‑Vem tror du att du är?

Vem är du? frågade Märta Håkansson, medan hon och Niklas steg ut på verandan och betraktade den oväntade besökaren. Jag är Märta Håkansson! Jag är hennes barnbarn, närmare bestämt hennes barnbarnsbarn. Jag är dotter till Oskar den äldsta sonen till Märta Håkansson.

Märta Håkansson satt på en solupplyst bänk i trädgården och njöt av de första varma dagarna. Våren hade äntligen gjort sitt intåg. Endast Gud hade vetat hur hon klarat den långa, hårda vintern.

Jag orkar inte ännu en vinter! tänkte hon och suckade med en lättnad som spred sig i bröstet. Hon var inte rädd för att gå vidare. Tvärtom, hon hade väntat på just detta ögonblick. Längesen hade hon samlat ihop pärlorna, köpt nya kläder.

Ingenting kunde hålla Märta Håkansson kvar i den här världen.

***

En gång hade hon haft en stor familj make Gustav Andersson, en lång och stadig man, och fyra barn tre söner och en flicka. De levde i gemenskap, hjälpte varandra och bråkade sällan. En efter en växte barnen upp och spred sig åt olika håll.

De två äldsta sönerna gick på universitetet och flyttade sedan till olika städer för att arbeta. Den mellersta sonen klarade sig dåligt i skolan, men blev så småningom en framgångsrik entreprenör och sålde sitt företag utomlands, där han också stannade. Dottern lämnade byn för huvudstaden, Stockholm, och gifte sig kort därefter.

Till en början kom barnen ofta på besök. De skrev brev, och när mobiltelefonerna kom började samtalen. Ett barnbarn efter ett annat anlände. Märta Håkansson packade då och då den slitna resväskan och åkte för att hjälpa sina barn med barnpassning.

Sakta men säkert växte barnbarnen ur hennes omvårdnad. Besök blev färre, samtalen tunnare. Till slut glömde de nästan att komma på besök livet på jobbet, egna familjer och växande barn tog över.

Orsaken till det sista besöket var att farfar Gustav Andersson hade gått bort. Man hade trott att den robuste mannen skulle leva till hundra, men verkligheten var annan.

Efter begravningen spred sig barnen åt olika håll. De ringde sin mor i början, men samtalen tystnade.

Märta Håkansson försökte själv ringa, men kände snabbt att barnen inte längre hade tid för henne. Så levde hon de följande tio åren. En gång om året hörde hon ett samtal från ett av barnen, och då gick hon en vecka med ett leende åt sig själv.

En dag, när hon satt på bänken och drömde sig bort, hördes en röst bakom staketet.

Hej, tant Märta! ropade en ung man med ett brett leende. Känner du inte igen mig?

Märta blinkade förvånat.

Niklas! Vad gör du här?

Ja, tant Märta! svarade han och steg in i trädgården.

Niklas var son till grannfamiljen, ett par som knappt kunde klara sig utan ett dagligt mål på bordet. Märta hade alltid sett honom som den evigt hungriga pojken. I sin barmhärtighet gav hon honom mat, kläder som hennes egna barn hade vuxit ur, och lät honom sova över natten när hans föräldrar hade fest.

Det dröjde inte länge innan Niklas föräldrar försvann. De dog i en olycka, och den lille pojken fördes bort till ett barnhem. Märta såg honom sällan sedan dess, och saknaden gnagde i hennes hjärta.

Var har du varit så länge, Niklas? frågade hon, med en röst som darrade av glädje.

Först på barnhem, sedan värnplikt, sedan skola. Nu är jag tillbaka på min lilla hemby. Jag ska återuppbygga den!

Vad finns det att bygga? ryckte Märta med handen. Alla har spridit sig.

Ingen fara! Jag försvinner inte!

Och så började Märta ett nytt liv. Niklas fick arbete hos den största jordbrukaren i byn, herr Ivar Lindström.

När han hade fri stund reparerade han sitt gamla torp, som ärvdes efter hans föräldrar, och hjälpte Märta med trädgården. Hon skämtade att han var som en son, men hon kallade honom aldrig så. Så gick tre år.

Jag måste gå, tant Märta, sade han en morgon, som om han bad om förlåtelse. Ivar blir alltmer krävande, han vill ha arbete utan att betala. Jag ska söka arbete i staden. Förlåt mig!

Åka på vägar, Niklas, gå med Gud! svarade hon med ett leende.

Märta blev ensam igen. Ibland ville ensamheten få henne att gråta, och dagarna gick i en väntan på att någon skulle komma.

