Viggo blev utkastad. Igen. För tredje gången i hans korta liv. Som om ödet hade bestämt att han inte fick någon chans.
Han hade knappt hunnit fylla ett år när tre familjer redan hade fört honom bort. Först byttes han från hand till hand, sedan
Sedan slängdes han rakt ut på gatan, några meter bort från huset där han hade levt. De kastade honom i en gammal avfallsbehållare och sprang därifrån, så att han inte skulle hitta vägen hem. Men han sökte inte.
Allt föll på plats i ett ögonblick. Ansiktet på den gamle mannen, hans fru, Karin, hade en sorgsen rynka när Viggo rev i den nya, dyra lädersoffan. Den var en gåva från Karin, men nu låg den i spillror, och mannen hade bara ett svar: Jag håller med.
Mannen, Anders, nickade alltid. Han tog en enårig kattunge under armen och gick mot en soptipp i grannskapet. Viggo sprang inte efter honom. Han såg domen i Anders blick och förstod.
Allt var förgäves. Han ville åtminstone säga ett farväl som en människa, klappa en sista gång, be om förlåtelse. Men det blev bara en kall gest, som att en hög med skräp vältes ur en skottkärra.
Viggo suckade djupt och började rota i soporna efter något ätbart, en gammal bit kyckling. Han lyckades ta sig upp, satte sig bredvid en stor grön avfallsbehållare och lät solen värma honom.
Han blinkade men vände inte blicken bort. Det stora, ljusa cirkeln i himlen gav värme, och han njöt av den. Detta var de sista solstrålarna sommarens, höstens, vinterns sista strålar en kort värmebrytning innan iskristallerna smälte.
Men i Viggos själ frös allt.
Kvällen blev kall, natten ännu kallare efter solnedgången. Vinden och frosten tog över. Den röda katten, som hette Mårten, frös. Han hade ingenstans att gömma sig, ingen skyddsplats. Han hittade en hög med vissna, röda löv, kröp ner i dem och rullade ihop sig till en boll.
Först skakade han av köld, men när den fuktiga, isiga vinden fick hans rödaktiga päls att stelna, kände han plötsligt en värme sprida sig genom kroppen. En röst i mörkret mumlade mjuka ord som vaggar honom och lockar honom att sluta ögonen och glömma allt plågsamt.
Rulla ihop dig mer, sov. Sov, sov, sov. Värmen spred sig genom hans stelna kropp.
Det var så enkelt: ge upp, så går allt över, och friden och evigheten återvänder. Alla sår läker. Viggo suckade en sista gång och gick med på det. Vad var poängen med att kämpa? Vad fanns det att vinna?
Morgondagen skulle bara föra med sig samma kalla ensamhet och hunger, samma önskan att sluta öppna ögonen för alltid.
Gatulamporna i fjärran började blinka. Viggo kastade en sista blick mot dem. Han hade ofta betraktat deras ljus från fönstret. Mårten, den röda katten, slukade ett sista spröligt ljusblänk, och hans ögon gnistrade i det mörker som sakta försvann.
Det där sista ljuset fångade en liten rödögd flicka. Hon gick hem med sin pappa, och ryckte i Viggos ärmar.
Där borta, sa hon, där i lövverket är någon.
Det finns ingen där, svarade pappan, Johan, medan han rynkade pannan av köld. Låt oss gå hem. Jag fryser.
Han försökte dra bort henne från den stora, mörka lövhögen. Den röda flickan ryckte på axeln.
Jag såg. Jag såg ljuset.
Ljuset i en hög med gamla löv? frågade Johan förvånat. Det kan inte vara sant.
Flickan stod redan vid högens kant och rev av det översta lagret. Där, under löven, låg den röda katten.
Pappa! ropade hon.
Jag såg det. Det är han.
Vem? frågade Johan och gick närmare.
Här, sa flickan och försökte lyfta den frusna kroppen.
Lämna honom, sa Johan. Han är redan död. Vi kan inte bära hem en död katt.
Han är inte död, svarade flickan bestämt. Jag vet. Jag såg ljuset i hans ögon.
Ett ljus i en katts ögon? ryckte Johan på axlarna.
Han böjde sig närmare, lyfte den stelna kroppen och försökte känna ett hjärtslag. Samtidigt kände Viggo hur sömnen dröjde sig för. Ögonlocken föll ner, värmen spred sig i hans lilla kropp, och en röst viskade i hans inre.
Sov, sov, sov öppna inte ögonen.
Men den lilla rösten, en barnslig viskning, upprepade envist:
Ljuset i hans ögon.
Vad vill de ha av mig? Varför plågar de mig igen? Varför låter de mig inte vila?
Han kämpade just för att öppna ögonen och se dem som hindrade honom.
Här! skrek den barnsliga rösten. Här! Jag sa det! Ser du? Ljuset igen!
Vad för ljus? undrade han, men tog av sig jackan och svepte den i den lilla, frusna kroppen. Han gick mot huset.
Flickan sprang bredvid honom, andades tungt.
Pappa, snälla snabba på. Han fryser.
De försvann in i trappuppgången, och ljuset i fönstren på femte våningen flammade upp. Viggo blöttes i varmt vatten och fick varm mjölk. Flickan, med sina röda lockar, vädjade:
Dö inte, snälla, dö inte.
Isen på hans päls smälte, och i hans själ smälte också kylan.
Den stora, röda katten såg förundrat på hur pappan och dottern tog hand om honom. Han vaknade, och för första gången kände han sann värme.
Värmen fyllde hela hans väsen, inte från radiatorn utan från ett litet barns hjärta.
Utanför stod en man, den som ibland kommer till undsättning. Han såg på de lysande fönstren på femte våningen, och han talade tyst för sig själv.
Allt jag kan. Allt jag kan.
Han stod en stund, tänkte och sade sedan:
Ljuset ser inte alla. Inte alla som ser kan bevara det.
Viggo, medan han betraktade den rödhåriga flickan, tänkte inte på mänsklighetens storhet. Det är en tanke för människor. Han tänkte på sitt eget ljus ljuset i hennes ögon.
Sätt era gillningar och skriv kommentarer om vad ni tycker!
