är på gränsen, och du bara tjuter! Låt den dö i Björkås!
Jag frös till is. Sedan slog jag dörren med yxan.
Mamma?! svarade Kasper.
Tack, min son, för att du redan begravt mig! min röst darrade. Jag kom för att prata, försonas. Men nu vet du: Jag säljer inte! Aldrig! Jag föredrar att gräva ner mig i jorden än att ge upp huset för din affär!
Mamma
Försvinn härifrån med din förbannelse! skrek jag. Låt hennes föräldrar sälja sina lägenheter! Mitt hus är inte ditt att röra!
Jag vände mig om och gick. Natten tillbringade jag på stationen. På morgonen återvände jag hem. Tre dagar låg jag i sängen, sedan samlade jag mig, tog yxan och försökte ändå inte närma mig rosbusken.
Tidigt på morgonen knackade någon på min trappa.
Vem är där?
Mamma, det är jag. Alva.
Alva!! blev jag stilla. Min lilla dotter
Mamma, hur mår du?
Det är som min röst sprack.
Kasper ringde. Han säger att du har gett upp, att du inte vill sälja huset. Jag sa åt honom: gå hem! Han tror att du redan är klar Men jag har förstått att det är dags att komma hem igen.
Min lilla flicka men vi
När var det senast? Jag har tre barn nu. Och nu förstår jag dig mycket bättre!
Barn?
Två döttrar och en son. Och Rasmus är nu smal, tränar sport, jobbar med IT.
Och du?
Vi kommer på helgerna. Jag tar med mat, med allt du behöver. Vi är nära nu, mamma.
Rabatterna?
Du behöver inga rabatter längre. Du har nu barnbarn.
Jag grät och omfamnade min dotter.
Det känns som om en tung sten har lyfts från mitt hjärta. Jag vet ännu inte vad framtiden bär med sig, men jag är redo att låta den gamla trädgården blomma i sina egna färger, utan att låta någon annan bestämma över mitt hem.
Kanske är det ändå bäst att låta marken vila, och låta livet växa där det vill. skrev jag i dagboken, innan jag stängde den för natten.