****

Hej, tant Märta! hördes en bekant röst. Märta vände blicken mot staketet och såg ett välbekant ansikte.

Niklas! Är det verkligen du?

Ja, tant Märta! steg en hög, välsydd ung man in i trädgården. Jag är tillbaka! På riktigt!

Åh, vilken glädje! ropade Märta, och ryckte på sig en tröja. Kom in, kom in, Niklas! Jag ska sätta på kaffekannan på en stund!

Kaffe är bra! log Niklas. Jag är bara på väg hem, visste inte att jag skulle stöta på dig, så jag har inga gäster med mig!

Efter en halvtimme satt den lyckliga Märta och den ännu lyckligare Niklas vid ett gammalt träbord, drack kaffe ur prydliga porslinsskålar och kunde knappt hinna tala.

Jag är redan på väg till den där andra sidan, Niklas, torkade en tår från Märtas öga.

Nej, nej! Tänk inte på det! skämtade han och viftade med fingret. Jag kom för att bo här med dig, tant Märta! Alla ska bli avundsjuka! Jag har tjänat pengar och ska nu driva min egen gård! Du får vänta tills jag är klar!

En klar, flickaktig röst bröt deras stilla stund.

Finns det någon hemma? ropade en ung dam med en ljus röst. Märta tittade ut genom fönstret och såg en tjej i en kort kappa och höga klackar stå i trädgården.

Vem är du? frågade Märta, medan hon och Niklas steg ut på verandan och betraktade gästen.

Jag heter Vendela. Jag är barnbarnsdotter till Oskar, den äldsta sonen till Märta. Jag är hans barnbarn.

Vendela och Nikla

s såg på varandra.

Jag ringde er, men telefonen var avstängd! Så jag kom hit på egen hand!

Kom in! bjöd Märta osäkert, medan Niklas snabbt tog hennes resväska.

Märta och Niklas såg på Vendela som glatt började berätta om sig själv.

Jag gillar inte storstadens brus. Jag vill bo på landet! Men föräldrarna förstår mig inte. Farfar Oskar föreslog att jag skulle bo hos er några månader. Han sade att jag skulle trivas här och aldrig vilja åka tillbaka. Han ringde er. Min pappa ringde er. Jag ringde er. Men ingen svarade. Ursäkta mig! Jag kommer inte vara en börda. Jag har pengar! Dessutom har min far och morfar skickat med en gåva! Jag ska bara bo här tills tentorna är klara jag pluggar på distans och sen åker jag!

Stanna så länge du vill! sade Märta till sist. Det gläder mig!

En månad gick. Märta satt på bänken och såg hur Vendela skickligt arbetade i trädgården. Man kunde inte säga att hon var från stan!

Med Niklas hjälp plöjde Vendela den länge övergivna marken, delade den i bäddar, byggde ett växthus, köpte plantor av grannarna och började plantera med glädje.

Niklas stod också i arbete. Med de pengar han tjänat startade han byggandet av en modern gård. Han anställde arbetare som lagade Märtas tak och installerade ett eget värmesystem i stället för den gamla vedspisen.

Märta log åt sitt ansikte. Hon var återigen inte ensam.

Ibland föll en skugga av sorg över hennes ansikte när hon tänkte på att Vendela snart skulle åka tillbaka till staden. Hon hade blivit så fäst vid sin barnbarnsdotter. Men tiden gick och Vendela förberedde sig för avfärd.

Hur ska jag klara mig här ensam, Vendela? suckade Märta medan hon packade små pajer åt sin barnbarnsdotter på vägen.

Du, mormor, glöm inte att fylla på vatten i tunnan. Niklas vattnar! Jag kommer tillbaka! log Vendela.

Kommer du tillbaka? frågade Märta med ett litet leende.

Självklart! Jag kan inte lämna dig! Jag har blivit förälskad i dig, mormor! Dessutom föreslog Niklas att vi ska gifta oss i höst! Vem behöver en man? Han är en riktig landsbygdsmänniska!

Ett år senare låg Märta i solen och gungade en barnvagn med sin sömnande gammelförälder. Vendela och Niklas drev gården tillsammans. Deras gemensamma insats gjorde att gården blomstrade och hela byn gynnades.

Märta såg på den lilla pojken som sov så lugnt och tänkte:

Jag är inte redo att gå över till den andra sidan ännu! Jag måste fortfarande hjälpa barnen!

Lägg gärna en tumme upp och dela dina tankar i kommentarerna!

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!: